Vintersymfoni

Jag hade en underbar upplevelse i eftermiddags: Långpromenad längs stranden med CD-revyn i lurarna.

För en stund var jag så gott som ensam med ett gott stycke av den halländska kusten. Och för ovanlighetens skull var den snövit. Jag fann mig längst ut på bryggan, viktlös, omgiven av himmel och hav.

Den isande brisen vyssjade dyningarna till ro. Och i strandkanten klirrade bränningarnas slag som glas krossat i en silkesduk.

En intensivt pockande vintersol hängde trotsigt över horisonten, majestätisk, utan konkurrens på himlavalvet. Likt ett lod lockade den mig ut över västerhavet.

Sibelius andra symfoni växte fram ur klippor och skär, ur vibrerande djupblå himmel. Själva jorden klingade, i en båge från söder till norr. (*)

Som i trance hörde jag en inre vägvisare beskriva tablån som "Kalevala-romantik" innan jag svävade ut över vågorna.

‎(*) Det finns ingen bättre ljudupplevelse än direktsänd radio. Vilka grejor de har! Och vilken levande, vibrerande egenskap ljudet får när det färdas i etern. Trots att de flesta steg i kedjan från uppkomst till destination är digitaliserade skänker vågrörelsen en analog själ till musiken. Och med perfekt mottagning - där ute på bryggan - fick den en oöverträffad dynamik. De öppna lurarna och min plats på den lilla "ön" mitt ute i vattnet bidrog också till den makalösa panoreringen. Som att stå framför en väldig orkester som bredde ut sig så lång ögat kunde se.