Stereotyper och fördomar

In sensitive social contexts, we do not want to draw possibly erroneous conclusions about the individual from the statistics of the group. We consider it morally desirable for base rates to be treated as statistical facts about the group rather than as presumptive facts about individuals. In other words, we reject causal base rates. 

The social norm against stereotyping, including the opposition to profiling, has been highly beneficial in creating a more civilized and more equal society. It is useful to remember, however, that neglecting valid stereotypes inevitably results in sub-optimal judgments. Resistance to stereotyping is a laudable moral position, but the simplistic idea that the resistance is cost-less is wrong. The costs are worth paying to achieve a better society, but denying that the costs exist, while satisfying to the soul and politically correct, is not scientifically defensible. Reliance on the affect heuristic is common in politically charged arguments. The positions we favor have no cost and those we oppose have no benefits. We should be able to do better.

Daniel Kahneman (2011), Thinking: Fast and Slow, s. 169.

Jag borde förstås beskriva det sammanhang i vilket Kahneman skriver ovanstående, och förklara termer som statistical base rate och causal base rate. Men det tänker jag inte göra. I stället uppmanar jag dig att köpa boken!

När du har gjort det - och läst den - kan du fundera på om jag i det nedanstående har tolkat honom rätt, och om du håller med om min diskussion.

Ett konkret och drastiskt, om än inte helt analogt, exempel på (vissa aspekter av) det Kahneman diskuterar ovan är, menar jag, den juridiska principen att hellre fria eller fälla:

För att minimera risken att döma en oskyldig människa har vi som samhälle institutionaliserat principen att betrakta misstänkta som oskyldiga tills motsatsen bevisats bortom allt rimligt tvivel. Vad detta innebär i praktiken är att vi hellre ser 3 av 10 skyldiga frias än 1 av 10 oskyldiga straffas. Jag betraktar personligen detta som ett ovanligt stabilt och lättsmält moraliskt ställningstagande, och utgår ifrån att de flesta håller med.

Vi inser att majoriteten av de på sannolika skäl misstänkta faktiskt är skyldiga. Men vi väljer att fria alla utom de med till visshet gränsande sannolikhet misstänkta. Om vi i stället hade fällt alla starkt misstänkta skulle en mindre andel av dessa utgöras av oskyldiga - men rättsväsendets precision hade ökat, mätt som andelen korrekt dömda och friade.

Polisen kan naturligtvis inte arbeta efter den här principen. Tvärtom: Alla som är rimligen misstänkta måste betraktas som skyldiga tills rättsväsendet tar över. Vi råkar inte heller i några moraliska bryderier över privata övertygelser om att en friad misstänkt faktiskt är skyldig, trots att samhället nu anbefaller oss att behandla denne som oskyldig. Vi förväntar oss t.o.m. att brottsoffer som vet att den friade förövaren egentligen är skyldig ska acceptera rättens beslut och den finna tröst i den milda juridiska principens långsiktiga fördelar.

Vi har alltså inga problem med att konstatera att 90 % av alla (starkt) misstänkta är skyldiga. Vi förvägrar oss däremot möjligheten att fälla en enskild misstänkt med hänvisning till att denne med 90 % sannolikhet är skyldig - även om detta är (logiskt) helt korrekt.

Sociala stereotyper bygger på det faktum att vi människor hanterar kategorier eller grupper genom att mentalt ersätta dem med en typisk representant. Det vi betraktar som typiskt är en (inte helt realistisk men användbar) sammanvägning av de egenskaper som vi (av olika skäl) betraktar som vanliga eller sannolika bland alla de medlemmar i kategorin som vi anser oss ha någon kunskap om. Stereotyper kan förstås vara (grovt) felaktiga, men behöver inte vara det. Användandet av stereotyper är automatiskt och oundvikligt i mänskligt tänkande - om än inte i handling. Det är en av många strategier som utvecklats för att skänka ett sammanhang till det vi ser omkring oss, och att göra det praktiskt möjligt för oss att navigera (effektivt) i vår omvärld.

Stereotyper har kommit att betraktas som tabu. Troligen har detta bl.a. att göra med att vi - felaktigt - har kommit att likställa institutionaliserade (generella) moraliska principer med rimliga och användbara (individuella) tankemönster.

Betrakta nu följande exempel:

Ägaren till en mindre enskild firma på en liten ort vill anställa en ny medarbetare. Till tjänsten finns tre sökande: A, B och C. Ägaren har inte möjlighet att utsätta fler än två av de sökande för omfattande lämplighetstest - en måste väljas bort, baserat på ett begränsat beslutsunderlag. Ägaren har ingen direkt kunskap om de sökande, men han vet (och för diskussionens skull antar vi att allt ägaren tror sig veta faktiskt är sant) att var och en av de sökande har två äldre bröder. Han vet också att A:s bröder är XXX; att B:s bröder är YYY; och att C:s bröder är ZZZ.

Ägaren söker en målinriktad, disciplinerad och strukturerad person. Han vet att dessa egenskaper är positivt korrelerade med XXX och YYY; och att de är negativt korrelerade med ZZZ. Dessutom vet han att sannolikheten för att bröder uppvisar likartade egenskaper är större än sannolikheten att de inte gör det.

Vem bör ägaren välja bort? Sökande C. Kan det visa sig att vare sig A eller B uppvisar de egenskaper som ägaren efterfrågar? Javisst! Kan det vara så att C skulle ha visat sig vara en utmärkt kandidat? Javisst! Har ägaren agerat rationellt utifrån sina förutsättningar? Ja. Har han agerat moraliskt försvarbart? Mitt svar är att den ende som kan och bör svara på det är han själv. Utifrån finns det inget klart skäl att klandra honom. Men man kan inte heller ifrågasätta hans eventuella samvetskval.

Låt säga att ägaren inte upplever några samvetskval utan är tillfreds med sitt agerande. Skulle det vara motsägelsefullt om han samtidigt röstade för en kommunal förordning som påbjuder (även) privata företag att endast beakta anonymiserade ansökningshandlingar? Nej.

Verkligheten är stökigare än så här. Det går ofta att hitta felaktigheter i den (statistiska) information som ligger till grund för en stereotyp. Men upprörda diskussioner om olika former av "fördomar" verkar felaktigt utgå ifrån att om all information vore tillgänglig och korrekt så skulle grunden för stereotyper försvinna. Det är fel. Faktum kvarstår: Givet (hyfsat) korrekt bakgrundsinformation finns det inget principiellt (logiskt) fel i att använda stereotyper i sina privata bedömningar.

Jag är av uppfattningen att varje individ är berättigad en viss moralisk frihet att använda sig av stereotyper för privat bruk utan dåligt samvete eller klander. Utövandet av en sådan frihet kolliderar inte med en samtidig önskan att "förblinda" institutionella beslut.

Jag använder ordet "fördom" i bemärkelsen "stereotyp med bristande underlag". I vardaglig användning har ordet fördom minst tre konnotationer: (1) att ett utalande är faktiskt felaktigt; och (2) att det är moraliskt felaktigt; men också (3) att en av dessa felaktigheter med nödvändighet också ger den andra. När ordet fördom används för att beskriva en stereotyp baserad på ett korrekt underlag är två av dessa konnotationer (1 och 3) inkorrekta - endast en (2) kan vara korrekt, men är det inte alltid.

Å andra sidan: Det är svårt att vara säker på att en stereotyp vilar på korrekt och tillräcklig information. Och även om den gör det kan man ha moraliska invändningar mot dess användande. Stereotypen kan bidra till självupfyllande profetior: Underlaget är korrekt för närvarande men skulle kunna minska eller försvinna helt om man konsekvent agerade utan hänsyn till stereotypen.

Det kan också vara moraliskt (m.m.) önskvärt att agera utan hänsyn till stereotypen även då underlaget är korrekt och stabilt. Men i det senare fallet måste man vara tydlig: Det kommer alltid att finnas konflikter mellan intressen och det är viktigt att diskussionen förs utan skygglappar. Man måste kunna argumentera för ett (institutionaliserat) påbud att bortse från en viss stereotyp utan att motivera detta (enbart) med att man på så sätt minskar eller eliminerar faktiska felaktigheter.

---

Uppdatering 6/1 2016:

Lyssna också till den utmärkta serien "Vi och dem" från Vetandets Värld i P1





---

Uppdatering 19/2 2017:

Läs Torbjörn Tännsjös text "Identitet, nation och klass" i samband med avsnitt 6 av programmet "Idévärlden" i SVT 19/2 2017.

Thinking: Fast and Slow

Spoiler-varning: Här följer några stenografiska anteckningar om Kahnemans bok Thinking: Fast and Slow. Du kanske vill vänta med att läsa dem tills efter du har läst boken. Men jag känner mig skyldig (både dig och mig) att dokumentera dem, då jag troligtvis inte kommer att blogga så mycket mer om boken - det finns både för mycket och för lite att säga...

Boken är indelad i fem delar. De första två fick mina nackhår att resa sig - trots och tack vare att jag sedan tidigare är välbekant med stora delar av innehållet. Här är Kahneman otroligt imponerande. Han skriver mycket effektivt, och förlitar sig på läsarens intelligens och fantasi: Inga onödiga detaljer eller utvidgningar; inga förbehåll eller kvalifikationer. Och det funkar.

På sidan 244, i del 3, kommer så en passage som får mig att tvivla på hur breda perspektiv Kahneman har på sin forskning, och på världen. Jag ser för första gången indikationer på naivitet och inskränkthet.

I andra halvan av boken upptäcker jag då och då hur texten färgas av - oftast outtalade - förutsättningar. Små detaljer i den föregivet neutrala framställningen verkar dölja värderingar och försanthållanden som inte är självklara. Det tidigare effektiva undvikandet av referenser, jämförelser och paralleller till andra områden blir nu problematiskt: Jag undrar ofta om Kahneman är medveten om den mängd uppenbart relevanta diskussioner som jag själv kommer att tänka på.

I del 4 drar Kahneman ut förhållandevis tydliga implikationer för ekonomi och politik. Han förespråkar en "libertariansk paternalism" som förvisso är ett steg framåt, men som likväl gör mig besviken.

I del 5 spårar det nästan ur ibland. Kahneman tar sig an lycka och det goda livet, utifrån en form av utilitarism (en term han inte använder själv). Här framstår han bitvis som inskränkt och självtillräcklig.

Kahneman medger själv att bokens första delar återger hans bästa tänkande. Jag funderar också på om den "theory blindness" han diskuterar förklarar mitt oreserverade gillande av denna del.

Trots mina förbehåll framstår boken som en av de bästa, viktigaste och mest intressanta böcker man över huvud taget kan läsa. Jag önskar, liksom Kahneman själv, att den vore obligatorisk läsning för både politiker och medborgare.

Bayesiansk sannolikhet, så enkelt som möjligt

I en stad kör två taxibolag, Grön och Blå. Grön står för 85 % av alla körningar i staden och Blå för 15 %. En natt sker en smitningsolycka i staden, där en oidentifierad taxibil är inblandad. Ett ögonvittne träder fram och säger att bilen var blå. Polisen undersöker vittnets trovärdighet och kommer fram till att vittnet under aktuella omständigheter korrekt anger färgen på en grön eller blå taxibil i 80 % av fallen.

Hur stor är sannolikheten att bilen som var iblandad i olyckan tillhör bolag Blå?

Sannolikheten kan uttryckas som kvoten mellan de fall då vittnet korrekt säger att bilen var blå och alla fall då vittnet säger att bilen var blå.

Låt oss anta att det finns 100 bilar i staden. 85 av dessa är gröna och 15 är blå. Om var och en av dessa bilar passerar förbi vittnet, i slumpmässig ordning, hur många gånger kommer vittnet då att säga sig se en blå bil?

När en blå bil passerar kommer vittnet att korrekt ange att dess färg är blå i 80 % av fallen. Totalt 15 blå bilar passerar vittnet, och 0,8 * 15 = 12 av dessa kommer att förorsaka vittnet att korrekt säga sig ha sett en blå bil.

När en grön bil passerar kommer vittnet att i 20 % av fallen felaktigt säga att bilen är blå. Totalt 85 gröna bilar passerar vittnet, och 0,2 * 85 = 17 av dessa kommer vittnet att felaktigt identifiera som blå.

Hur många gånger, totalt, kommer vittnet att säga att en bil är blå? 12 + 17 = 29 gånger. Av dessa kommer vittnet att ha rätt 12 gånger.

Svaret på frågan är alltså: 12 / (12 + 17) = 12 / 29 ≈ 0,41. Alltså 41 %.

Trots att vittnet med 80 % tillförlitlighet säger att bilen som var inblandad i olyckan är blå, är det alltså troligare att den faktiskt är grön. Anledningen är att andelen gröna taxibilar i staden är mycket större än andelen blå bilar.


Det här är ett exempel på Bayesianskt resonemang.  Det används då man måste justera tidigare  förväntningar utifrån ny information.

I avsaknad av ett ögonvittne skulle ett rimligt svar på frågan ha varit 15 %. Vittnets utsaga ger oss anledning att tro att sannolikheten är större. Men vi kan inte ersätta den information vi har sedan tidigare med den nya informationen. Vi måste jämka samman de två källorna. Vi inser att vittnets utsaga ger oss anledning att ange en högre sannolikhet än tidigare. Men vi har inte anledning att tro att sannolikheten nu är 80 %. Vittnet ger oss ny information, men vi kan inte bortse från den information vi har sedan tidigare.

Bayes regel beskriver hur vi ska gå tillväga för att väga samman gammal och ny information. Den ser ut så här:

P(A | X) = P(X | A) * P(A)  /  ( P(X | A) * P(A)  +  P(X | ~A) * P(~A) )

Vad betyder detta?

P(A | X) står för sannolikheten för händelse A, givet X. I exemplet motsvarar A att bilen är blå, och X att vittnet säger att bilen är blå. P(A | X) utläses alltså som "sannolikheten att bilen faktiskt är blå, när vittnet säger att den är blå". Det är denna sannolikhet vi är ute efter.

P(X | A) utläses som "sannolikheten att vittnet säger att bilen är blå, när den är blå". P(A) står för sannolikheten att bilen är blå. Multiplikationen av P(X | A) och P(A) står då för "sannolikheten för att vittnet säger att bilen är blå och att bilen är blå". I exemplet motsvarar detta antalet gånger vittnet korrekt utpekar en bil som blå.

P(X | ~A) utläses som "sannolikheten att vittnet säger att bilen är blå, när den inte är blå". P(~A) står för sannolikheten att bilen inte är blå. Multiplikationen av P(X | ~A) och P(~A) står då för "sannolikheten för att vittnet säger att bilen är blå och att bilen inte är blå". I exemplet motsvarar detta antalet gånger vittnet felaktigt utpekar en bil som blå.

Summan av dessa två produkter motsvarar alltså "sannolikheten att vittnet säger sig ha sett en blå bil - oavsett om bilen är blå eller grön". I exemplet motsvaras detta av alla gånger vittnet säger sig ha sett en blå bil.

Regeln säger alltså att vi ska dividera det antal gånger som vittnet korrekt säger sig ha sett en blå bil med alla de gånger vittnet säger sig ha sett en blå bil.


I exemplet utgick vi för enkelhets skull ifrån att det fanns exakt 100 taxibilar i staden. Om vi nu i stället räknar med andelar och direkt använder Bayes regel får vi följande:

P(A | X) = 0,8 * 0,15  /  (0,8 * 0,15  +  0,2 * 0,85)  =  0,12 / (0,12 + 0,17)  =  0,12 / 0,29  ≈ 0,41.

---

Exemplet är hämtat från Daniel Kahnemans Thinking: Fast and Slow.

Förklaringen av Bayes regel är främst inspirerad av Eilezier Yudkowski.

---

Komplettering 5/1 2016:

Scientific American: Bayes' theorem - What's the big deal?

Prioritering av matematik-kunskaper

Gabriel H Sahlgren på DN Debatt: ”Viktiga kunskaper offras i det finländska skolmiraklet”

Jag är tveksam till både argumentationen och slutsatserna i artikeln. Författaren utgår från att kompromisser måste göras, och menar att dessa bör göras lokalt. Samtidigt lägger han vikt vid likvärdighet. I bästa fall skulle förslagen leda till godtycke och splittring samt bristande kontroll och styrningsmöjligheter.

Jag förbigår här egentligen frågan om vilka dimensioner av matematiken som eventuellt saknas i det finländska "undret" eftersom premissen för artikeln är att kompromisser är nödvändiga - även i Sverige. Det är olyckligt om diskussionen hamnar där.

Som lärare har jag svårt att med gott samvete prioritera bort något.

På gymnasiet innehöll alla kurser, enligt det gamla systemet, följande moment: Aritmetik, Algebra, Funktioner, Geometri, Statistik.

I Gy 11 är det "centrala innehållet" i samtliga kurser uppdelat på Taluppfattning, aritmetik och algebra; Geometri; Samband och förändring; Sannolikhet och statistik; samt Problemlösning. I princip ska alla moment behandlas i alla kurser, med progression.

I och med Gy 11 är prioriterings-processen igång:

(1) Progressionen är nu indelad i olika spår: a, b och c. A-spåret riktar sig till yrkesprogram; b-spåret till samhällsvetenskapliga program; och c-spåret till naturvetenskaps- och teknikprogrammen. Grovt uttryckt innehåller b-kurserna mer stoff än a-kurserna; och c-kurserna mer stoff än b-kurserna. Här har alltså en prioritering gjorts av vilken (och hur mycket) matematik olika elever/yrkesgrupper "behöver".

(A- och b-kurserna innehåller enstaka moment som inte behandlas i b- eller c-kurserna. Exempelvis ska b-spåret innehålla "estetiska aspekter" (symmetri) och budgetering; och a-spåret ska behandla praktiska mätningar och användande av manualer, formulär m.m.)

(2) Utöver det centrala innehållet betonar Gy 11 sju förmågor: Begrepp, Procedur, Problemlösning, Modellering, Resonemang, Kommunikation och Relevans*.

Faktum är att om man lusläser ämnesplanerna och övriga styrdokument framgår att undervisningen ska syfta till att utveckla dessa och att endast förmågorna ska bedömas. Alltså inte i vilken grad eleverna behärskar det centrala innehållet! Detta är mycket kontroversiellt och har hittills inte uppmärksammats i tillräckligt hög grad (vilket jag försöker ändra på.)

Dessa förmågor ska bedömas på olika sätt i de olika spåren. Exempelvis krävs för betyget E i kurs 1a bl.a. att "Eleven kan med viss säkerhet visa innebörden av centrala begrepp i handling samt översiktligt beskriva innebörden av dem med någon annan representation. Dessutom växlar eleven med viss säkerhet mellan dessa representationer." Motsvarande krav för kurs 1b och -c är att "Eleven kan översiktligt beskriva innebörden av centrala begrepp med hjälp av några representationer samt översiktligt beskriva sambanden mellan begreppen. Dessutom växlar eleven med viss säkerhet mellan olika representationer."

Utöver detta läser elever på olika program olika antal matematikkurser. På yrkesprogram är endast kurs 1a obligatorisk (och elever kan endast med svårighet välja att läsa fler kurser). På samhällsvetenskapliga program är kurs 1b och 2b obligatoriska och kurs 3b ett inriktningsval medan ytterligare kurser endast med svårighet kan inlemmas i studieplanen. På teknik- och naturvetenskapliga program är kurs 1c, 2c och 3c obligatoriska, och kurs 4 och 5 vanliga och lätt-ackommoderade inriktningsval. (Utöver dessa finns också fördjupningskurser.)

Alltså: En central och mycket tydlig prioritering har precis sjösatts. Utöver de politiska och pedagogiska synpunkter man kan ha på denna, återstår att se hur implementationen kommer att lyckas.

Som en motvikt till denna explosion av alternativa vägar inom ett detaljerat ramverk har man i samband med Gy 11 å andra sidan inskränkt lokala alternativ: Enskilda skolor får inte längre erbjuda s.k. "lokala" kurser. Man får inte heller erbjuda alternativa inriktningar på de olika nationella programmen. Detta har inneburit att mängden kurser och program som en enskild elev nu har att välja bland är betydligt färre.

Jag gillar inte den ovan länkade artikelns förslag över huvud taget. Och givet den aktuella situationen är de mycket olämpliga, kontraproduktiva och fel-tajmade. Samtidigt är de troligen delvis en reaktion på just de inskränkningar som gjorts av olika lärosätens godtycke.

Rent konkret innebär dessa inskränkningar bl.a. att friskolor inte längre kan locka elever med "alternativa" utbildningar (exempelvis massör, spa-terapeut, turistguide, frisör, ridsportare o.s.v.). Jag tror att man har sett alltför många exempel på att sådana "lock-utbildningar" inte håller måttet, och att de i praktiken inte garanterar en allsidig och likvärdig utbildning i och bedömning av gemensamma kärnkunskaper. (Och betänk då att det är just den sittande regeringen som inte har kunnat undgå att komma till denna slutsats...)

---

* En akronym som stöd för minnet är BegrePPsMöRKeR

What Republicans Think

NYT Op-Ed: What Republicans Think

The article seems to suggest that since we're living beyond our means drastic measures have to be taken, and that Republicans are more willing to acknowledge this fact.

Here's another way of framing the situation: If we're living beyond our means we need to adjust our living, but the basic conflict remains: Who should do the adjusting? All of us, or just some?

In my view, both parties agree that the future looks bleak. The difference is that Republicans would have (at least) a third of the population bear the brunt of the impending austerity in order to spare the rest.

Manga

Aftonbladet rapporterar om en HD-dom om Manga-teckningar.

Intressant och svårbedömt. Personligen är jag tveksam till HD:s dom och resonemang.

I domen konstateras att teckningarna i och för sig får anses pornografiska och att de föreställer barn. Men det rör sig om fantasifigurer som inte kan misstas för verkliga barn. "En kriminalisering av innehav av teckningarna skulle därför gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den begränsning i yttrandefriheten och informationsfriheten som straffbestämmelsen innebär."

Utöver de två viktiga invändningar mot domen som tas upp i artikeln, menar jag att gränsdragningen mellan fantasi och verklighet - även om den i sig hade varit oproblematisk - inte håller. Det är för mig uppenbart att dessa fantasi-figurer fungerar som substitut eller alibi för 'verkliga' pedofila fantasier. Det innebär att de vidmakthåller och uppviglar till sådana fantasier och, i förlängningen, till dess utlevande i verkligheten.

Men visst, gränsdragningen kan lätt bli absurd. Det är inte orimligt att tänka sig att t.ex. tändsticksgubbar skulle kunna tjäna samma syfte, givet en hemlig överenskommelse om att de representerar små flickor.

---

Uppdatering 16/6

Min utgångspunkt är att den här typen av manga är avsiktlig och uttalad pornografi (vilket mina efterforskningar också visar). En japansk motsvarighet till t.ex. amerikansk "mjukporr", framtagen för att undgå olika delstaters censur (bland annat).

Den japanska varianten upplever jag paradoxalt nog som betydligt värre*: Förutom att vara pornografisk utnyttjar den - och förstärker - en böjelse att distansera sig från och objektifiera målen för sin åtrå. För mig framstår det som... osunt. Detta gäller oavsett om det är vuxna kvinnor och män som framställs, eller något annat.

Man kan kanske resonera att om någon inte "går igång" på annat än tecknade kvinnor eller män - av exempelvis kulturella skäl - så må det väl stå den personen fritt. Men när det handlar om barn kvarstår ett dubbelt problem: Inte nog med att pedofili på detta sätt underblåses - själva distanseringen och objektifieringen kan i sig själv, tror jag, förvärra grundproblemet.


* I vissa avseenden. Produktionen av icke-tecknad pornografi är förstås behäftad med betydligt större problem.

---

Vidare diskussion här.

Livsåskådningsorganisation?

Humanisterna: ”Se över lagen om statligt stöd till trossamfund”

Att Humanisterna vill få pengar kan man förstå, och att de kriterier som tagits fram för att legitimera statsbidrag till religiösa organisationer kan utnyttjas för detta ändamål verkar klart. Snygg argumentation där. Men är man nu alltså också beredda att kalla sig trossamfund för att lägga vantarna på sådana pengar?

"En specifik filosofisk uppfattning om verklighetens beskaffenhet och en specifik moralisk värdegrund" - om det är detta som skiljer "livsåskådningsorganisationer" från andra organisationer så undrar jag var gränserna ska dras. Är politiska partier livsåskådningsorganisationer? De bör de väl vara, om de ska tas på allvar? Men vad innebär det då för den förment neutrala statusen hos de värden som t.ex. Humanisterna vill stå för?

Vilken "kvalitet" hos verksamheten avses? Det verkar vara organisationens förmåga att bedriva 1) själavård (lindra existentiell ångest); 2) undervisning; och 3) omsorg. Förutom uppenbara definitions- och mätproblem, ligger åtminstone i punkt 2) ett tyst förgivet-tagande av att verksamheten är allmänt önskvärd och oproblematisk.

Man kanske skulle starta en friskola i stället?

Why Smart People Aren't Necessarily Stupid

Research Shows That the Smarter People Are, the More Susceptible They Are to Cognitive Bias

English version below

Att "rå" intelligens snarast förvärrar problemen med bias och meta-bias är kanske inte så förvånande. Inte minst med tanke på den relativa självgodhet som kan följa med medvetenhet om den egna förmågan. För att belysa detta är det ovanligt lämpligt att experimentera just på universitetsstudenter (oklart av vilken sort, dock). Att utbildning i sig inte är någon "frälsare" må väl så vara, men formuleringen är medvetet vald för att förstärka ett defaitistiskt budskap.

Om vi inte trodde att (vissa typer av) utbildning kan hjälpa oss att se klarare på oss själva och på omvärlden, skulle vi lika gärna kunna lägga ned verksamheten helt. Det är ironiskt att Kahnemans självdeklarerade tillkortakommanden tas som intäkt för både intelligensens och (den lämpliga) utbildningens otillräcklighet, då han ju knappast hade varit i stånd att rapportera dessa utan just den förmåga som verkar så ouppnåelig.

Det som i artikeln benämns meta-bias är nära besläktat med det socialpsykologer kallar Fundamental Attribution Error, och med inom-/utomgruppsfenomen. Återigen, om jag inte hade trott att denna kunskap finns - och tillämpas - inom t.ex. juridik, medicin, statsvetenskap m.fl., så hade jag sprungit till skogs för länge sen. Det är för övrigt ganska uppenbart att så är fallet: Annars hade vi väl varit Sverigedemokrater allihop.

Jag kan t.o.m. se paralleller mellan artikelns resonemang och en allmänt kunskapsfientlig och reaktionär politisk rörelse som i Sverige nu senast exemplifieras av regeringens utredning om svenska för invandrare och Folkpartiets integrationspolitiska program. I U.S.A. gör republikanerna sitt bästa för att nedvärdera vetenskap: Kritiskt tänkande är i bästa fall att anse som en kulturyttring vilken man är fri att idka (utan subventioner) så länge man inte lägger sig i rikets, d.v.s. överklassens, angelägenheter.

---

The fact that "raw" intelligence may actually exacerbate problems of bias and meta-bias is perhaps not so surprising given the relative complacency and inflated sense of self-importance that may be associated with admission to the ivy league. To illustrate this, it is unusually apt to experiment on university students. Education may not in itself be a "savior", but this wording is consciously chosen to amplify a defeatist message.

If we did not believe that (certain kinds of) education can help us see ourselves and the world more clearly, we could just as well close down shop completely. It is ironic that Kahneman's self-professed shortcomings are taken to imply the inadequacies of both intellect and (appropriate) education, since he would hardly be able to report them without the very faculties purported to be so unattainable.

"Meta-bias" is closely related to what social psychologists call the Fundamental Attribution Error, and with in-/out-group phenomena. Again, if I did not believe that these phenomena are well-known - and that such knowledge is routinely and successfully applied - in, e.g. law, medicine, political science, etc., I would have run to the hills a long time ago. It is fairly obvious that this is indeed the case: Otherwise we would probably be bigoted members of petty nationalist parties, the lot of us.

One may even draw parallels between the article's sentiment and a reactionary, anti-intellectual political movement, exemplified by the Swedish government's recent official report on language requirements for immigrants, and the Liberal Party's integration policies. In the U.S., Republicans do their best to denigrate science (as opposed to technology): Critical thinking is at best considered a cultural manifestation which you are free to practice (without subsidies) as long as you do not interfere with the affairs of government, i.e. the upper class.

Till den relativa objektivismens försvar

Tidskriften Arena till relativismens försvar

Jag har läst Holmqvists bok, och håller med om det mesta Olle skriver. Jag inser mycket väl att det finns starka motiv för att hålla spjärn mot relativism i många sammanhang. Åtminstone då den missbrukas, medvetet eller inte. Kan dock inte låta bli att spela djävulens advokat. Inte för att provocera, utan för att undersöka rimligheten i olika ståndpunkter:

(1) Kan det vara så att relativismen, så som den beskrivs ovan, är (mer) befogad inom vissa grenar av sociologi, etnologi, m.fl.? Dels kan ju (a) studieobjekten vara föränderliga [t.ex. kulturer]; dels kan (b) resultaten utgöras av beskrivningar av attityder [t.ex. gentemot en viss kultur]. Och det är kanske inte orimligt att även undersökarens *egen* attityd, bild, förståelse av studieobjektet äger en viss relevans, särskilt om undersökaren (underförstått) gör sig till representant för en grupp.

(2) Utifrån det ovanstående kan man kanske hoppas att Holmqvist egentligen pratar om sociologiska undersökningar av olika gruppers 'kunskap'; snarare än deras 'sanningar'.

(3) Självklart ska naturvetenskapen utgå från antagandet om en extern, objektiv 'sanning'. Huruvida det finns en (enda) sådan, och hur den då "egentligen" ser ut - det är egentligen oväsentligt. Vi kan tillåta oss att filosofera över detta, men vetenskapen måste stå oemotsagd när den entydigt ger oss den säkraste och bästa vägledning vi kan uppbringa. Så länge relativister går med på detta, och är tydliga med att de håller med, kan vi kanske tillåta dem en viss fascination över hur 'kunskaper' om denna sanning utvecklas och varierar.

(4) Jag tänker, i min naivitet, att människor som missbrukar relativism och 'ontologiskt tvivel' - medvetet eller omedvetet - automatiskt borde diskvalificera sig själva från delaktighet i beslut som rör vår välfärd, avfärdas av vetenskapare, och tas med en stor nypa salt av allmänheten. Men Rove's uttalande ovan är ju ett tydligt exempel på att så inte är fallet. Som jag har skrivit om flera gånger tidigare, tror jag att detta i grunden beror på att människor väljer att (låtsas) tro sådant de *vet* är falskt, av bekvämlighet, kortsiktighet, förträngning och cynism. Annars hade talet om ständig tillväxt dött ut för länge sedan.

Svar från Bosse Holmqvist angående relativismen

Naturvetenskapen brukar sägas utgå från en metodologisk naturalism. Som jag ser det, ingår i denna naturalism också en metodologisk objektivism, d.v.s. ett grundantagande om en (enda) extern och objektiv verklighet. Naturvetenskap syftar till att göra våra beskrivningar och förutsägelser av den värld vi uppfattar så pålitliga som möjligt. Detta innebär inte att vi har direkt tillgång till en objektiv verklighet: Antagandet är, däremot, att vår gemensamma subjektiva verklighet är en konsekvens och en avbildning av den objektiva verkligheten. I den mån den objektiva verkligheten är regelbunden är också vår subjektiva uppfattning av den det.

Att vetenskapen bör stå oemotsagd innebär inte att enstaka hypoteser och teorier ska stå oemotsagda. Hela poängen med vetenskap är ju att successivt odla fram allt bättre beskrivningar och förutsägelser - beskrivningar av den värld vi uppfattar och, enligt antagandet, av den objektiva verklighet som ligger till grund för denna vår subjektiva uppfattning.

Den verkliga konflikten gäller hur vi rangordnar olika hypoteser och teorier, och i vilken mån vi tror att det över huvud taget är möjligt att göra detta. För naturvetare är det självklart att det finns ett enda kriterium, och att det räcker mer än väl: Den teori som bättre än någon annan beskriver och förutsäger någon aspekt av vår gemensamma subjektiva verklighet (och därmed av den objektiva verkligheten) är den som - tills vidare - ges företräde.

Detta kriterium förutsätter att vi alla delar en och samma subjektiva verklighet (i allt väsentligt), som en konsekvens av att våra likartade sinnesorgan förmedlar likartade intryck från en och samma objektiva verklighet. Sålunda baserar naturvetare sina utsagor endast på sådana observationer varom största möjliga konsensus (i tid och rum) kan uppnås.

För och emot relativism

Alltså: Vi är överens om antagandet att det finns en (enda) objektiv och hyfsat regelbunden verklighet. Våra subjektiva upplevelser av denna objektiva verklighet står i hyfsat regelbunden korrespondens med denna. Då vi alla delar samma subjektiva upplevelser delar vi också en gemensam subjektiv verklighet. Det är denna vi försöker beskriva och förutsäga.

Jag antar att den "naive" realisten är den som menar att vår subjektiva verklighet - den vi kan nå hyfsad kännedom om - är densamma som den objektiva, externa verkligheten. En icke-naiv realist menar då att vi endast kan uttala oss om den gemensamma subjektiva verkligheten. Den metafysiska funktion som "mappar" objektiv verklighet på subjektiv verklighet kan vi inte nå (full) kunskap om, även om framsteg inom t.ex. neurovetenskap ofta tolkas så.

Jag antar vidare att relativisten i sin tur misstolkar begreppet "subjektiv verklighet" ovan, så att det kommer att stå för överenskommelser mellan subjekt, snarare än för gemensamma sjökort. Sjökort som tas fram för att alla ska kunna navigera säkert i vatten vars bråddjup vi aldrig kan loda.

Visst är det så att observationen är teoriberoende, och att vi inte är några "ideala" subjekt. Det kan förvisso vara ett viktigt förtydligande. Men för naturvetenskapen är det ju självklart att dessa distorsioner finns och att de måste hanteras, minimeras. Det är ju det vetenskapen sysslar med!

Man kan framhålla dessa grundförutsättningar för mänskligt kunskapssökande i syfte att påvisa hur futilt det är - men det känns inte särskilt konstruktivt. Framförallt missbrukas de ju av relativister, som felaktigt tar dem som intäkt för att subjektet är överordnat objektet.

Vad tror du?