You're not stupid, stupid!

In the 1970's, psychologists Harold Stevenson and James Stigler became interested in the math gap in performance between Asian and American schoolchildren: By the fifth grade, the lowest-scoring Japanese classroom was outperforming the highest-scoring American classroom. To find out why, Stevenson and Stigler spent the next decade comparing elementary classrooms in the U.S., China, and Japan. Their epiphany occurred as they watched a Japanese boy struggle with the assignment of drawing cubes in three dimensions on the blackboard. The boy kept at it for forty minutes, making repeated mistakes, as Stevenson and Stigler became increasingly anxious and embarrassed for him. Yet the boy himself was utterly unselfconscious, and the American observers wondered why they felt worse than he did. "Our culture exacts a great cost psychologically for making a mistake," Stigler recalled, "whereas in Japan, it doesn't seem to be that way. In Japan, mistakes, error, confusion [are] all just a natural part of the learning process." (The boy eventually mastered the problem, to the cheers of his classmates.) The researchers also found that American parents, teachers, and children were far more likely than their Japanese and Chinese counterparts to believe that mathematical ability is innate; if you have it, you don't have to work hard, and if you don't have it, there's no point in trying. In contrast, most Asians regard math success, like achievement in any other domain, as a matter of persistence and plain hard work. Of course you will make mistakes as you go along; that's how you learn and improve. It doesn't mean you are stupid. 

Making mistakes is central to the education of budding scientists and artists of all kinds, who must have the freedom to experiment, try this idea, flop, try another idea, take a risk, be willing to get the wrong answer. One classic example, once taught to American schoolchildren and still on many inspirational Web sites in various versions, is Thomas Edison's reply to his assistant (or to a reporter), who was lamenting Edison's ten thousand experimental failures in his effort to create the first incandescent light bulb. "I have not failed," he told the assistant (or reporter). "I successfully discovered 10,000 elements that don't work." Most American children, however, are denied the freedom to noodle around, experiment, and be wrong in ten ways, let alone ten thousand. The focus on constant testing, which grew out of the reasonable desire to measure and standardize children's accomplishments, has intensified their fear of failure. It is certainly important for children to learn to succeed; but it is just as important for them to learn not to fear failure. When children or adults fear failure, they fear risk. They can't afford to be wrong. 

There is another powerful reason that American children fear being wrong: They worry that making mistakes reflects on their inherent abilities. In twenty years of research with American schoolchildren, psychologist Carol Dweck has pinpointed one of the major reasons for the cultural differences that Stevenson and Stigler observed. In her experiments, some children are praised for their efforts in mastering a new challenge. Others are praised for their intelligence and ability, the kind of things many parents say when their children do well: "You're a natural math whiz, Johnny." Yet these simple messages to children have profoundly different consequences. Children who, like their Asian counterparts, are praised for their efforts, even when they don't "get it" at first, eventually perform better and like what they are learning more than children praised for their natural abilities. They are also more likely to regard mistakes and criticism as useful information that will help them improve. In contrast, children praised for their natural abilities learn to care more about how competent they look to others than about what they are actually learning. They become defensive about not doing well or about making mistakes, and this sets them up for a self-defeating cycle: If they don't do well, then to resolve the ensuing dissonance ("I'm smart and yet I screwed up"), they simply loose interest in what they are learning or studying ("I could do it if I wanted to, but I don't want to"). When these kids grow up, they will be the kind of adults who are afraid of making mistakes or taking responsibility for them, because that would be evidence that they are not naturally smart after all. 

Dweck has found that these different approaches toward learning and the meaning of mistakes - are they evidence that you are stupid or evidence that you can improve? - are not ingrained personality traits. They are attitudes, and, as such, they can change. Dweck has been changing her students' attitudes toward learning and error for years, and her intervention is surprisingly simple: She teaches elementary-school children and college students alike that intelligence is not a fixed, inborn trait, like eye color, but rather a skill, like bike riding, that can be honed by hard work. This lesson is often stunning to American kids who have been hearing for years that intelligence is innate. When they accept Dweck's message, Their motivation increases, they get better grades, they enjoy their studies more, and they don't beat themselves up when they have setbacks. 

The moral of our story is easy to say, and difficult to execute. When you screw up, try saying this: "I made a mistake. I need to understand what went wrong. I don't want to make the same mistake again." Dweck's research is heartening because it suggests that at all ages, people can learn to see mistakes not as terrible personal failings to be denied or justified, but as inevitable aspects of life that help us grow, and grow up.

Tavris & Aronson (2007), Mistakes Were Made, pp. 232-235

Entreprenörer

"Entreprenörer": En demografisk pyramid

Alla skriker efter entreprenörer nuförtiden. Sverige och Europa behöver dem. Skola och högre utbildning ska dana dem. Samhället ska främja dem.

Bakåtsträvare, som jag, hävdar att de entreprenörer vi verkligen behöver är dem vi frambringar om vi agerar i rak motsättning till vad entreprenörsivrarna påbjuder. För vad är en entreprenör, egentligen? Någon som genom kunskap, uppfinningsrikedom, syntes eller nydanande tillämpningar bidrar med något positivt för alla och envar; något vars nytta vida överstiger dess negativa bieffekter.

När konsultfirmor, nyliberala tankesmedjor och allianspolitiker* ropar efter "entreprenörer" är det inte nyttiga entreprenörer i denna bemärkelse de söker, utan nyttiga idioter.

För cyniker på högerkanten utgörs "entreprenörer" till övervägande del av kanonmat: Individer som luras att frånsäga sig samhälleligt stöd mot att fritt få eftersträva sin egen framgång - och misslyckas.

Den andel entreprenörer som lyckas såtillvida att deras verksamhet kan integreras i den nationella ekonomin gör kortsiktig "nytta" enligt rådande kalkyler: de bidrar till omsättningen och därmed till BNP, men de negativa bieffekterna (de s.k. externaliteterna) överstiger ofta med råge den faktiska, långsiktiga nyttan - om man räknar dem alla.

Så har vi de entreprenörer vars exporterade produkter och tjänster bidrar till en positiv handelsbalans. Deras nytta för nationen måste avräknas mot externaliteter både inom och utom landet, och gör man verkligen det är den långsiktiga nyttan i många fall tveksam.

Kvarstår de individer som frambringar genuina - inte ekonomistiska - nyttigheter, och som dessutom kontrollerar för eventuella negativa bieffekter på lång sikt. Sådana människor kallas sällan för entreprenörer, och kanske är det bäst så.

Pathbreaking creativity requires many years of acquiring a deep knowledge base from which you can draw to make novel connections

Scott Barry Kaufman

Med ett snävt fokus på att enbart se till vår egen nations ekonomiska bästa och på andra länder som konkurrenter att tävla emot, så finns risken att vi prioriterar fel forskning.

Olle Häggström

---

(*) Även socialdemokrater och miljöpartister stämmer in i kören med lätt falska toner.

Vet du att jag vet att du vet?

Anna, Britta och Cecilia är ute och går, då de måste kasta sig in på ett kafé för att undvika ett plötsligt oväder. Cecilia noterar att Anna och Britta är smutsiga i pannan, och att ingen av dem är medvetna om det. Cecilia är alltför finkänslig för att nämna denna pinsamma situation, vilket garanterat skulle få hennes vänner att rodna. Men hon observerar att hennes båda vänner, liksom hon själv, vet att någon är smutsig och att även de är alltför finkänsliga för att nämna det. Det slår Cecilia att även hon skulle kunna vara smutsig, men det finns inga speglar eller dylikt som kan klargöra vilket som är fallet.

Servitören passerar deras bord och säger: "Jag ser en smutsig panna!" Efter en stunds obekväm tystnad inser Cecilia att hon är smutsig i pannan, och rodnar. Hur gör servitörens uttalande det här möjligt?

Var och en av vännerna vet redan att att åtminstone en av dem är smutsig, så detta är ingen nyhet. Och var och en av vännerna kan se att hennes vänner ser minst en smutsig panna. Så alla vet redan att var och en visste vad servitören sa innan han berättade det. Men servitörens uttalande informerar också var och en av vännerna om att de alla vet att de alla vet (!) att någon av dem är smutsig. Detta är något som ingen av dem visste innan servitörens uttalande gjordes.

Exempelvis vet både Anna och Britta att de själva kan vara rena. Så Anna vet att Britta skulle kunna tro att Cecilia ser två rena pannor. Och om så är fallet vet Anna och Britta att Cecilia skulle kunna vara ovetande om att det finns minst en smutsig panna. Efter servitörens uttalande , och under förutsättning att vännerna är logiska, är Cecilias insikt oundviklig.

För att förstå varför, anta att Cecilia inte är smutsig i pannan. Då vet Cecilia att Anna ser en smutsig panna (Brittas), så Anna har inte fått någon ny information av servitören. Men Cecilia vet att Britta ser att Cecilias panna är ren, så om om Britta är ren skulle Anna se två rena pannor, och servitörens uttalande skulle då ha inneburit att Anna visste att hon var smutsig. Eftersom Anna inte rodnade vet Cecilia att Britta då skulle ha slutit sig till att hon var smutsig, och rodnat. Men eftersom Britta inte gjorde det, vet Cecilia att hennes antagande att hon själv är ren måste vara felaktigt.

The Tactful Ladies, som den återges i Gintis (2009), The Bounds of Reason, s. 153-


Uppdatering 8/2 2018:

1.

Om Cecilia är ren:

Anna ser en ren och en smutsig panna,

om Britta ser två rena pannor skulle hon rodna,

Britta rodnar inte,

därför skulle Anna rodna om hon såg en ren och en smutsig panna.

2.

Om Cecilia är smutsig:

Anna ser två smutsiga pannor, 

Britta ser minst en smutsig panna och rodnar därför inte,

Anna vet inte om Britta ser en eller två smutsiga pannor och rodnar därför inte,

Om Cecilia är ren så rodnar Anna

Om Cecilia är smutsig rodnar varken Anna eller Britta

Ingen rodnar => Cecilia är smutsig. 

(Om Cecilia är den första att inse detta) 

Den första som inser att eftersom ingen annan rodnar så måste de själva vara smutsiga blir den första att rodna. De två som inte har rodnat än kommer därför inte att inse att de har smuts i pannan då de ser två smutsiga pannor och en som rodnar och de vet inte hur den smutsiga kom fram till att den var smutsig, därför tror de att de tillhör situation 1 (byt ut Cecilia mot Anna/Britta.

//Niclas Bengtsson

Slottet, slumpen, sannolikheten och strategierna

Pelle och Lisa besöker Versailles. Endast bottenvåningen är tillgänglig för besökare (det går inte att förflytta sig uppåt).Våningen utgörs av m × n kvadratiska rum, med dörrar emellan.⁽¹⁾ Från varje rum kan man ta sig till fyra angränsande rum.⁽²⁾ Låt oss också säga att det finns fönster i alla rum med ytterväggar, och i hörnrum, så att man där (men bara där) kan orientera sig efter solen.

Pelle och Lisa kommer ifrån varandra. De måste nu leta upp varandra igen. Hur lång tid kan det tänkas ta? I värsta fall? I bästa fall? I genomsnitt? Beroende på vilken strategi de eventuellt har kommit överens om på förhand? Eller beroende på de strategier som var och en funderar ut först när situationen uppstår?

Vi antar att de båda i varje tidsintervall förflyttar sig från ett rum till något av de angränsande rummen. Självklart kan de också välja att stanna i det rum där de för närvarande befinner sig, under ett eller flera tidsintervall.⁽³⁾

Om de båda irrar omkring planlöst i slottet kan sannolikheten för att de ska återfinna varandra i ett visst tidsintervall uppskattas till 1 / mn.⁽⁴⁾⁽⁵⁾ I genomsnitt krävs det alltså omkring mn intervall. I bästa fall träffas de redan efter ett enda intervall. I värsta fall träffas de aldrig.⁽⁶⁾

Om Lisa stannar kvar på samma ställe och Pelle irrar runt planlöst, eller vice versa, gäller samma resonemang som ovan.⁽⁷⁾

Om Lisa stannar kvar på samma ställe och Pelle systematiskt söker igenom våningen⁽⁸⁾ krävs max mn - 1 förflyttningar. I genomsnitt krävs då mn / 2 intervall.⁽⁹⁾  Men om båda stannar kvar på samma ställe, träffas de aldrig igen.

Det naturligaste sättet att söka igenom våningen systematiskt är att förflytta sig uppåt n rum; sedan till vänster; därefter nedåt n rum, och sedan till höger, o.s.v., m gånger. Eller, på motsvarande sätt, att förflytta sig till höger m rum; sedan uppåt; därefter till vänster m rum; och sedan nedåt, o.s.v., n gånger.^(10)(11) Låt oss kalla dessa båda strategier vertikal respektive horisontell avsökning.

Om både Pelle och Lisa söker i samma ledd (horisontellt eller vertikalt), och åt samma håll, träffas de i värsta fall aldrig. (Men kanske ibland, och ganska snart, beroende på var de börjar, och eventuellt beroende på våningens dimensioner, m och n... Här är jag osäker.) Om de båda söker i samma ledd men åt olika håll krävs som mest mn / 2 tidsintervall. (Tror jag, men se ovan.)

Om de söker i olika ledd men åt samma håll; eller i olika ledd och åt olika håll - hur blir det då?

Om Pelle och Lisa inte har kommit överens om en strategi på förhand, hur bör de då agera? Det systematiska sökandets framgång är ju avhängig av vilka val de båda gör, och om valen inte är koordinerade på förhand är den därför avhängig slumpen.

Ett förslag är att var och en förflyttar sig till ett hörn, och alternerar mellan att vänta där (så många tidsintervall som det tar för den andra personen att ta sig ett varv runt ytterkanterna) och att själv ta ett varv runt kanterna. Men inte heller denna strategi eliminerar risken för att rundturerna är synkroniserade så att den ena hela tiden rör sig framför den andra. Ett sätt att minska denna risk är att justera väntetiden genom att multiplicera det antal tidsintervall som krävs för en rundtur med ett primtal. (Ungefär som vissa insekter gör för att undvika rovdjur under sina sällsynta parningssäsonger.) Det finns fortfarande en risk att båda väljer samma primtal, men annars kommer de så småningom att träffas. Alternativt kan de variera sin väntetid genom att efter varje rundtur slumpmässigt välja ett nytt primtal och sedan vänta så många intervall innan de påbörjar nästa rundtur.

Den mest framgångsrika strategin måste väl vara att söka sig mot mitten av våningen. Om båda gör det träffas de garanterat efter ett minimalt antal intervall. Förutsatt att det finns ett rum "i mitten". Och det beror på våningens dimensioner. Om både m och n är udda tal finns det ett enda mittersta rum. Att ta sig dit kräver maximalt (m + n) / 2 intervall. Om m är jämnt och n är udda (eller vice versa) finns en mittersta rad (eller kolumn) av två intilliggande rum. Alla strategier, förutom att stanna kvar i det första rum man når, garanterar att man träffas efter högst en ytterligare förflyttning. Men om m och n båda är jämna tal utgörs mitten av en kvadrat med 2 × 2 rum. Och det räcker för att ingen (icke på förhand avtalad) strategi kan garantera att man någonsin möts.

Hur svårt är det egentligen att räkna ut maximal och genomsnittlig tid för att återfinna varandra, beroende på beteende? Är det ens möjligt? Vad kan man göra annars? Simulera! Modellera alla tänkbara scenarier i en dator och testköra ett stort antal gånger.

(Och här kommer förstås en beskrivning av modellering och testkörningsresultat, och en jämförelse mellan dessa och de teoretiska värdena.)

---

⁽¹⁾ Dörrarna är stängda. Och tjocka, och tunga, och stänger sig själva när man har öppnat dem.

⁽²⁾ Eller tre, eller två, beroende på om man befinner sig vid en yttervägg eller vid ett hörn.

⁽³⁾ Hur långt är ett tidsintervall? Det vet vi inte, och det spelar ingen roll: Vi är blott intresserade av hur många tidsintervall som krävs för en återförening. (Men låt oss säga att det tar 10 sekunder att röra sig från ett rum till ett annat.)

⁽⁴⁾ Uppskattningen baseras på att de båda, i varje intervall, kan befinna sig i vilket som helst av de mn rummen. Sannolikheten för att de båda ska befinna sig i ett visst rum är därför 1 / (mn)². Men eftersom vilket som helst av rummen är en tänkbar mötesplats är sannolikheten att de båda samtidigt befinner sig i något rum 1 / mn.

⁽⁵⁾ Den här uppskattningen är kanske inte helt realistisk, eftersom det rum som en person befinner sig i vid tidpunkt t är beroende av i vilket rum personen befann sig vid tidpunkt t-1. Men om vi antar att placeringarna är oberoende av varandra överskattar vi antalet möjligheter, vilket är att föredra när vi vill beräkna en övre gräns för tidsåtgången.

⁽⁶⁾ Åtminstone kan antalet tidsintervall bli godtyckligt stort.

⁽⁷⁾ Vilket kanske verkar konstigt. Men tänk dig att du slår två tärningar: Hur stor är sannolikheten att du får ett par? Det spelar ingen roll om du först slår en tärning och därefter den andra; eller om du slår båda  tärningarna samtidigt. Sannolikheten att få ett par är 1/6 (6 * 1 / 6²). Om du i stället placerar en av tärningarna med en viss sida upp (vilket motsvarar att en person stannar kvar i samma rum) och bara slår den andra, vad är då sannolikheten att denna andra tärning visar samma sida som den du valt på förhand? Den är fortfarande 1/6.

⁽⁸⁾ Det vill säga att Pelle aldrig besöker ett rum två gånger (innan han besökt alla andra rum). Detta är möjligt eftersom Pelle kan utgå från en yttervägg eller ett hörn (och förmågan att skilja mellan höger och vänster). Inga fönster krävs.

⁽⁹⁾ Under antagandet att sannolikhetsfördelningen är likformig, vilket i det här fallet innebär att Pelle och Lisa kan befinna sig på vilka platser (avstånd från varandra) som helst, med samma sannolikhet, när de "upptäcker" att de har kommit ifrån varandra.

⁽¹⁰⁾ Beroende på vilket hörn man utgår ifrån börjar man antingen att röra sig uppåt eller nedåt; antingen till vänster eller till höger. Det finns alltså totalt fyra varianter.

⁽¹¹⁾ Vi utgår alltså ifrån att man först tar sig till ett hörn, och bortser från de förflyttningar som krävs för  att göra detta.

Sex, våld och skräck: Bok-klubben, del 2

Unga kvinnor som revolterar, tar kontroll över sin sexualitet och utövar makt. Var hittar man dem, annat än i hämndlystna flockar av driftsstyrda trollpackor i ohelig allians med uråldrig ondska?

Integrationssvårigheter? Tacka fan för det, när alla vet att flyktingar från Balkan och sydöstra Europa är svartmuskiga tattare, närmast besläktade med vargar. (Om de inte är fascister eller vampyrer.) Att ge dem lägenheter i Rosengård är så naivt att det inte är konstigt att de skrattar åt oss, utklädda i burkor för att dölja sina förvuxna polisonger.

Och hur kommer det sig att alla dessa motbjudande men rika och mäktiga sluskar (och vampyrer) lyckas locka till sig unga vackra kvinnor; och varför stannar kvinnorna kvar och låter sig förnedras? För att de enda kvinnor verkligen vill ha är pengar, och för att de vare sig kan eller vill skaffa dem själva. (Särskilt sydländska kvinnor.)

Ja, det här är några av de sanningar man hittar i Anders Fagers novellsamling Svenska kulter. Invävda i allmänt fantasteri, skräck, våld och "socialrealism". Och sex. I alla möjliga och omöjliga former.

Fast frågar man Anders Fager, skulle han nog säga att det är det som är grejen. Att den verkliga skräcken ligger i upptäckten att du som läsare låter dig förföras av logiken. Det var i alla fall vad han svarade på kritiken att hans noveller är skamlöst spekulativa, i en intervju i SVT:s litteraturprogram Babel härförleden. Likadant med alla de makabra detaljerna. Skräcken uppstår när du kommer på dig själv med att frossa i dem.

Ett teflon-svar. Omöjligt att motbevisa och därför suspekt, även om det skulle vara en korrekt beskrivning av författarens uppsåt. Sedan skadar det ju aldrig att, som en av huvudpersonerna i boken, låta hjärntvättade konstkritiker ge sig själva och andra ett alibi för sina lägsta laster. Att ge "mediemupparna" sysselsättning, och tjäna en hacka på kuppen. Samtidigt som man lämnar möjligheten öppen, även i sitt eget huvud, att man ägnar sig åt stor konst. Transcenderande konst. Tja, vem vet? Det är knepigt, det där med konst. DN:s recensent väljer, för säkerhets skull, att kalla boken en "skrattspegel". Överlag är dagspressen okritisk; i några fall oreserverat hänförd.

Oavsett om det är Fagers egna, oreflekterade stereotyper som lyser igenom, eller om det rör sig om någon form av spekulation - ja, t.o.m. om det är så att hans medvetna lek med läsarens fördomar åstadkommer just vad han avsåg - så finner jag de ovanstående uppslagen både fantasilösa och osmakliga. Häxbränningarna ligger nu något sekel bakom oss; jämställdheten är åtminstone i teorin ett faktum; rasism och främlingsfientlighet ser vi ännu inte i backspegeln. En lång kamp för rationalitet i en orolig värld. Små, små steg i taget. Att leka med gamla, enkla "sanningar" är att ringakta dyrköpta segrar.

Socialrealismen, däremot, verkar Fager ta med en betydligt större nypa salt än de kritiker som slentrianmässigt strör detta epitet omkring sig. (Det var bl.a. detta som gjorde mig nyfiken på honom.) En berättarteknik, den ram av verklighet som omger hans fantasterier. En relief mot vilken de annars löjeväckande monstren kan anta något slags trovärdighet. En metod för att framkalla suspension of disbelief. Gott så. Och ingen dum idé. "Jag går och handlar på ICA, och låtsas att människorna omkring mig visar huggtänderna så fort jag vänder ryggen till". Javisst.

Fager är en handlingskraftig person. En mångsysslare. En rastlös själ. Uppenbarligen intelligent och med den där pragmatiska distansen som utmärker en do:er. Hur svårt kan det vara? Till grund för sina berättelser har han några fyndiga (men inte originella) idéer: Ramverket, den tunna hinnan mellan vår värld och de (den?) andra. Det stegvisa blottandet av sammanhängande mytologier. De osynliga kopplingarna mellan till synes orelaterade fenomen. Det stora i det lilla. Och för varje enskild novell föreskriver han sig själv olika formler för framställningen; olika variationer på den gradvisa uppenbarelsens kittling; på karaktärsteckning och miljöskildring; på detaljnivå och antydningarnas konkretion. Det är smart, men kyligt. Och ibland framstår texten som alltför regelstyrd, tafflig och seg, och karaktärerna alltför ytliga och endimensionella.

Krypande spänning. Ibland lyckas det, ibland inte. Ibland går det för långsamt, ibland för fort. Men oftast leder det mot en antiklimax. Fager provar alla möjligheter: Ibland berättar han för mycket, ibland för lite. Ibland lämnar han tolkningen så öppen att ingen avslutning infinner sig.

Den i mitt tycke bästa novellen är den om Karolinernas dödsmarsch. Den håller betydligt högre kvalitet än de andra; väl avvägd, och med trovärdiga - om än knapphändiga - psykologiska porträtt och miljöer. Här är dramaturgin omvänd: Vi vet redan hur det ska sluta, men inte varför. Återigen, en bra idé. Men berättelsen avslutas liiite för tidigt.

Genus och reklam

Genusfotografen gör upp en lista över 40 bränder och ljusglimtar.

Jag är sympatiskt inställd till initiativet (i sin helhet), och jag tycker att mycket av det genusfotografen skriver (och har skrivit) är kärnfullt. Några reservationer, dock:

Mina intuitioner överensstämmer inte helt med de exempel som tas upp (t.ex. #13 och #29, m.fl. ) Det kan bero på att jag inte är tillräckligt sensitiv, eller på tillfälligheter, eller på lokala kulturskillnader, eller något annat. Men i de ovanstående fallen kan jag mycket väl tänka mig omkastade roller på bilderna. (Jag kanske bara är en ”bonne”.) Men nu är det inte mina, eller någon annans, personliga intuitioner som är det viktigaste här, utan...

Det finns en uppenbar risk i den här typen av ”bevisföring” att ständigt söka efter bekräftelse på det man letar efter*. Det är ju en mycket typisk egenskap hos oss människor, och den yttrar sig på många olika sätt. (Jag har pysslat en del med kognitions-psykologi, som är ett av många områden där sådana effekter studeras.) Sådana effekter kan bli självförstärkande, men också förstärkas av andra orsaker (inte minst socialpsykologiska), och i värsta fall leder de till lynch-stämning, spökjakt och häxbränning. Nu verkar genusfotografen vara en sansad person… Men saker spårar lätt ur – inte minst på nätet – med ”viskningslekar” och ”pissrännor”. Så även med respekt för fotografens integritet och syfte, skadar det aldrig med en uppmaning till självkritik och försiktighet: Fråga dig, för vare bild, ”hade jag reagerat om rollerna varit ombytta?” Jag hade själv inte reagerat (tror jag) på en manlig jägare som fotograferats sittande på en sten (och inte ”mitt i mossan”… se där, en emotionell och inte helt objektiv glidning).

Vad den här ”topplistan" egentligen handlar om – mer än genus – är reklam. Jag letar i texterna, utan resultat, efter någon antydan till medvetenhet om att en stor del av genusfrågan är inbäddad i, och beroende av (!) förekomsten och villkoren för reklam i samhället över huvud taget. Som jag ser det, är därför kritiken delvis missriktad och saknar spets. Men, vad värre är, den kan faktisk också bli kontraproduktiv! Av två skäl: Dels det jag redogör för ovan, nämligen den splittring som den lätt ger upphov till inom en stor och ”välmenande” skara systemkritiska människor; dels – och viktigast – för att denna splittring och ett bristande fokus på bakomliggande faktorer vidmakthålls, förutses och ignoreras av dem i vars intresse det ligger att upprätthålla systemet.

I klartext: Så länge folk bråkar om definitionen av ”feminism”, eller ”genus”, eller om vilka bilder som eventuellt bör kallas kränkande, stereotypa o.s.v., och huruvida de eventuellt kan fällas för detta, etc., etc. – ja, så länge kan de fria marknadskrafterna fortsätta att kortsluta samhällelig moral och samling. Är det inte kränkande – nej, META-kränkande – att uppenbart sexistiska reklambilder fortfarande förekommer i Sverige? Trots en lång debatt, där åtminstone vissa exempel (i listan) är så övertydligt fräcka att de rimligen inte borde fungera. Men reklammakarna vet att det inte spelar någon roll! Så länge kritikerna tjafsar inbördes, och inte ser det stora problemet, så länge kan reklammakarna fortsätta att utnyttja psykologiska / kulturella reflexer i sin marknadsföring. Det funkar! Det funkar så väl att man lätt kan bortse från kritik, och från att man framstår som moraliskt defekt. Och det är det som är det verkligt kränkande!

Personligen drar jag det här resonemanget längre; från reklam till marknadsekonomi till (ny)liberalism till friheter och rättigheter som löpt amok, och som genererar (designade!) konflikter och förhindrar människor från att samlas runt gemensamma värderingar och strukturer. Det är ett ständigt utnyttjande av våra själviska sidor, som det är så svårt att stå emot, särskilt när man upplever att man drunknar i ett hav av individuella (och inkompatibla) viljor. Allmänningarnas dilemma, i ytterligare en version.

---

(*) En indikation på fenomenet confirmation bias i texterna ovan är tolkningarna av kvinnornas ögon / blick: När de inte tittar in i kameran så är det ”fel”, och när de tittar in i kameran så är det ”fel”. (Jag tror att fotografen skulle kunna utveckla sina resonemang så att den mesta inkonsekvensen försvinner, men ändå… det är en tendens, och man blir lätt ”hemmablind”.)

Tack till Per Störby för tipset!

Den här texten förekommer också som en kommentar på den sida som länkas ovan.

Aristokratin och tingens ordning

Den globala eliten är vår tids särbehandlade aristokrater, skriver Katrine Kielos idag i Aftonbladet.

Jag har behandlat ämnet förr, t.ex. i en liten pastisch på s.k. high fantasy under rubriken De outhärdliga nyrika. Men av en tillfällighet dyker Kielos artikel upp dagen efter det att jag (återigen) sett sista delen av Peter Jacksons filmatisering av Tolkiens Sagan om Ringen. Därav följande reflektion.

Jag stör mig något enormt på (vissa aspekter) av Sagan om ringen*, och framför allt på Frodo: en oduglig aristokrat som trots tjänaren Sams hjälp till slut misslyckas med sitt uppdrag. Och då är Frodo ändå relativt saktmodig, jämfört med övriga kandidater till jobbet.

Det hade varit betydligt enklare att helt enkelt ge Sam ringen från början. Han har både kraft och vett att förstöra den utan krångel. För att motivera allt detta krångel låter Tolkien Frodos orealistiska och konraproduktiva medlidande med den schizofrene Gollum till slut "löna" sig genom den försyn som låter Frodos och Gollums respektive svagheter samverka till ett gynnsamt utfall (ringens förstörelse).

Det är en variant på den förborgade visdom som aristokratin sägs bära på - utan att själv behöva (eller ens kunna) artikulera den. Men för säkerhets skull opererar Tolkien också med en mängd dei ex machina, i lager på lager, för att backa upp tingens ordning. Jag är tveksam till om det ens går att få ihop en konsekvent allegori av alltihop. (Men jag är övertygad om att många har försökt.)

---

(*) Liksom jag stör mig på Tolkiens och C. S. Lewis, m.fl., reaktionära, inkrökta och patetiska program.

The Bounds of Reason

Jag vill, helt kort, tipsa om boken The Bounds of Reason av Herbert Gintis (publicerad 2009 av Princeton University Press).

Bokens undertitel är informativ: "Game Theory and the Unification of the Behavioral Sciences". Man kan kanske betrakta Gintis bok som ett komplement, eller en uppföljare, till E. O. Wilsons Consilience: The Unity of Knowledge (publicerad 1998) - en uppmaning till radikal syntes, inte bara av beteendevetenskaperna, utan av alla vetenskapliga discipliner.

Båda böckerna - inte minst Wilsons - har underblåst en (kanke evig) diskussion om huruvida ett sådant projekt är genomförbart (och i så fall, hur man bör gå tillväga) eller om det ens är önskvärt. Och båda författarna har anklagats för naivitet och inskränkthet. Min egen ödmjuka uppfattning är att denna diskussion har blottlagt svagheter och presenterat relevant kritik - men att projektet som sådant är mycket sympatiskt; och viktigt. Jag hoppas också att det faktiskt är genomförbart, i allt väsentligt. Jag skulle t.o.m. vilja påstå att detta är bland det viktigaste och mest meningsfulla vi människor kan ägna oss åt.

Mer information om Gintis bok hittar du lätt, bl.a. via länken ovan. Mycket kort kan budskapet sammanfattas sålunda: Beteendevetenskaperna (biologi, psykologi, sociologi, antropologi, ekonomi, statsvetenskap, m.fl.) ställer upp många olika, delvis motsägande och bristfälliga, modeller - både inom och mellan respektive fält. Mellan de olika modellerna finns också "glapp" på olika förklaringsnivåer. Gintis lyfter fram fyra olika "stora" teorier och menar att de flesta akademiker som är verksamma inom respektive fält inte ens uppmärksammar, än mindre oroar sig över, det faktum att deras egna modeller inte ens är kompatibla med modeller som används av kollegor inom andra fält.

Som kandidat till en enda förenande teori föreslår Gintis spelteori. Men, framhåller han, det finns olika definitioner av vad spelteori innebär. Och även om man destillerar fram en lämplig version av  befintlig spelteori, så behöver denna kompletteras. En stor del av boken ägnas åt att definiera en "lämplig" spelteori, som utgångspunkt för ytterligare kompletteringar*. Därefter visar Gintis vad som fattas i denna teori och föreslår sätt att komplettera den. Jag kan inte riktigt ta ställning till hur långt han kommer, men jag övertygas av de steg han faktiskt tar**.

Och jag skulle gärna se att fler (alla!) tog del - och ställning till - hans förslag. Av en del recensioner att döma, tenderar innehållet och relevansen i Gintis budskap att delvis försvinna på vägen. Till stor del verkar detta bero på just det faktum att Gintis täcker in så många olika fält att många av hans läsare blir misstänksamma och helt enkelt inte hänger med, eller missar väsentliga poänger. Självklart exemplifierar också bokens mottagande det mänskliga villkoret, så som det tar sig uttryck inom akademin: Vi tänker alla inom flera, små och stora, "paradigm"; vi faller offer för olika typer av "bias". Vi är närsynta och bekväma, och kan inte helt undvara ett visst mått av prestige. Kanske är också karaktären Gintis ett hinder för sitt eget budskap: Jag såg själv en intervju med honom (i ett helt annat sammanhang) på amerikansk TV, och uppfattade honom som ganska dryg. Hans politiska hemvist verkar också ganska avlägsen min egen.

Men ändå! Gintis skriver i en härligt lakonisk stil. Hans bok är ambitiös på ett självklart sätt, och föredömligt sprängfylld av hårda fakta och stringenta resonemang. Boken är viktig, relevant och konstruktiv - just så som en bok ska vara. Och den ställer höga krav på läsaren. Mellan raderna anar jag ett tyst finger uppsträckt mot all lös spekulation och åsiktsdrivna resonemang som översvämmar marknaden, även inom akademin. Texten är kanske inte ett under av pedagogik (avancerad matematik blandas med övergripande resonemang) men värd ett bättre öde än att hamna mellan stolarna (matematikfobiska samhällsvetare; samhällsfrånvända matematiker; och behavioristiska ekonomer).

---

(*) De många beskrivningarna av (mer eller mindre) klassiska spelteoretiska experiment upptar en stor del av boken. De är alla mycket intressanta och räcker mer än väl för att göra boken läsvärd. Vem fascineras inte av mänskligt beteende?

(**) Här är exempel på initierad kritik från en ekonom; en filosof; och en psykolog.

Incitament

Utan tillväxt stannar ojämlikheten, skriver Warlenius.

Ja, eller snarare, klassiska argument för ojämlikhet tappar kraft i takt med att tillväxten begränsas av fysikaliska ramar. (Teknikoptimism oaktad.)

Kortfattat och klart. Bra!

Men det finns förstås många andra skäl att ifrågasätta moraliska och ekonomiska argument för ojämlikhet. Det här med "incitament", t.ex., är ett begrepp som mig veterligen inte har ifrågasatts tillräckligt.

Jag kan möjligen sträcka mig så långt som att en (någorlunda) grundläggande mänsklig drivkraft är att hela tiden förbättra sina villkor - även om det i strikt mening inte är "nödvändigt" eller i efterhand genererar någon reell ökning av tillfredsställelse.

Jag kan också gå med på att vi människor nog ofta vill ha det lite bättre än våra grannar (återigen, oavsett praktisk nytta).

Men det finns inget som säger att detta med nödvändighet är kopplat till pengar och ägande.

Dessutom är det märkligt hur det naturalistiska felslutet att vi därför måste, eller bör, inrätta vårt samhälle för att tillgodose just dessa drivkrafter, ständigt begås utan anmärkning.

Ett vanligt sketet ekosystem

Äldste grabben ritade av sin favoritbild ur senaste numret av Fältbiologernas tidning (4/12). Original: Sara Granér.