Jag är här

Här glider Guillou (medvetet?) mellan olika betydelser. Religionsfrihet betyder är att skolan som institution ska vara sekulär och att ingen elev ska diskrimineras p.g.a. sin religion. Det betyder inte att skolan ska motverka elevernas religiositet.

Med det sagt, så håller jag personligen med om att elever inte bör kunna avvika från ordinarie undervisning på religiös grund. Jag är kluven i frågan om slöjförbud, men det verkar inte orimligt att införa skoluniform som en del av skolans arbete att främja likvärdighet m.m. (Nästa steg är ett allmänt slöjförbud och där blir det mer tveksamt, tycker jag, även om jag inte är helt främmande för det heller.)

Det är klart att skolan inte är ideologiskt neutral. Skolan ska aktivt verka för vissa värderingar och en viss praxis. Men uttryck som "konformism" verkar överdrivna, både i förhållande till nuvarande förhållanden och till en tänkt framtid med eventuell skoluniform och ytterligare inskränkningar i möjligheterna att på religiös grund undandra sig vissa moment i undervisningen.

En demokratisk skola är en skola vars uppgift är att fostra demokratiska medborgare. I det ingår att eleverna, utifrån mognad, ska ges vissa möjligheter till delaktighet i verksamhetens innehåll och genomförande. Men självklart innebär detta mer underkastelse än laissez-faire. Inget konstigt med det.

Pseudovetenskap i skolan

Isak Skogstad, ordförande för Lärarnas Riksförbunds studerandeförening, skriver i Axess (juni 2016) "Pseudovetenskap tar över i skolan" och hävdar bl.a.:

Hur kommer det sig att trender inom pedagogik utan evidens har spridit sig runt om i våra klassrum, trots att skollagen tydligt stipulerar att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Svaret kan finnas i att trenderna har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker. Inte lärarna ute i klassrummen.

Skogstad ger exempel hur Skolverket m.fl. anbefaller pedagogiska metoder utan att känna till, eller följa upp, den faktiska nyttan. Och då ska vi inte tala om vad som försiggår på lokal nivå.

Det är emellertid lite missvisande att hävda att dessa trender endast "säljs in" uppifrån. Efterfrågan underifrån är nämligen stor. I sin iver att förtränga en omöjlig uppgift har skolan, på alla nivåer, både uppmuntrat och anammat allsköns kvacksalveri.

Den omöjliga uppgiften består i korhet i att alla elever, oavsett utgångsläge, ska "lyckas" att vandra genom utbildningssystemet med minst godkända betyg inom stipulerad tid. Det är lärarens jobb att se till att så sker - under vilka omständigheter som helst. Inte konstigt att skolan efterfrågar - och så desperat vill tro på - magiska metoder! Och i sann nyliberal anda odlas också myten om superlärarna (eller "de särskilt skickliga pedagogerna").

Det räcker inte att gå tillbaka till traditionell lärarledd katederundervisning med ordning och reda. Men det räcker inte heller att insistera på nya, evidensbaserade, metoder, vilket Skogstad och många andra nu gör. Det är naturligtvis ett steg i rätt riktning, men är samtidigt i sig själv en trend! Om man hoppas att sådana metoder helt ska lösa skolans omöjliga uppgift så ägnar man sig åt ytterligare en form av förträngning.

Det enda som hjälper är att drastiskt höja kraven både för intagning och examinering (gäller inte bara elever och lärare, på alla nivåer, utan också rektorer, förvaltning och politiker) och att konsekvent hålla på dessa krav. Det skulle innebära att många - åtminstone i en övergångsfas - inte blir antagna eller godkända. Efter en generation eller två skulle kvaliteten vara dubbelt så hög som idag, och genomströmningen nästan lika hög.

Men priset är alltså inget mindre än tiotusentals misslyckanden. I stället för att spendera så mycket kraft på att vidmakthålla en illusion, borde vi ägna betydligt mer kreativitet åt att utforma alternativa livsvägar och samhällsinstitutioner.

20 juni 2016

Enlightenment 2.0

Wow!

17 apr. 2016

Förord

Målgruppen för den här boken är… alla som inte redan är bekanta med innehållet! Jag tror att det gäller de flesta, i högre eller lägre grad. Framför allt vänder jag mig till elever på Naturvetenskapsprogrammets tredje år; i andra hand till alla gymnasieelever. Jag vill förstås nå lärare – i alla ämnen – inte bara på gymnasiet utan också i grundskolan, och deras rektorer. Därutöver hoppas jag intressera personal och studenter vid högskolor och universitet, inklusive folkhögskolor. Min önskan är att boken kan fungera som utgångspunkt för studiecirklar och som allmänbildande läsning för alla medborgare.

Själv har jag under de senaste åren försökt att bibringa mina elever så mycket som möjligt av innehållet inom nuvarande ramar för gymnasieskolan: Jag har skapat två nya kurser och drivit ämnesövergripande projekt. Men i förhållande till omfattningen kan det inte bli mer än ett axplock (se exempel på Skolverkets webb). Jag har därför skissat på ett helt nytt gymnasieprogram (mer om detta i slutet av boken). Jag försöker också föra ned något av innehållet i grundskolan. Jag skulle gärna se ett – kanske obligatoriskt – introduktionsår på högskolenivå, där alla studenter (och därmed alla framtida samhällsaktörer) ges en gemensam bas av viktiga begrepp från psykologi, logik, argumentationsanalys, statistik, sannolikhet, vetenskapsteori, filosofi och andra kunskapsområden.

Jag är här

Dagens ord

28 juni 2016

Litteraturlista för kursen S+

26 juni 2016

En skola fri från religion

Pseudovetenskap i skolan

20 juni 2016

Enlightenment 2.0

17 apr. 2016

Förord

Bloggintresserade

Besökare