Totalutilitarism?

Fortsatt diskussion om den framtida människan:

- Men vad säger du om det totalutilitaristiska argumentet att fler människor med hyfsat goda liv gör världen rikare på välmående – är inte det ett skäl att skapa fler människor?

Jag kan nog gå med på att fler människor med samma “hyfsat goda liv” i någon mening är bättre (eller åtminstone inte sämre) än färre människor med exakt samma livsbetingelser och -kvalitet.

Men detta är ju en rent akademisk diskussion. Den viktiga frågan är hur vi kan uppnå en så god livskvalitet som möjligt.

Det synes mig helt bakvänt att premiera, uppmuntra eller ens acceptera befolkningsökning utifrån en förhoppning om att på så sätt “smeta ut” och därmed – på något magiskt sätt – förmera totaliteten av livkvalitet på jorden (vilken enskild individ skulle förresten kunna njuta av denna förmering?).

Vårt problem är att distribuera och förhoppningsvis så småningom förmera den livskvalitet som den befintliga befolkningen åtnjuter.

Och att döma av erfarenheterna så här långt kan vi knappast med självklarhet sluta oss till att ens detta, mindre ambitiösa, projekt är genomförbart: Så länge en stor del av världens innevånare förbrukar fler resurser än vad de själva eller jorden förmår ersätta, måste vi snarare fundera i termer av hur många människor som realistiskt och långsiktigt kan uppnå en dräglig livskvalitet överhuvudtaget.

Skapade behov

Tänk att du sitter och tittar på en film som försynt vill göra dig uppmärksam på att t.o.m. ditt behov av (en speciell sorts) vatten är skapat, och att du har en vag känsla av att det nog ligger någonting i det. Att detta i sin tur är toppen på ett isberg, ett exempel på hur skapade behov tagits till en fullständigt absurd extrem, är något som inte ens filmskaparen vågar skriva dig på näsan.

Och tänk dig sedan att du, när filmen är slut, blinkar tre gånger och under tiden genomfars av lätt skam, dov indignation, milt löje, urskuldande uppgivenhet, självbedräglig hoppfullhet och förlösande glömska - i den ordningen.

Intressant i Arena

Intressant i Arena (#2, 2010):

Anders Mildner om Journalistikens framtid och förbannelse

är "journalistisk kvalitet bara ... intressant att mäta med hjälp av en enda måttstock: försäljningsframgångar"?

"förmågan att skapa snackisar är ... en av de mest omhuldade egenskaperna inom medieindustrin"

"Det finns nästan aldrig något socialt kapital att vinna på att hylla en marginaliserad reporter ..."

"enligt kritikerna riskerar ['klick-journalistik'] att leda till att endast ämnen som finns på det de framklickade listorna kommer att vara aktuella .... Problemet är nog, tyvärr, mycket mer komplext än så."

"Frågan man bör ställa sig är ... Vem berättar vilka nyheter som är intressanta för dig?"

"nyheter, artiklar, åsikter och tankar [blir] till sociala objekt som vi bollar mellan varandra. Men det är bara intressanta ... så länge som de hålls i luften."

"vi håller ... på att skapa ett mediemonster som antagligen inte kan matas med alla sorters kakor."

"När jag skickar vidare en intressant länk, söker jag ... bekräftelse. De reaktioner jag möts av kommer ... att påverka både mina handlingar och mina åsikter ..."

Mildner menar att vi, trots allt, kan se fram emot "bättre information, baserad på ett större antal källor. Med fler möjligheter att korrigera felaktigheter ..." Men spelar det egentligen någon roll hur "bra" information jag kan få, om jag inte vet vad jag bör intressera mig för?


Jan Selling om Lättjans utopi

"Kan man älska naturen utan att bli eko-fascist?"

"Det visar sig finnas slående likheter mellan resonemangen hos de amerikanska miljöradikalerna Earth First, miljö-filosofen Peter Singer och biocentrism, förespråkande av drastiska metoder för att reducera mänskligheten, elitism och ifrågasättande av mänskliga rättigheter."

"upplevelseindustrin kan ses som det yttersta uttrycket för människans existentiella behov av att uppleva. ... Upplevelsen som vara eller upplevd, upplevaren som subjekt eller som voyeur."

"Nina Björk pekade ... på den konservativa diskursens motsägelsefulla användning av begreppet långsamhet. ... långsamhet som effektiv marknadskatalysator, långsamhet som något sublimt och okommersiellt."

"Är Slow Food och Cittaslow trojanska hästar i den nykonservativa revolutionens tjänst eller rent av förebud till [sic!] något ännu värre?"

"[Magnus] Linton menade att hela långsamhets-tjatet handlade om 'övre medelklassens' längtan efter att världen ska stå still."

"Detta skulle enligt Marx bli möjligt genom att produktionen effektiviserats till den grad att det nödvändiga arbetet och förbrukningen av naturresurser kan reduceras till ett minmum."

Jag är fortfarande inte säker på Sellings svar på frågan om vad som är "naturens plats i det globala rättviseprojektet" är. Människans frigörelse? "Allas rätt till långsamhet och lättja är en rimlig utopi", avslutar han. Men hur rimlig är den, egentligen? Marx vision riskerar att att framstå som daterad och skrattretande science-fiction i kontrast till hur produktionens effektivisering i praktiken har utnyttjats hittills. Och jag vill inte lägga sten till börda genom att vare sig överdriva eller förminska konflikten mellan Människa och Natur. Det synes mig emellertid som om Selling vill övertyga sig själv om att det inte finns någon. Tacka vet jag Adorno och Horkheimer.


Jörgen Johansson recenserar Anders Urbas avhandling om Den svenska valforskningen

"Urbas menar att svensk valforskning medvetet maskerar viktiga delar av sina värderingar bakom en fasad av objektivitet, försvarar en, och endast en, specifik demokratisyn och skildrar väljarnas kunskaper ur ett 'minimiperspektiv' så att väljarna alltid kan beskrivas som tillräckligt kunniga."

"en av Urbas poänger [är] att valforskningen alltid kommer fram till att svensk demokrati fungerar bra."

"analyserna av väljarnas politiska kunskaper är så gott som intetsägande"

"Den vetenskapliga iakttagelsen av verkligheten är villkorad eller konstruerad. Det är därför angeläget att så långt som möjligt klargöra den egna positionen .... Urbas kritik är ... på intet sätt ny, men uppenbarligen bortglömd ..."

Definitivt i linje med mina intuitioner. Borde läsas... orkar jag?


Lars Mikael Raattamaa recenserar David Harveys bok Cosmopolitanism

"Harvey ... citerar Foucault: 'Vi måste befria oss från den intellektuella utpressningen att vara för eller emot upplysningen.'"

Hur ser den nödvändiga kunskapen för ett världsmedborgarskap ut, och hur produceras den?

"Harvey följer två spår. Dels en distinktion mellan det universella och det generella, mellan godhet som naturligt given och som konstruktion."

"drömmen om en ny naturlig gemenskap vare sig vi kallar den katolska kyrkan, internationalen eller det kosmopolitiska är dömt [sic!] att utveckla sig i barbari om vi inte är redo för kunskapens, konstruktionens och engagemangets krav."

Kosmopolit eller decentraliseringsförespråkare, eller båda? Det är frågan. Obligatorisk läsning. Beställes omedelbart.


Per Wirtén recenserar Bosse Holmqvists bok Till relativismens försvar

"Holmqvist breddar den insnöade debatten om postmodernism."

"Objektiv kunskap finns och det är en skyldighet att söka den. Men dessa sanningar förändras och utvecklas ..."

"För en relativist och pragmatist är till exempel mänskliga rättigheter och grundtanken om allas lika värde bara grundat i att väldigt många, kanske de flesta, förenats i slutsatsen att det är bra regler för mänsklig samexistens. ... Det är ett synsätt som sammanfaller med demokratins, som ju i någon mening innebär att samhällets utveckling är bortom fast kontroll."

Ännu en till bokhögen.

Le bricoleur

Ola Sigurdson beskriver den moderne västerlänningen som en "religiös bricoleur" och parafraserar därmed (antar jag) Lévi-Strauss.

På engelska Wikipedia läser jag om begreppet:

Lévi-Strauss developed the comparison of the Bricoleur and Engineer in The Savage Mind. "Bricoleur" has its origin in the old French verb bricoler, which refers to extraneous movements in ball games, billiards, hunting, shooting, and riding. It has come to mean one who works with his hands, usually in devious or "crafty" ways in comparison to the true craftsman, whom Lévi-Strauss calls the Engineer. The Bricoleur is adept at many tasks and at putting preexisting things together in new ways. The Engineer deals with projects in their entirety, taking into account the availability of materials and tools required. The Bricoleur approximates "the savage mind" and the Engineer approximates the scientific mind. Lévi-Strauss says that the universe of the Bricoleur is closed, and he often is forced to make do with whatever is at hand, whereas the universe of the Engineer is open in that he is able to create new tools and materials. But both live within a restrictive reality, and so the Engineer is forced to consider the preexisting set of theoretical and practical knowledge, of technical means, in a similar way to the Bricoleur.

Vilket underbart ord - bricoleur! Jag funderar på hur det bäst borde översättas... Och även om jag kan tänka mig några alternativ, är det ord som bäst överensstämmer med min förståelse och känsla det engelska ordet tinkerer (vilket NE förutsägbart översätter till svenska som "pillare", "knåpare").

För mig signalerar det engelska ordet tinkerer - i rätt kontext -precis den vagt nedsättande valör jag tillskriver begreppet bricoleur; ett lätt ifrågasättande av verksamheten och dess långsiktiga verkningar och berättigande.

Ordet crafty, som används i förklaringen ovan, lägger ju också en dimension av ohederlighet till begreppet, men ska vi nu vara snälla (godtrogna) får vi kanske blunda för det i diskussionen av den nya andligheten.

Brittisk musikjournalistik?

Jag dagdrömde om att en musikjournalist, efter att ha lyssnat igenom mina samlade favoriter från fem decennier på MP3-spelaren, ivrigt ställde den retoriska frågan:

- Vet du vad som karakteriserar alla dessa låtar, trots deras stora inbördes variation?

Jag förekom honom och svarade, efter någon sekunds eftertanke, på engelska:

Syncopated and distinctive drums and bass, sprinkled with som pretty sophisticated harmonies and wrapped in unique bags o'sound.

Av dagdrömmen framgick aldrig huruvida journalisten höll med - det hade varit intressant att veta. Men det lät som något han mycket väl kunde ha rapporterat i sin blaska.

Det postsekulära tillståndet, del I

En läsning av Ola Sigurdson (2009), Det postsekulära tillståndet: religion, modernitet, politik, Glänta produktion.

Innan jag går vilse i Sigurdsons många skarpa tankar och eleganta formuleringar, i de många nya lärdomar jag har undfått, och i mina egna reflektioner runt dessa – och innan jag blandar samman dem alla – vill jag stadfästa några av de ”troper” som först och främst är mina egna – och som därför inte nödvändigtvis finner stöd hos Sigurdson – och som jag ärligt kan påstå fanns i min tankevärld redan innan jag läste boken.

I. En etik värd namnet måste grundas i mänskligt förnuft, inte i blind tro

Den rädsla för ”nihilism” som ofta uttrycks av religionsförespråkare är i själva verket ett (förståeligt) underkännande av förnuftet. Men man glömmer då att förnuftet är en förutsättning även för en (modern) religiöst färgad etik.

II. En transcendent Gud är utbytbar mot en ödmjuk insikt i förnuftets gränser

För att vi ska kunna leva tillsammans i harmoni krävs en uppövad vilja till inordning. Behovet av en transcendent Gud återspeglar en insikt i mänsklig (social-)psykologi, och en acceptans av den nödvändiga underkastelsen under auktoriteter som går utanför individen och gruppen. Gud är någon som vet bättre än du: de emergenta beteenden och skeenden som du inte kan överblicka; de tillstånd och samband som förnuftet (vetenskapen) inte kan förklara; den kollektiva visdom som övergår din egen; den ”impulskontroll” som du inte förmår utöva. Gud är en existentialistisk projektion [G1].

III. Kollektivism, kristendom och liberalism spänner upp en spetsig politisk-etisk triangel

Den skarpaste vinkeln i denna triangel återfinns vid i det liberalistiska hörnet: Kollektivism är en kristendom utan gudsbegrepp.

IV. Religion är både en konkurrent och ett komplement till det liberala samhället

Beroende på i hur hög grad som den liberalistiska staten har trängt undan religionen – problematisk som den är i kraft av sin kollektivism – omvandlas den antingen till en semi-individualistisk fetisch, ”kvarterskyrkan”, vilken framstår som betydligt mer harmlös än vad den i själva verket är, i sin patologiska inskränkthet; eller till en uttalat agnostisk / ateistisk ”hegelianism” som, trots sina anspråk på rationalitet, egentligen är en icke-avmystifierad världsbild vilken – i likhet med religion – erbjuder förtröstan oavsett de faktiska betingelserna – men som också – till skillnad från organiserad religion – möjliggör individuellt godtycke och dessutom undflyr ansvar.

Introduktion och sammanfattning

Sigurdson återger Shopenhauers liknelse av Kant med en man som flörtar med sin egen fru under en maskeradbal (s. 7). I fabeln utgörs den lockande masken av Kants förnuftsbaserade etik, och den fru han inte vill kännas vid av det religiösa fundament som den trots allt vilar på. Det är också detta Sigurdson vill berätta om det moderna samhället. Jag undrar emellertid om det inte förhåller sig tvärtom, d.v.s. att det är förnuftet som maskerar sig till religion, för att legitimera (försköna) behovet av auktoritet.

Sigurdson menar också att modernitetens inflytande över kristendomen inte ska överskattas: den inneboende faran för maktmissbruk är något som kristendomen själv är, och har varit, bäst lämpad att hantera (s. 7). Detta ligger förstås öppet för historisk spekulation, men på samma sätt som Sigurdson vill se kristendomens utveckling främst som en intern process, tycker jag att det ligger nära till hands att se Europas faktiska historia som ett växelspel mellan religion och (gryende) ”upplysning”. Jag delar alltså Sigurdsons vilja att acceptera ett auktoritärt drag hos religionen – och därmed (historiskt) i organisationen av samhället – trots dess risker. Men jag tror att det smartaste sättet att förespråka underkastelse idag vore att ännu tydligare visa medvetenhet om just dessa risker.

Likväl instämmer jag i Sigurdsons ironiska beskrivning av historieskrivningen: I historiens dunkel tvingades människor att ta sin tillflykt till religionen, men lyftes efterhand upp ur mörkret av upplysningens giganter (enskilda individer, nota bene!), vilka möjliggjorde inte bara materiellt välstånd utan också individuellt oberoende. Kvardröjande vidskepelse fördröjde den framväxande – och nu fulländade – demokratin, men var på förhand dömd att förpassas till det strikt privata och så småningom klinga ut helt (s. 8).

Ja, så ser myten ut, som den traderas idag, inte bara av den förhärskande makten utan också, och inte minst, av fristående – och, får man anta – välmenande organisationer som Humanisterna. Jag har aldrig köpt den där historien rakt av, men jag misstänker att de flesta människor (inklusive jag själv) är så indoktrinerade att de endast med svårighet förmår bryta sig loss från detta tankemönster.

”Åsikten att religion hör till det privata och inte bör blandas samman med politik är … inte längre lika självklar”, skriver Sigurdsson (s. 8-9), och pekar på att religiösa frågor förvisso har återvunnit sin aktualitet i samhällsdebatten.

Utifrån ett svenskt perspektiv skulle jag vilja hävda att det inte är religionen i sig som upplever en renässans utan snarare insikten om behovet av en förenande etik och en auktoritär garant för solidaritet och långsiktighet [G2].

Som en tydlig indikation på religionens förnyade betydelse för politiken, och inte minst ekonomin, nämner Sigurdson en specialbilaga till The Economist från 2007 (s. 10). (Vid en hastig undersökning verkar det som om relationen mellan religion, politik och ekonomi är ett mycket vanligt förekommande ämne i denna tidning.)

Att döma av denna bilaga, men också mina egna observationer av amerikansk debatt, är ämnet föremål för en påfallande ambivalens men också en betydande – för att inte säga överdriven – försiktighet. Jag tror att det är just den extrema individualism som odlas i U.S.A. som ligger bakom detta fenomen. Den genererar en mångfald små och sinsemellan oförsonliga församlingar – ”kvarterskyrkor” – vars främsta syfte verkar vara att definiera en identitet och grupptillhörighet i kontrast till alla andra. På så sätt fylls det tomrum som de okränkbara positiva friheterna skapar, samtidigt som den enskilda individen kan framhärda i sin modernitet (utan att lägga märke till att hon i själva verket lever i en starkt familje- och gruppcentrerad kultur som närmast påminner om förmoderna samhällen).

Religion och modernitet ingår i en symbios. Precis detta outtalade och undertryckta faktum ”kan förvisso verka anstötligt för den som är övertygad om boskillnaden mellan religion och politik” (s. 10).

Personligen blir jag inte alls förargad av att den politiska teologin insisterar på att ta plats. Tvärtom, Sigurdson har fog för sitt utspel, och han är ute i ett gott ärende. (Vi lämnar metafysiken därhän för tillfället). Miljontals ”unika” trossystem – vare sig de inbegriper en Gud eller inte – kan inte tillåtas förhindra eller försvåra en rationalistisk samhällsdebatt. Samtidigt är en ”enhetstro” inte längre en plausibel möjlighet, vilket Sigurdson är väl medveten om. Och detta gäller givetvis i lika hög grad även ”traditionell” politik…

Sigurdson återger i sammanhanget Carl Schmitts tankar:

Frågan om statens suveränitet och auktoritet har … även i modern tid, en teologisk dimension … eftersom suveräniteten har en strukturellt analog funktion med (den politiska) frågan om Gud i tidigare epoker.

(s. 18)

Ja, just det.

Vi behöver en mer nyanserad diskussion av relationen mellan religion och politik, menar Sigurdson (s. 11). Det blir tydligt när värden som frihet, tolerans, universalitet och mänskliga rättigheter – värden som av moderniteten omhuldas med en närmast desperat iver – tenderar att falla sönder i tomt prat. Det är ”pluralism, inte sekularism, som definierar demokrati”, citerar Sigurdsson den muslimske journalisten Aslan (s. 12).

Sigurdson kräver inte att ”den religiöst skeptiske läsaren mot sin vilja måste erkänna alla [teologiska] föreställningar för att kunna tillgodogöra sig” hans resonemang, utan endast ”erkänna deras faktiska och praktiska verkningar” (s. 13). Åtminstone för mig framstår denna framsträckta olivkvist som en onödig gest riktad mot en tilltänkt (bred) läsekrets: Jag inbillar mig att de flesta teologiskt illitterata intellektuella liksom jag instinktivt och beredvilligt läser teologiska resonemang som (förmoderna) politiska, filosofiska, psykologiska, sociologiska insikter och program.

Jag är alltså mycket sympatiskt inställd till Sigurdsons resonemang. Kanske framstår jag som osofistikerad och naiv när jag påstår att jag håller med honom i det mesta han säger, förutsatt att jag får byta ut ”Gud” mot formuleringar som [G1] och [G2]. (Kanske har jag inte förstått någonting.)

Varje form av social ordning – inklusive liberalism, socialism, feodalism – utgör något slags vision om det goda livet förankrat i en uppfattning om tillvarons struktur. Det liberala samhället är knappast likgiltigt när det gäller ideal som kontinuerlig tillväxt, högre produktivitet och vetenskapliga framsteg, vilka i sin tur bygger på antaganden om verklighetens natur. Därför blir det också viktigt att uppmärksamma de ontologiska antaganden som ligger till grund för en viss etisk-politisk vision. En grundläggande invändning jag har gentemot vissa liberala versioner av moderniteten är, att de försöker framställa sig som det självklara och naturliga perspektivet, oberoende av historia och samhälle, och därmed försöker undvika den tolkningarnas konflikt som jag menar kännetecknar all mänsklig teori och praktik. Samma sak gäller givetvis teologin som lika lite som någon filosofi kan göra anspråk på något perspektiv bortom eller utanför historien, även när den i sitt tal om Gud pekar mot det transcendenta eller universella.

(s. 14)

Ja, den är lättsmält, liberalismens försäkran om att minsta motståndets lag är just lag. Det är dess trumfkort.

Samtidigt är jag fortsatt skeptiskt till Sigurdsons kategoriska konstaterande att ”religion, i Europa främst den kristna kyrkan … utgör förutsättningen … för många av de idéer som kommit att översättas till sekulära filosofier och politiska rörelser.” (s. 15). Som jag har förstått det, utvecklades den grekiska rationaliteten under ”axialtiden” i opposition mot en mytologisk och religiös förståelse av världen.

En av Sigurdsons många poänger, och en som jag tror är mycket viktig att framhålla, är att teologin bör ses som religionens inbyggda självreflektion och -kritik. Att släppa fram teologiska röster i den offentliga debatten är inte att bjuda in ”ett entydigt budskap från Gud” utan i stället att lyssna till ett ständigt omprövat och ”provisoriskt svar på frågan om hur man skall leva, … ytterligare ett försök att formulera en vision av livet som en aktuell tolkning av skrift, historia och samtid.” (s. 17).

Framtida människor

Sherpa initierar ett samtal om den ekologiska krisen i anslutning till de senaste prognoserna om global befolkningsökning. Ett strikt utilitaristiskt resonemang verkar leda fel, menar man. Och jag håller med.

Imperativet “föröken eder” var relevant i en annan tid och på en annan plats. Nu är det en besvärande kvarleva som genererar onödiga moraliska bryderier och samvetskval.

Människor som ryggar tillbaka vid tanken på t.ex. barnbegränsning är antingen (1) praktiskt taget bokstavstroende eller (2) den sorts hegelianer som i vårt ultraliberala samhälle har tagit de förras plats. Det är den – outtalade och ofta omedvetna – idén om människosläktets preformation, om “andens fenomenologi” som motiverar en ohämmad och med mänskliga drifter kompatibel framstegstro.

Ja, och så finns det (3) de som endast av gammal vana – inbäddade i en trögflytande kultur – rynkar på pannan åt tanken om återhållsamhet. Vidare (4) de som inte förmår skilja på kvalitet och kvantitet – en konsekvens av vår kognitiva apparatur, såväl som av kommersialismens indoktrinering. Slutligen (5) de som uteslutande ser till sitt eget välmående, och som (av olika skäl) utgår ifrån att detta välmående är proportionellt mot avkommans storlek.

Mer om människans snällhet

Vetenskapens värld repriserar filmen Jordens snällaste apa (tillgänglig t.o.m. 5/5 2010). Jag upplever att de teorier och resonemang som presenteras bekräftar många av mina "käpphästar".

Martin Ingvar talar om att människans belöningssystem premierar samarbete.

Den sydafrikanske arkeologen Christopher Henshilwood frågar sig när och varför människans hjärna började växa: Kanske på allvar först då tillgången på skydd och mat var säkrad och tid och kraft återstod till en relativt bekymmerslös samvaro framför lägerelden (och kanske inte främst som ett resultat av jaktens krav på koordination, men likväl - "en hjärncell för mycket"...)

San-folket förmedlar underbara, lakoniska, livsvisdomar:

Vi undviker att slåss. Någon kan bli skadad.

När vi dansar tillsammans säger vi: Vi mår bra när vi är tillsammans och det är bra. Vi dansar.

Och San-folkets uttolkare, socialantropologen Megan Biesele, bjuder på en lika slående observation:

Dansen är en hyllning till gemenskap och solidaritet. Men den är även ett sätt att överkomma välstånd. Välståndet är inte problemfritt. Det riskerar att frambringa avundsjuka i ett samhälle. Och San-folket vet precis hur viktigt det är att balansen upprätthålls. Dansen är en av många utjämningsmekanismer i det här samhället som ser till att alla har samma tillgång till välståndet och att folk är nöjda med hur de kommunicerar med varandra.

Filmens ciceron, Lasse Berg, kommenterar San-folkets till synes unika livsstil:

San-folket lever i ett av de mest jämlika samhällena i världen. Det är också ett av de mest ursprungliga. Men deras sympatiska jämlikhet handlar också om stenhård jantelag. Det sociala trycket att dela med sig och att komma överens är oerhört starkt och kanske är det vad som bäst berättar om vår ursprungliga natur.

Autenticitet, originalitet och kreativitet: Om nödvändiga och oifrånkomliga ramar och om de psykologiska invarianternas estetik

Som en kommentar till ett inlägg om autenticitet och originalitet har jag bearbetat och (slarvigt) översatt två tidigare texter (varav den ena har några år på nacken nu) till engelska. De handlar om nödvändiga och oifrånkomliga ramar, och om de psykologiska invarianternas estetik.

Which forms of expression can be understood and appreciated by a recipient? And how does this relate to the perceived creativity of those expressions?

I strongly believe that the absolute essence of communication - not least artistic expression - is that it takes place against a backdrop of a fixed frame of reference; that the communication presumes a shared understanding of this frame of reference by both artist and audience. The frame of reference may, however, change over time.

Different people may have a more or less implicit idea of the current frame of reference (by analogy with linguistic’s competence versus performance). The recipient may perceive (and appreciate) a message or work solely on the basis of the experience it generates - without concern for, or knowledge of the formal frame of reference. But the recipient can also understand (and appreciate) a work solely on the basis of how the expression relates to the frame of reference. Most of the time, the reception is characterised by a mix of these two extremes.

This applies even if the expression breaches, alters, or extends the existing frame of reference. Creativity, in this approach, can not be defined or judged - nor can it be forced to appear - in a conceptual vacuum.

As I see it, creativity can be defined in two ways: either by an expression’s relationship to and utilisation of an existing frame of reference, or by the expression’s break with, modification of, or extension of an existing frame of reference. Both of these dimensions include novelty as part of the basis for assessments.

For instance, an expression can be created within the current frame of reference, but differ from other expressions both in terms of proximity (similarity) to other expressions, and with respect to the degree of tension between the form of the expression and the frame itself. If I invent a new chord sequence on the guitar (by randomly selecting combinations of a number of scale notes, or by altering the spacing between the frets of the guitar), I can certainly present a new (or, at least, unusual) “harmony”. However, this will hardly be appreciated or considered to be creative, by either composers or listeners.

In the first case, one reason for this is that the listener can not establish a reliable picture of the constituent notes’ or chords’ relationship to each other (intellectual). Another reason is that the listener can never establish an emotional expectation of the progression of chords. This also applies to the other case. In addition, it appears that the above examples support the idea that the prevailing frames of reference in Western music are founded, at least in part, on “natural laws” of harmonics.

Pythagoras divided the vibrating string in mathematically precise distances and corresponding “well-sounding” sequences and combinations of notes, according to the “harmony of the spheres”. This “untempered” tuning system changed, during the Baroque era, into a “well-tempered” tuning system. (The circle of fifths, that in modern music theory defines the twelve tones of the octave in terms of fifths stacked on top of each other presupposes an “unnatural” equidistance.)

It is very interesting to study the development of musical theory to date, as it clearly illustrates precisely how creative steps(eg, triads, modalities, major and minor tonalities, counterpoint, modulation, etc.) have been taken by (regularly) violating, altering, or extending the existing frame of reference in different ways. Perhaps this may inspire the the creation of (possibly expression-specific ) creativity-enhancing tools?

Take a phenomenon such as alteration, or notes alien to the current chord being played - one half-note up or down from a given tone in a melody or a chord, followed by a return to the original note: The temporary dissonance is part of a device described as a Greek tragedy in miniature.

There are many clear examples of how the musical toolkit has been expanded to include techniques based on playing with the listener’s expectations (intellectual but also, and perhaps more importantly, emotional), created by his or her knowledge of the current frame of reference.

It is also interesting that Schoenberg’s twelve-tone technique, although it relates to previously developed frames of reference, never really made a breakthrough. One possible explanation is that its design violates mathematical laws of nature (consonance), making the emotional experience uncomfortable or unattractive. Another explanation is that the expressions created in this new, in and of itself (intellectual) graspable framework can not be appreciated (either intellectually or emotionally - at least not when listening, perhaps while reading the notes) of the human brain, due to its limitations in working memory.

Since any expression is subject to different, expression- or genre-specific frames of reference, it is difficult to imagine general creativity-enhancing tools.

Let’s continue to apply this theory of psychological invariants to aesthetics in general.

Stravinsky is said to have stated something like this:

“It is the task of the creative human being to carefully sift the elements he receives from the imagination, for it is necessary that human activity prescribes itself borders. The more art is controlled, limited, worked, the freer it is.”

I think of this when I read an interview with Carl Nielsen:

“I have never made an outline for any of my symphonies, which have always been found to be so well-planned. They grew out of a foggy notion of one thing or another and so developed into something complete. They have come by themselves, and I have always felt that nothing could go wrong, because they were a part of me.”

Nielsen’s statement may seem naive, or perhaps deliberately formulated in line with the ideals of the late romantic era. For me it is obvious that they do not tell the whole truth.

Nielsen was exceptionally well practiced in his craft. He studied violin and composition at the conservatory of Copenhagen, where he later became both teacher and director. He admired Bach, Mozart and Brahms.

“Over the years, he detached himself from his grounding in Viennese classicism, became freer, and sometimes experimental, bordering on the edge of the atonal” my dictionary tells me, and I think of Stravinsky’s neo-classicism, and of his consciously progressive attitude towards musical expressions.

One can not detach oneself from something unless one has a thorough understanding of what it is one wants to break away from. It is not even relevant to talk about detachment without such insight. Both Nielsen and Stravinsky knew this, of course. But maybe Stravinsky had a clearer notion of how “misty ideas” evolve into something complete, seemingly by themselves. They are “misty” just because they are so deeply rooted, so widely dispersed in the creator’s consciousness. They have, in this respect, become “part of” their creator. And their manifestations are perceived to “come by themselves” to the same extent that the crafting has become so skillful, so habitual, that it is automated.

Människans snällhet

Följande tre artiklar diskuterar hur "snäll" människan egentligen är, eller kan vara. Eller snarare: hur realistisk en socialistisk ideologi kan vara, alternativt hur en realistisk socialistisk ideologi ser ut.

Jag har inte smält stoffet, men jag tror att detta är det viktigaste som finns att diskutera.

Människan snällare än du tror

Om biologi, ideologi, socialism och vetenskap

Homo socialismus: om biologi, egoism och möjliga felslut