Det opolitiska är motdemokratins skuggsida. Detta är skälet till att framväxten av ett mer aktivt och bättre informerat civilsamhälle paradoxalt nog har fört med sig en känsla av att demokratin är i kris. Hur ska man lösa detta? Till "att börja med gäller det att återupprätta visionen om en gemensam värld och tron på möjligheten av att motverka tendenserna till söndring och fragmentering. Maktlöshetskänslan och upplevelsen av en pågående kris förstärker varandra. Dagens problem handlar snarare om bristen på mening än om avsaknaden av vilja. Det finns naturligtvis ingen magisk lösning på denna situation, vare sig genom en enkel reform eller i form av en förlösande institution. Vad som behövs är snarare ett reflexivt projekt, ett arbete som samhället har att utföra med sig självt. Demokratin definieras här genom sina arbeten och inte bara genom sina strukturer. Demokratins kärna ligger i summan av alla de konflikter, förhandlingar och tolkningar som rör utarbetandet av reglerna för den kollektiva tillvaron; demokratin involverar också produktionen av ett språk som på ett adekvat sätt kan beskriva och styra den kollektiva erfarenheten. Dessa "demokratins arbeten", som definierar demokratins sätt att instifta det sociala, kan indelas i tre kategorier: produktionen av en begriplig värld; symboliseringen av den kollektiva makten; och prövningen av sociala skillnader.
Den första dimensionen ligger i hjärtat av själva definitionen av politiskt handlande och stakar ut demarkationslinjen mellan en ren förvaltningsteknik och en regeringskonst. Att regera handlar inte bara om att lösa organisatoriska problem, allokera resurser på ett rationellt sätt och verkställa en förutbestämd handlingsplan. Att regera innebär först och främst att göra världen begriplig, att erbjuda analys- och tolkningsverktyg som tillåter medborgarna att finna sig till rätta och agera på ett effektivt sätt. Med andra ord har det politiska en grundläggande kognitiv dimension som inte ska underskattas: det är fråga om att producera den politiska sammanslutningen genom att hjälpa den att representera sig själv, att oupphörligen tvinga samhället att bära sitt ansvar och konfrontera de problem som måste lösas. I kontrast till den passiva visionen om en makt som antas vara idealiskt härledd från samhället och utgör dess trogna spegelbild, är uppgiften snarare att avslöja samhället inför samhället självt, att ge mening och form åt en värld i vilken individerna finner det allt svårare att orientera sig. Samhällsvetenskapen och det politiska handlandet har därför överlappande målsättningar och tankeprocesser. Båda söker de hantera det faktum att individerna inte längre tycks förmögna att förstå sig själva som medlemmar av ett kollektiv, eftersom det inte framgår på vilket sätt de själva ingår i en begriplig och synlig helhet. På denna punkt sammanfaller objektiveringen av världen med det projekt som syftar till att få individer att upptäcka sig själva som politiska subjekt. John Dewey illustrerade på ett exemplariskt sätt denna gemensamma strävan genom att nagelfara den vanliga distinktionen mellan expert och medborgare. Klarsynthet och frihet, en medvetenhet om begränsningar och en beslutsamhet att agera kan fogas samman på ett positivt sätt och därmed upphäva den förödande pendelrörelsen mellan ett mod närt av illusioner och ett cyniskt kalkylerande. Här möjliggörs ett alternativt sätt att förstå frågan om viljan i politiken. Viljan består inte i första hand av subjektets strävan att projicera sig själv på omvärlden; viljan är snarare ett aktivt självmedvetande. "På handlandets domäner", skriver Cornelius Castoriadis i en upplysande kommentar, "agerar jag eftersom detta (sic!) innebörden av att vilja: att agera som aktiverande aktivitet, att reflexivt betrakta sig själv som aktivitet, att vilja sig själv eller vilja något i medvetenhet om vad man vill." "Ju mera vilja, desto mera jag", påpekade redan Kierkegaard. Därmed närmar vi oss en rent filosofisk definition av medborgaren som ett politiskt djur: medborgaren utmärker sig genom att vara aktör och betraktare i förhållande till det politiska, både subjekt och objekt. Målet med demokratin är följaktligen att möjliggöra skapandet aven gemensam historia och forma en meningshorisont: dess uppgift är att komma till rätta med människors blindhet och maktlöshet. Suveräniteten består inte bara i maktutövning; den handlar också om att styra sig själv och förstå världen.
I en av sina mest berömda och flitigast citerade texter gör Benjamin Constant en åtskillnad mellan den antika och den moderna synen på frihet: å ena sidan den antika föreställningen om medborgarens direkta deltagande baserat på känslan av att tillhöra en gemenskap; å andra sidan den moderna iden om en autonom individ som huvudsakligen ägnar sig åt sina personliga angelägenheter. Enligt Constant kunde denna distinktion emellertid inte på något enkelt sätt återföras på gränsen mellan privat och offentligt eller mellan det individuella och det kollektiva. Skillnaden mellan det antika och det moderna frihetsbegreppet var också en fråga om olika uppfattningar om det politiska handlandets effektivitet. Under antiken, noterar han, "var principen om var och ens delaktighet i den nationella suveräniteten inte ett abstrakt antagande, som det är idag. Var och ens vilja hade ett verkligt inflytande: utövandet av denna vilja var ett livligt och regelbundet nöje." I den moderna världen hade dock denna "kompensation" gått om intet: "Förlorad i den stora massan upplever individen i stort sett aldrig det inflytande som han utövar. Hans vilja sätter aldrig avtryck på helheten; han får aldrig skåda resultaten av sitt samarbete med egna ögon." "Vad vi har vunnit i kunskap har vi förlorat i fantasi", sammanfattar Constant. Häri ligger hela problemet med den demokratiska politiken: den kan inte ta gestalt annat än med hjälp av ett arbete som syftar till att synliggöra de mekanismer som organiserar det sociala livet. Denna synlighet är inte längre självklar i vare sig sociologisk eller symbolisk mening. Ett samhälle bestående av individer måste konstruera sin sociologiska självrepresentation med hjälp av både en politisk vision och en intellektuell struktur. Varken folket eller nationen har idag någon meningsfull substans. I symboliska termer tycks den· demokratiska makten dra sig tillbaka genom att gömma sig bakom ett anspråk på blygsamhet. De gamla monarkierna var uppbyggda kring stater som ofta var svaga, ellersom åtminstone var oändligt mycket mindre utvecklade än de är idag (Michel Montaigne skrev att en man av börd kom i kontakt med staten som mest två eller tre gånger under sin livstid). Emellertid visste den offentliga makten hur den skulle visa sin styrka, och den vinnlade sig noga om hur den framträdde. För att hävda sig och göra avtryck använde sig makten av spektakulära men sporadiska styrkemanifestationer, samtidigt som den bibehöll en permanent kapacitet att representera sin auktoritet. Därmed kombinerade den"nödvändighetens band" med "fantasins band", för att använda den distinktion som Blaise Pascal formulerade i sina Tankar.
Hur ska man återfinna en motsvarighet till denna nästan teatrala dimension hos det politiska i dagens samhälle? Faktum är att vi ännu inte har lyckats övervinna effekterna av de omstörtade relationerna mellan det synliga och det osynliga som den demokratiska ordningen förde med sig. Som botemedel mot detta har somliga rekommenderat ett mer aktivt hyllande av historiska minnen och en större omsorg om nationella berättelser, vilket skulle göra ett påstått ärorikt förflutet till en mental stöttepelare för samtiden. Förutom dessa försök att på artificiell väg återupprätta en svunnen storhet finns det också en repetitiv upptagenhet vid nya faror som tycks försöka dölja vardagslivets tomhet bakom dunkla hot och förkastelsedomar. Decisionistiska teorier har att ett anmärkningsvärt uppsving i denna kontext. De hänger samman med en nostalgi över en suverän och handgriplig vilja, liksom med en vurm för exceptionella ögonblick som förenklar omständigheterna kring handlandet. Från hyllandet av den franska gaullismen till det nyvaknade intresset för Carl Schmitts skrifter är det längs samma tillbakablickande och perversa stigar som man söker svar på problemen rörande det politiskas framträdelseformer. Hur ska man på nytt kunna återge det politiska dess symboliska dimension utan att tillgripa denna tvivelaktiga medicin? Hur ska man göra suveräniteten synlig och begriplig utan att återigen idealisera den genom att koppla den till en viljans metafysik? Hur ska den kollektiva makten kunna återta en viss teatralitet utan att behövas klä sig i en gammal och sliten skrud? Inget av detta låter sig göras på annat sätt än genom att arbeta för en exalterad omdaning av verkligheten. Att synliggöra det politiska måste främst av allt innebära att ständigt påminna om vad som är själva uppgiften i allt detta, nämligen att konstituera ett frånvarande folk [un peuple introuvable] till en levande politisk gemenskap. Att symbolisera det politiska är ett kollektivt reflekterande kopplat till beslutet att skriva en gemensam historia; det är ett finkänsligt och allvarsamt återberättande av de misslyckanden och förhoppningar som denna historia är sammanvävd av; det är den historia och det minne som hör samman med mäns och kvinnors kamp för att, trots alla svårigheter och hinder, inrätta ett samhälle av jämlikar.
Projektet att på nytt symbolisera det politiska ingår således i ett permanent ifrågasättande av rådande sociala skillnader: det handlar om att ge form åt en kollektivitet som bygger på regler om fördelningsmässig rättvisa, principer om utvidgade möjligheter och öppet diskuterade normer för förhållandet mellan individ och kollektiv. Konflikter är ofrånkomliga i detta sammanhang, eftersom en öppen debatt kastar ljus över transfereringar mellan individer, mellan grupper och mellan geografiska områden, samtidigt som den röjer nedärvda privilegier och implicita kontrollformer. En sådan debatt har ingenting att göra med den fredliga och nästan tekniska form av diskussion som förespråkas av den deliberativa demokratins teoretiker. Det är ett sammanhang av denna typ, med alla dess oundvikliga svårigheter, som kan erbjuda en spelplan för allmänviljans praktiska erfarenheter. Denna "allmänvilja", i singularis, kan inte längre bestå i en idealiserad lögn eller en from deklaration; snarare måste den utgöras aven mängd förlikningar och kompromisser eller, tvärtom, av distinkta val som berör själva konstitutionen av den sociala sammanhållningen: det vill säga frågor om pensioner och bandet mellan generationer, om olika former av social och yrkesmässig trygghet, om fördelningen av skattebördan, om olika sätt att hantera och kompensera för arbetslöshet, om mer långsiktiga frågor, etc. Dessa praktiker måste alltid anpassas till den typ av regim som de själva sammantaget bidrar till att definiera. Det handlar om att vinna erkännande för en sann bild av hur män och kvinnor lever för att möjliggöra förändringar. Att återge det politiska dess innebörd och form innebär inte att hylla ett förlösande kollektiv, oavsett om det skulle handla om ett folk, en klass eller en multitud. Snarare är syftet att förtydliga det system av faktiska interaktioner som skapar skillnaderna och uppdelningarna i samhället; det handlar om att på ett förnuftigt sätt pröva de hinder som står i vägen för konstituerandet av en politisk sammanslutning som bygger på ömsesidiga åtaganden.
(sid. 248-252, noter ej medtagna)
Texten upplagd med förlagets tillstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar