Att börja i rätt ända

Vi har en massa teknik omkring oss.

Vi behöver den.

Vi måste använda den.

Och resultatet måste bli bättre än tidigare.

Det borde det väl bli.

Åtminstone om vi är professionella nog att modifiera och omdefiniera det vi gjort tidigare.

Och det är vi väl?



Men vad kommer först, egentligen?

Tekniken eller idéerna?

Behoven, målen, syftena?

Och vad förändrar sig snabbast?



Om du verkligen vill något.

Om du upplever ett reellt behov.

Om du har en idé om hur du bättre kan uppnå dina syften.



Skaffa, skapa, kräv den teknik som kan hjälpa dig att nå dina mål!

Bortse från, undvik, vägra den teknik som inte gör det!



Och prioritera noga!



Jag så nyligen en mycket inspirerande föreläsning av en framstående mjukvaruutvecklare och designer. Trots sin extremt stora kunskap och skicklighet, eller kanske just på grund av denna, vägrar han konsekvent att sätta tekniken framför idéerna. Han låter sig förvisso inspireras av den nya teknik som finns tillgänglig, men det är grundläggande, tidlösa principer som är viktigast. På så sätt utgör han både ett exempel på vad som efterfrågas i Puenteduras taxonomi* - vad kommunen förväntar sig av oss, nu när de köpt in alla datorer - och på en sund inställning där tekniken aldrig tillåts bli ett självändamål.

Föreläsningen innehåller konkreta exempel på hur digitala verktyg kan användas på genuint nyskapande sätt inom olika områden: programmering, elektronik, animering. Den visar också hur de största uppfinningarna inom datavärlden de senaste 50 åren inte utgår från tekniken i sig, utan från mänskliga behov och generella idéer.

Se den!


* Kommer du ihåg Puentedura?

Homeland vs. Sopranos

Kollade just på senaste avsnittet av Homeland och fick för mig att jag kunde motivera mina selektiva och till synes godtyckliga aversioner och sympatier för diverse TV-serier...

Homeland är, i mina ögon, ett sällsynt och ganska seriöst försök att få en bred publik att operera med gråzoner. Detsamma kan säkert sägas om maffia-serier, m.fl., också, men för mig går det en sådan där kvantitativ-till-kvalitativ* skiljelinje mellan serier som i bästa fall skapar förståelse för hur subkulturer skapas, vidmakthålls och krockar med varandra (och med "normen"); och serier som behandlar fundamentala (ofrånkomliga?) konflikter - både på individ- och samhällsnivå.

Det som framför allt stöter bort mig från de förra är att de, genom sin blotta existens, upphöjer kontingenta förhållanden (d.v.s. sådana som i princip kan och bör förändras) till de facto ofrånkomliga sådana. I detta avseende lierar de sig med övergripande trender som "demokrati"-som-förvaltning-av-status-quo; "historiens slut"; "the have's and the soon-to-have's" etc. och det allt mer okritiska accepterandet av absurditeter; shifting baselines som efter decennier av medveten manipulation nu löpt amok. (Du nämnde "Hollywood-fruar".)

Där maffia- och polisserierna nästan uteslutande beskriver grupp- och socialpsykologiska skeenden, belyser Homeland dessutom både individpsykologi** och global sociologi: Tio år efter 9/11 avkräver den sin publik sympati - och i förlängningen identifikation - med anti-hjälten Brody. Brody framstår i många avseenden som en mer rakryggad person än de flesta människor omkring honom: vanliga amerikaner, tjänstemän och politiker. Han förkroppsligar i hög grad de ideal som hyllas men sällan efterlevs i det omgivande samhället.

Trots det - eller just därför - uppvisar han många distinkt "anti-amerikanska" böjelser: En del av dessa visar han öppet - med blandade reaktioner - vilket genererar konflikter mellan hans anhängare och hans belackare; vissa döljer han - de står i konflikt med "normen" och det politisk praktiska och korrekta, dock ej med hans egen eller publikens moral; och vissa - slutligen - genererar konflikter inom honom själv, och därmed också hos publiken. Resultatet är att serien sticker hål på bekväma "sanningar" om rätt och fel.

Du sa att du hade "fått nog av ironi". Är det inte ironiskt att Sopranos m.fl. (på samma sätt som Reservoir Dogs) ska föreställa någon slags hyper-ironi, men egentligen bara vidmakthåller (bekräftar) absurda förhållanden?


* Ja, hur är det nu med det ontologiskt reducerbara? (Det senaste jag läste i ämnet, senast i dag, var detta.)

** Och då snackar vi inte om erektionsproblem och oidipuskomplex.


--- Uppdatering 18/10 ---

Kanske det främsta skälet till att jag misstror vissa serier är att de inte har ett på förhand planerat slut. De syftar till att underhålla så länge som möjligt, i stället för att berätta en avgränsad historia, med en aristotelisk början, mitt och slutpunkt.

Det finns mellanformer, så klart, där t.ex. fantasy-författare tar så många och långa omvägar till detta slut att serien fungerar som om den inte hade något definitivt slut. I både TV- och bok-världen handlar det ju om att rida på vågen av publikintresse, tills den ebbar ut. En annan mellanform är att "avsluta" enskilda avsnitt eller säsonger, men att samtidigt flytta på målstolparna, eller smyga in nya mål så att en nästan ny berättelse kan ta sin början där den gamla tar vid.

Homeland gör det senare. Den nya säsongen verkar hittills vara en kopia av den första. Men säsong 1, i sig, hade ett tydligt och på förhand planerat slut, och en tydlig berättelse-båge dit, som förmedlade ett antal på förhand planerade sens-moraler.

Collateral Damage

Ur Zygmunt Baumans bok Collateral Damage (Daidalos, 2012), med svensk översättning av Annika Ruth Persson.

Agorans (ibland klart deklarerade men ofta outtalade) syfte var och förblir att hela tiden samordna "privata" (oikosbaserade) och "offentliga" (ekklesiahanterade) intressen. Och agorans funktion var och förblev att skapa den grundläggande och nödvändiga betingelsen för en sådan samordning: en tvåvägsöversättning mellan språket för individens/familjens intressen och språket för de offentliga intressena. Vad man huvudsakligen väntade sig eller hoppades att uppnå på agoran var å ena sidan att privata angelägenheter och önskningar skulle stöpas om till offentliga frågor, och å andra sidan att frågor av allmänt intresse skulle stöpas om till individuella rättigheter och skyldigheter. I vilken grad en politisk regim är demokratisk kan därför mätas i hur lyckad eller misslyckad, hur smidig eller knackig, denna översättning är: alltså genom hur väl dess främsta syfte uppnås, snarare än genom hur troget den följer en eller annan procedur, vilken felaktigt betraktas som ett både nödvändigt och tillräckligt villkor för demokrati - för all demokrati, för demokratin som sådan.

(s. 18)

En av de demokratiska regimernas mest ökända ömmande punkter är det motsägelsefulla förhållandet mellan de demokratiska rättigheternas formella universalitet (lika för alla medborgare) och rättighetsinnehavarnas inte lika universella förmåga att verkligen utöva sina rättigheter; med andra ord, klyftan mellan den rättsliga ställningen för en "medborgare de jure" och den praktiska kapaciteten hos en medborgare de facto - en klyfta som individerna förväntas överbrygga med hjälp av sina egna resurser och färdigheter, som de emellertid kanske - och i väldigt många fall faktiskt - saknar. 

Lord Beveridge, mannen vi har att tacka för ritningarna till efterkrigstidens brittiska "välfärdsstat", senare förebild för en rad andra europeiska länder, var liberal, inte socialist. Han menade att visionen om en omfattande, kollektivt understödd försäkring för alla var en ofrånkomlig följd av och ett oundgängligt komplement till den liberala idén om individens frihet, men också en nödvändig betingelse för liberal demokrati. När Franklin Delano Roosevelt förklarade krig mot rädslan utgick också han från detta antagande, liksom förmodligen även Seebohm Rowntree i sin banbrytande forskning om orsakerna till och omfattningen av mänsklig fattigdom och förnedring. Valfrihet medför ju när allt kommer omkring oförutsedda och oförutsebara risker att misslyckas; många människor upplever dessa risker som outhärdliga och fruktar att de ska pressas över gränserna till sin egen förmåga. För de flesta människor förblir det liberala valfrihetsidealet en undflyende fantom och en fåfäng dröm, om deras fruktan för att misslyckas inte dämpas av en försäkring, utställd i gemenskapens namn, en försäkring som de kan lita på och luta sig mot i händelse av personliga nederlag eller ett oblitt öde. 

Om de demokratiska rättigheterna och de med dem förbundna friheterna erkänns i teorin men är omöjliga att praktisera, läggs förnedringen i att vara olycklig ovanpå hopplöshetens smärta. Förmågan att klara av livets utmaningar prövas dagligen, och det är i denna verkstad den enskilda människans självförtroende och självaktning smids eller smälter bort. Någon räddning från den egna oföretagsamheten eller oförmågan är knappast att vänta från en politisk stat som varken är eller vill vara en social stat. Utan sociala rättigheter för alla kommer en stor och sannolikt växande skara människor att tycka att man inte har någon större nytta av politiska rättigheter och därför inte behöver bry sig om dem. Om politiska rättigheter är nödvändiga för att sociala rättigheter ska komma till stånd, så är sociala rättigheter lika oundgängliga för att göra politiska rättigheter "reella" och hålla dem i funktion. Båda typerna av rättigheter behöver varandra för att överleva; de kan bara överleva i samverkan. 

Den sociala staten har varit höjdpunkten i det moderna förkroppsligandet av gemenskapens idé: det vill säga som en institutionell reinkarnation av denna idé i sin moderna form, en "föreställd totalitet" - vävd av ömsesidiga beroenden och åtaganden, lojalitet, solidaritet och tillit. Sociala rättigheter är, så att säga, den påtagliga, "empiriskt givna" manifestationen av denna föreställda kommunala totalitet (det vill säga den moderna varianten av ekklesia, den yttre ramen för de demokratiska institutionerna), vilken knyter det abstrakta begreppet till vardagens realiteter, låter föreställningen slå rot i de dagliga livserfarenheternas bördiga mylla. Dessa rättigheter bekräftar att en ömsesidig tillit, från person till person, är verklig och går att tro på, liksom tilliten till ett gemensamt nätverk av institutioner som understödjer en kollektiv solidaritet och skänker den giltighet. 

För ungefär 60 år sedan fångade T. H. Marshall den tidens stämningar och formulerade dem i vad han trodde var en bestående universell väg för det mänskliga framåtskridandet: från äganderätt till politiska rättigheter och därifrån till sociala rättigheter. Politisk frihet var enligt honom en oundviklig, om än något fördröjd, följd av ekonomisk frihet och gav i sin tur ofrånkomligen upphov till sociala rättigheter - vilket gjorde det möjligt och rimligt för alla att använda båda sina friheter. För varje successiv utvidgning, menade Marshall, skulle agoran bli mer inkluderande, fler och fler kategorier av människor, som dittills hade varit ohörbara, skulle få en talan, fler och fler ojämlikheter skulle jämnas ut och fler och fler former av diskriminering skulle försvinna. Bortåt ett kvarts sekel senare lade John Kenneth Galbraith märke till en annan regelbundenhet, och denna bidrog till att Marshalls prognos modifierades kraftigt eller rent av vederlades: allt eftersom man skördar frukterna av att de sociala rättigheterna blivit allmänna, visar allt fler innehavare av politiska rättigheter en tendens att använda sin rösträtt till att stödja individuella initiativ, med allt vad det innebär: ojämlikheten i inkomster, levnadsstandard och livsutsikter ökar i stället för att utjämnas. Galbraith förklarade denna trend med att helt andra stämningar och livsfilosofier var rådande inom den "nöjda majoriteten" som växte fram. Med en känsla av att sitta säker i sadeln och vara hemmastadda i en värld med stora risker, men också med stora möjligheter, tyckte sig den framväxande majoriteten inte behöva "välfärdsstaten", ett arrangemang som de allt oftare upplevde mer som en bur än ett skyddsnät, mer som ett stängsel än en öppning - och en slösaktig frikostighet som de, de nöjda, de som kunde förlita sig på sina egna resurser och fritt kunde röra sig över hela jordklotet, själva troligtvis aldrig skulle behöva dra nytta av. För dem var de fattiga i trakten, de som var markbundna, inte längre en "reservarmé av arbetskraft" och att lägga pengar på att hålla dem i form var bortkastat. Det breda stödet "bortom vänster och höger" för socialstaten, av T. H. Marshall betraktad som slutdestinationen för "de mänskliga rättigheternas historielogik", började förtvina, smulas sönder och dunsta bort i allt snabbare takt.

I själva verket hade väl välfärds(/sociala-)staten aldrig kommit till stånd om inte fabriksägarna en gång i tiden hade ansett det vara en lönsam investering att ta hand om "reservarmén av arbetskraft" (att hålla reservisterna i god form ifall de behövde kallas in i aktiv tjänst igen). Införandet av den sociala staten var verkligen en fråga "bortom vänster och höger"; nu har dock stämningarna vänt och den åsikt som ligger "bortom vänster och höger" är att välfärdsstatens omsorger ska begränsas och styckas upp. Om välfärdsstaten numera är underfinansierad, faller sönder eller till och med aktivt monteras ned, beror detta på att källorna till kapitalvinster har glidit över från exploatering av fabriksarbetare till exploatering av konsumenter. Och på att fattiga människor behöver allt det som krävs för att möta konsumentmarknadernas lockrop, behöver betalningsmedel och kreditkonton (tjänster som "välfärdsstaten" inte tillhandahåller) för att vara till någon nytta i konsumentkapitalets innebörd av "nytta".

"Välfärdsstaten" (som jag, återigen, hellre vill kalla "den sociala staten", en benämning som förskjuter tonvikten från fördelningen av materiella förmåner till det gemenskapsbyggande motivet bakom denna fördelning) var ett arrangemang som tycks ha uppfunnits och förespråkats just för att förhindra dagens drift att "privatisera" (ett koncist uttryck för att främja i grunden antikollektiva individualiseringsmönster av konsumentmarknadstyp, mönster som tvingar människor att konkurrera med varandra); denna drift leder till att banden mellan människor försvagas och bryts, och undergräver därmed den sociala grunden för solidaritet. "Privatiseringen" skjuter över den svåra uppgiften att motverka och (förhoppningsvis) lösa socialt skapade problem på enskilda mäns och kvinnors axlar, människor som i de flesta fall inte på långa vägar har de resurser som krävs för detta; "den sociala staten" tenderar därmed att förena sina medlemmar i en strävan att skydda var och en mot den hänsynslösa konkurrensens "allas krig mot alla".

En stat är "social" när den stödjer principen om en gemensamt undertecknad, kollektiv försäkring mot individuella motgångar och dess följder. Det är denna princip - klart uttalad, implementerad och mött av tillit och förväntningar på funktionsduglighet - som höjer ett "föreställt samhälle" till en "genuin totalitets" nivå - en påtaglig, förnimbar och levd gemenskap. Därmed ersätter den "egoismens ordning" (för att använda John Dunnes uttryck), som alstrar misstro och misstänksamhet, med "jämlikhetens ordning", som inspirerar till förtroende och solidaritet. Och det är samma princip som gör den politiska enheten demokratisk: principen upphöjer samhällsmedlemmarna till en status som medborgare, det vill säga, den gör dem till delägare i stället för aktieägare i samhället; förmånstagare, men även aktörer med ansvar för att skapa och på ett anständigt sätt allokera dessa förmåner. Kort sagt, de blir medborgare som definieras och drivs av ansvarskänsla och ett starkt intresse för det gemensamma välbefinnande: ett nätverk av institutioner som kan anförtros uppgiften att garantera den av staten uppställda "kollektiva försäkringens" solidaritet och tillförlitlighet. En tillämpning av den principen kan ofta skydda män och kvinnor från den trefaldiga förbannelsen att tystas, uteslutas och förödmjukas - men allra viktigast är att den kan bli (och oftast blir) en rik källa till den sociala solidaritet som gör "samhället" till ett gemensamt, gemenskapligt värde.

(s. 20-24)

Naturvetenskaplig specialisering

Stereotyper och fördomar

In sensitive social contexts, we do not want to draw possibly erroneous conclusions about the individual from the statistics of the group. We consider it morally desirable for base rates to be treated as statistical facts about the group rather than as presumptive facts about individuals. In other words, we reject causal base rates. 

The social norm against stereotyping, including the opposition to profiling, has been highly beneficial in creating a more civilized and more equal society. It is useful to remember, however, that neglecting valid stereotypes inevitably results in sub-optimal judgments. Resistance to stereotyping is a laudable moral position, but the simplistic idea that the resistance is cost-less is wrong. The costs are worth paying to achieve a better society, but denying that the costs exist, while satisfying to the soul and politically correct, is not scientifically defensible. Reliance on the affect heuristic is common in politically charged arguments. The positions we favor have no cost and those we oppose have no benefits. We should be able to do better.

Daniel Kahneman (2011), Thinking: Fast and Slow, s. 169.

Jag borde förstås beskriva det sammanhang i vilket Kahneman skriver ovanstående, och förklara termer som statistical base rate och causal base rate. Men det tänker jag inte göra. I stället uppmanar jag dig att köpa boken!

När du har gjort det - och läst den - kan du fundera på om jag i det nedanstående har tolkat honom rätt, och om du håller med om min diskussion.

Ett konkret och drastiskt, om än inte helt analogt, exempel på (vissa aspekter av) det Kahneman diskuterar ovan är, menar jag, den juridiska principen att hellre fria eller fälla:

För att minimera risken att döma en oskyldig människa har vi som samhälle institutionaliserat principen att betrakta misstänkta som oskyldiga tills motsatsen bevisats bortom allt rimligt tvivel. Vad detta innebär i praktiken är att vi hellre ser 3 av 10 skyldiga frias än 1 av 10 oskyldiga straffas. Jag betraktar personligen detta som ett ovanligt stabilt och lättsmält moraliskt ställningstagande, och utgår ifrån att de flesta håller med.

Vi inser att majoriteten av de på sannolika skäl misstänkta faktiskt är skyldiga. Men vi väljer att fria alla utom de med till visshet gränsande sannolikhet misstänkta. Om vi i stället hade fällt alla starkt misstänkta skulle en mindre andel av dessa utgöras av oskyldiga - men rättsväsendets precision hade ökat, mätt som andelen korrekt dömda och friade.

Polisen kan naturligtvis inte arbeta efter den här principen. Tvärtom: Alla som är rimligen misstänkta måste betraktas som skyldiga tills rättsväsendet tar över. Vi råkar inte heller i några moraliska bryderier över privata övertygelser om att en friad misstänkt faktiskt är skyldig, trots att samhället nu anbefaller oss att behandla denne som oskyldig. Vi förväntar oss t.o.m. att brottsoffer som vet att den friade förövaren egentligen är skyldig ska acceptera rättens beslut och den finna tröst i den milda juridiska principens långsiktiga fördelar.

Vi har alltså inga problem med att konstatera att 90 % av alla (starkt) misstänkta är skyldiga. Vi förvägrar oss däremot möjligheten att fälla en enskild misstänkt med hänvisning till att denne med 90 % sannolikhet är skyldig - även om detta är (logiskt) helt korrekt.

Sociala stereotyper bygger på det faktum att vi människor hanterar kategorier eller grupper genom att mentalt ersätta dem med en typisk representant. Det vi betraktar som typiskt är en (inte helt realistisk men användbar) sammanvägning av de egenskaper som vi (av olika skäl) betraktar som vanliga eller sannolika bland alla de medlemmar i kategorin som vi anser oss ha någon kunskap om. Stereotyper kan förstås vara (grovt) felaktiga, men behöver inte vara det. Användandet av stereotyper är automatiskt och oundvikligt i mänskligt tänkande - om än inte i handling. Det är en av många strategier som utvecklats för att skänka ett sammanhang till det vi ser omkring oss, och att göra det praktiskt möjligt för oss att navigera (effektivt) i vår omvärld.

Stereotyper har kommit att betraktas som tabu. Troligen har detta bl.a. att göra med att vi - felaktigt - har kommit att likställa institutionaliserade (generella) moraliska principer med rimliga och användbara (individuella) tankemönster.

Betrakta nu följande exempel:

Ägaren till en mindre enskild firma på en liten ort vill anställa en ny medarbetare. Till tjänsten finns tre sökande: A, B och C. Ägaren har inte möjlighet att utsätta fler än två av de sökande för omfattande lämplighetstest - en måste väljas bort, baserat på ett begränsat beslutsunderlag. Ägaren har ingen direkt kunskap om de sökande, men han vet (och för diskussionens skull antar vi att allt ägaren tror sig veta faktiskt är sant) att var och en av de sökande har två äldre bröder. Han vet också att A:s bröder är XXX; att B:s bröder är YYY; och att C:s bröder är ZZZ.

Ägaren söker en målinriktad, disciplinerad och strukturerad person. Han vet att dessa egenskaper är positivt korrelerade med XXX och YYY; och att de är negativt korrelerade med ZZZ. Dessutom vet han att sannolikheten för att bröder uppvisar likartade egenskaper är större än sannolikheten att de inte gör det.

Vem bör ägaren välja bort? Sökande C. Kan det visa sig att vare sig A eller B uppvisar de egenskaper som ägaren efterfrågar? Javisst! Kan det vara så att C skulle ha visat sig vara en utmärkt kandidat? Javisst! Har ägaren agerat rationellt utifrån sina förutsättningar? Ja. Har han agerat moraliskt försvarbart? Mitt svar är att den ende som kan och bör svara på det är han själv. Utifrån finns det inget klart skäl att klandra honom. Men man kan inte heller ifrågasätta hans eventuella samvetskval.

Låt säga att ägaren inte upplever några samvetskval utan är tillfreds med sitt agerande. Skulle det vara motsägelsefullt om han samtidigt röstade för en kommunal förordning som påbjuder (även) privata företag att endast beakta anonymiserade ansökningshandlingar? Nej.

Verkligheten är stökigare än så här. Det går ofta att hitta felaktigheter i den (statistiska) information som ligger till grund för en stereotyp. Men upprörda diskussioner om olika former av "fördomar" verkar felaktigt utgå ifrån att om all information vore tillgänglig och korrekt så skulle grunden för stereotyper försvinna. Det är fel. Faktum kvarstår: Givet (hyfsat) korrekt bakgrundsinformation finns det inget principiellt (logiskt) fel i att använda stereotyper i sina privata bedömningar.

Jag är av uppfattningen att varje individ är berättigad en viss moralisk frihet att använda sig av stereotyper för privat bruk utan dåligt samvete eller klander. Utövandet av en sådan frihet kolliderar inte med en samtidig önskan att "förblinda" institutionella beslut.

Jag använder ordet "fördom" i bemärkelsen "stereotyp med bristande underlag". I vardaglig användning har ordet fördom minst tre konnotationer: (1) att ett utalande är faktiskt felaktigt; och (2) att det är moraliskt felaktigt; men också (3) att en av dessa felaktigheter med nödvändighet också ger den andra. När ordet fördom används för att beskriva en stereotyp baserad på ett korrekt underlag är två av dessa konnotationer (1 och 3) inkorrekta - endast en (2) kan vara korrekt, men är det inte alltid.

Å andra sidan: Det är svårt att vara säker på att en stereotyp vilar på korrekt och tillräcklig information. Och även om den gör det kan man ha moraliska invändningar mot dess användande. Stereotypen kan bidra till självupfyllande profetior: Underlaget är korrekt för närvarande men skulle kunna minska eller försvinna helt om man konsekvent agerade utan hänsyn till stereotypen.

Det kan också vara moraliskt (m.m.) önskvärt att agera utan hänsyn till stereotypen även då underlaget är korrekt och stabilt. Men i det senare fallet måste man vara tydlig: Det kommer alltid att finnas konflikter mellan intressen och det är viktigt att diskussionen förs utan skygglappar. Man måste kunna argumentera för ett (institutionaliserat) påbud att bortse från en viss stereotyp utan att motivera detta (enbart) med att man på så sätt minskar eller eliminerar faktiska felaktigheter.

---

Uppdatering 6/1 2016:

Lyssna också till den utmärkta serien "Vi och dem" från Vetandets Värld i P1





---

Uppdatering 19/2 2017:

Läs Torbjörn Tännsjös text "Identitet, nation och klass" i samband med avsnitt 6 av programmet "Idévärlden" i SVT 19/2 2017.

Thinking: Fast and Slow

Spoiler-varning: Här följer några stenografiska anteckningar om Kahnemans bok Thinking: Fast and Slow. Du kanske vill vänta med att läsa dem tills efter du har läst boken. Men jag känner mig skyldig (både dig och mig) att dokumentera dem, då jag troligtvis inte kommer att blogga så mycket mer om boken - det finns både för mycket och för lite att säga...

Boken är indelad i fem delar. De första två fick mina nackhår att resa sig - trots och tack vare att jag sedan tidigare är välbekant med stora delar av innehållet. Här är Kahneman otroligt imponerande. Han skriver mycket effektivt, och förlitar sig på läsarens intelligens och fantasi: Inga onödiga detaljer eller utvidgningar; inga förbehåll eller kvalifikationer. Och det funkar.

På sidan 244, i del 3, kommer så en passage som får mig att tvivla på hur breda perspektiv Kahneman har på sin forskning, och på världen. Jag ser för första gången indikationer på naivitet och inskränkthet.

I andra halvan av boken upptäcker jag då och då hur texten färgas av - oftast outtalade - förutsättningar. Små detaljer i den föregivet neutrala framställningen verkar dölja värderingar och försanthållanden som inte är självklara. Det tidigare effektiva undvikandet av referenser, jämförelser och paralleller till andra områden blir nu problematiskt: Jag undrar ofta om Kahneman är medveten om den mängd uppenbart relevanta diskussioner som jag själv kommer att tänka på.

I del 4 drar Kahneman ut förhållandevis tydliga implikationer för ekonomi och politik. Han förespråkar en "libertariansk paternalism" som förvisso är ett steg framåt, men som likväl gör mig besviken.

I del 5 spårar det nästan ur ibland. Kahneman tar sig an lycka och det goda livet, utifrån en form av utilitarism (en term han inte använder själv). Här framstår han bitvis som inskränkt och självtillräcklig.

Kahneman medger själv att bokens första delar återger hans bästa tänkande. Jag funderar också på om den "theory blindness" han diskuterar förklarar mitt oreserverade gillande av denna del.

Trots mina förbehåll framstår boken som en av de bästa, viktigaste och mest intressanta böcker man över huvud taget kan läsa. Jag önskar, liksom Kahneman själv, att den vore obligatorisk läsning för både politiker och medborgare.

Bayesiansk sannolikhet, så enkelt som möjligt

I en stad kör två taxibolag, Grön och Blå. Grön står för 85 % av alla körningar i staden och Blå för 15 %. En natt sker en smitningsolycka i staden, där en oidentifierad taxibil är inblandad. Ett ögonvittne träder fram och säger att bilen var blå. Polisen undersöker vittnets trovärdighet och kommer fram till att vittnet under aktuella omständigheter korrekt anger färgen på en grön eller blå taxibil i 80 % av fallen.

Hur stor är sannolikheten att bilen som var iblandad i olyckan tillhör bolag Blå?

Sannolikheten kan uttryckas som kvoten mellan de fall då vittnet korrekt säger att bilen var blå och alla fall då vittnet säger att bilen var blå.

Låt oss anta att det finns 100 bilar i staden. 85 av dessa är gröna och 15 är blå. Om var och en av dessa bilar passerar förbi vittnet, i slumpmässig ordning, hur många gånger kommer vittnet då att säga sig se en blå bil?

När en blå bil passerar kommer vittnet att korrekt ange att dess färg är blå i 80 % av fallen. Totalt 15 blå bilar passerar vittnet, och 0,8 * 15 = 12 av dessa kommer att förorsaka vittnet att korrekt säga sig ha sett en blå bil.

När en grön bil passerar kommer vittnet att i 20 % av fallen felaktigt säga att bilen är blå. Totalt 85 gröna bilar passerar vittnet, och 0,2 * 85 = 17 av dessa kommer vittnet att felaktigt identifiera som blå.

Hur många gånger, totalt, kommer vittnet att säga att en bil är blå? 12 + 17 = 29 gånger. Av dessa kommer vittnet att ha rätt 12 gånger.

Svaret på frågan är alltså: 12 / (12 + 17) = 12 / 29 ≈ 0,41. Alltså 41 %.

Trots att vittnet med 80 % tillförlitlighet säger att bilen som var inblandad i olyckan är blå, är det alltså troligare att den faktiskt är grön. Anledningen är att andelen gröna taxibilar i staden är mycket större än andelen blå bilar.


Det här är ett exempel på Bayesianskt resonemang.  Det används då man måste justera tidigare  förväntningar utifrån ny information.

I avsaknad av ett ögonvittne skulle ett rimligt svar på frågan ha varit 15 %. Vittnets utsaga ger oss anledning att tro att sannolikheten är större. Men vi kan inte ersätta den information vi har sedan tidigare med den nya informationen. Vi måste jämka samman de två källorna. Vi inser att vittnets utsaga ger oss anledning att ange en högre sannolikhet än tidigare. Men vi har inte anledning att tro att sannolikheten nu är 80 %. Vittnet ger oss ny information, men vi kan inte bortse från den information vi har sedan tidigare.

Bayes regel beskriver hur vi ska gå tillväga för att väga samman gammal och ny information. Den ser ut så här:

P(A | X) = P(X | A) * P(A)  /  ( P(X | A) * P(A)  +  P(X | ~A) * P(~A) )

Vad betyder detta?

P(A | X) står för sannolikheten för händelse A, givet X. I exemplet motsvarar A att bilen är blå, och X att vittnet säger att bilen är blå. P(A | X) utläses alltså som "sannolikheten att bilen faktiskt är blå, när vittnet säger att den är blå". Det är denna sannolikhet vi är ute efter.

P(X | A) utläses som "sannolikheten att vittnet säger att bilen är blå, när den är blå". P(A) står för sannolikheten att bilen är blå. Multiplikationen av P(X | A) och P(A) står då för "sannolikheten för att vittnet säger att bilen är blå och att bilen är blå". I exemplet motsvarar detta antalet gånger vittnet korrekt utpekar en bil som blå.

P(X | ~A) utläses som "sannolikheten att vittnet säger att bilen är blå, när den inte är blå". P(~A) står för sannolikheten att bilen inte är blå. Multiplikationen av P(X | ~A) och P(~A) står då för "sannolikheten för att vittnet säger att bilen är blå och att bilen inte är blå". I exemplet motsvarar detta antalet gånger vittnet felaktigt utpekar en bil som blå.

Summan av dessa två produkter motsvarar alltså "sannolikheten att vittnet säger sig ha sett en blå bil - oavsett om bilen är blå eller grön". I exemplet motsvaras detta av alla gånger vittnet säger sig ha sett en blå bil.

Regeln säger alltså att vi ska dividera det antal gånger som vittnet korrekt säger sig ha sett en blå bil med alla de gånger vittnet säger sig ha sett en blå bil.


I exemplet utgick vi för enkelhets skull ifrån att det fanns exakt 100 taxibilar i staden. Om vi nu i stället räknar med andelar och direkt använder Bayes regel får vi följande:

P(A | X) = 0,8 * 0,15  /  (0,8 * 0,15  +  0,2 * 0,85)  =  0,12 / (0,12 + 0,17)  =  0,12 / 0,29  ≈ 0,41.

---

Exemplet är hämtat från Daniel Kahnemans Thinking: Fast and Slow.

Förklaringen av Bayes regel är främst inspirerad av Eilezier Yudkowski.

---

Komplettering 5/1 2016:

Scientific American: Bayes' theorem - What's the big deal?

Prioritering av matematik-kunskaper

Gabriel H Sahlgren på DN Debatt: ”Viktiga kunskaper offras i det finländska skolmiraklet”

Jag är tveksam till både argumentationen och slutsatserna i artikeln. Författaren utgår från att kompromisser måste göras, och menar att dessa bör göras lokalt. Samtidigt lägger han vikt vid likvärdighet. I bästa fall skulle förslagen leda till godtycke och splittring samt bristande kontroll och styrningsmöjligheter.

Jag förbigår här egentligen frågan om vilka dimensioner av matematiken som eventuellt saknas i det finländska "undret" eftersom premissen för artikeln är att kompromisser är nödvändiga - även i Sverige. Det är olyckligt om diskussionen hamnar där.

Som lärare har jag svårt att med gott samvete prioritera bort något.

På gymnasiet innehöll alla kurser, enligt det gamla systemet, följande moment: Aritmetik, Algebra, Funktioner, Geometri, Statistik.

I Gy 11 är det "centrala innehållet" i samtliga kurser uppdelat på Taluppfattning, aritmetik och algebra; Geometri; Samband och förändring; Sannolikhet och statistik; samt Problemlösning. I princip ska alla moment behandlas i alla kurser, med progression.

I och med Gy 11 är prioriterings-processen igång:

(1) Progressionen är nu indelad i olika spår: a, b och c. A-spåret riktar sig till yrkesprogram; b-spåret till samhällsvetenskapliga program; och c-spåret till naturvetenskaps- och teknikprogrammen. Grovt uttryckt innehåller b-kurserna mer stoff än a-kurserna; och c-kurserna mer stoff än b-kurserna. Här har alltså en prioritering gjorts av vilken (och hur mycket) matematik olika elever/yrkesgrupper "behöver".

(A- och b-kurserna innehåller enstaka moment som inte behandlas i b- eller c-kurserna. Exempelvis ska b-spåret innehålla "estetiska aspekter" (symmetri) och budgetering; och a-spåret ska behandla praktiska mätningar och användande av manualer, formulär m.m.)

(2) Utöver det centrala innehållet betonar Gy 11 sju förmågor: Begrepp, Procedur, Problemlösning, Modellering, Resonemang, Kommunikation och Relevans*.

Faktum är att om man lusläser ämnesplanerna och övriga styrdokument framgår att undervisningen ska syfta till att utveckla dessa och att endast förmågorna ska bedömas. Alltså inte i vilken grad eleverna behärskar det centrala innehållet! Detta är mycket kontroversiellt och har hittills inte uppmärksammats i tillräckligt hög grad (vilket jag försöker ändra på.)

Dessa förmågor ska bedömas på olika sätt i de olika spåren. Exempelvis krävs för betyget E i kurs 1a bl.a. att "Eleven kan med viss säkerhet visa innebörden av centrala begrepp i handling samt översiktligt beskriva innebörden av dem med någon annan representation. Dessutom växlar eleven med viss säkerhet mellan dessa representationer." Motsvarande krav för kurs 1b och -c är att "Eleven kan översiktligt beskriva innebörden av centrala begrepp med hjälp av några representationer samt översiktligt beskriva sambanden mellan begreppen. Dessutom växlar eleven med viss säkerhet mellan olika representationer."

Utöver detta läser elever på olika program olika antal matematikkurser. På yrkesprogram är endast kurs 1a obligatorisk (och elever kan endast med svårighet välja att läsa fler kurser). På samhällsvetenskapliga program är kurs 1b och 2b obligatoriska och kurs 3b ett inriktningsval medan ytterligare kurser endast med svårighet kan inlemmas i studieplanen. På teknik- och naturvetenskapliga program är kurs 1c, 2c och 3c obligatoriska, och kurs 4 och 5 vanliga och lätt-ackommoderade inriktningsval. (Utöver dessa finns också fördjupningskurser.)

Alltså: En central och mycket tydlig prioritering har precis sjösatts. Utöver de politiska och pedagogiska synpunkter man kan ha på denna, återstår att se hur implementationen kommer att lyckas.

Som en motvikt till denna explosion av alternativa vägar inom ett detaljerat ramverk har man i samband med Gy 11 å andra sidan inskränkt lokala alternativ: Enskilda skolor får inte längre erbjuda s.k. "lokala" kurser. Man får inte heller erbjuda alternativa inriktningar på de olika nationella programmen. Detta har inneburit att mängden kurser och program som en enskild elev nu har att välja bland är betydligt färre.

Jag gillar inte den ovan länkade artikelns förslag över huvud taget. Och givet den aktuella situationen är de mycket olämpliga, kontraproduktiva och fel-tajmade. Samtidigt är de troligen delvis en reaktion på just de inskränkningar som gjorts av olika lärosätens godtycke.

Rent konkret innebär dessa inskränkningar bl.a. att friskolor inte längre kan locka elever med "alternativa" utbildningar (exempelvis massör, spa-terapeut, turistguide, frisör, ridsportare o.s.v.). Jag tror att man har sett alltför många exempel på att sådana "lock-utbildningar" inte håller måttet, och att de i praktiken inte garanterar en allsidig och likvärdig utbildning i och bedömning av gemensamma kärnkunskaper. (Och betänk då att det är just den sittande regeringen som inte har kunnat undgå att komma till denna slutsats...)

---

* En akronym som stöd för minnet är BegrePPsMöRKeR

What Republicans Think

NYT Op-Ed: What Republicans Think

The article seems to suggest that since we're living beyond our means drastic measures have to be taken, and that Republicans are more willing to acknowledge this fact.

Here's another way of framing the situation: If we're living beyond our means we need to adjust our living, but the basic conflict remains: Who should do the adjusting? All of us, or just some?

In my view, both parties agree that the future looks bleak. The difference is that Republicans would have (at least) a third of the population bear the brunt of the impending austerity in order to spare the rest.

Manga

Aftonbladet rapporterar om en HD-dom om Manga-teckningar.

Intressant och svårbedömt. Personligen är jag tveksam till HD:s dom och resonemang.

I domen konstateras att teckningarna i och för sig får anses pornografiska och att de föreställer barn. Men det rör sig om fantasifigurer som inte kan misstas för verkliga barn. "En kriminalisering av innehav av teckningarna skulle därför gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den begränsning i yttrandefriheten och informationsfriheten som straffbestämmelsen innebär."

Utöver de två viktiga invändningar mot domen som tas upp i artikeln, menar jag att gränsdragningen mellan fantasi och verklighet - även om den i sig hade varit oproblematisk - inte håller. Det är för mig uppenbart att dessa fantasi-figurer fungerar som substitut eller alibi för 'verkliga' pedofila fantasier. Det innebär att de vidmakthåller och uppviglar till sådana fantasier och, i förlängningen, till dess utlevande i verkligheten.

Men visst, gränsdragningen kan lätt bli absurd. Det är inte orimligt att tänka sig att t.ex. tändsticksgubbar skulle kunna tjäna samma syfte, givet en hemlig överenskommelse om att de representerar små flickor.

---

Uppdatering 16/6

Min utgångspunkt är att den här typen av manga är avsiktlig och uttalad pornografi (vilket mina efterforskningar också visar). En japansk motsvarighet till t.ex. amerikansk "mjukporr", framtagen för att undgå olika delstaters censur (bland annat).

Den japanska varianten upplever jag paradoxalt nog som betydligt värre*: Förutom att vara pornografisk utnyttjar den - och förstärker - en böjelse att distansera sig från och objektifiera målen för sin åtrå. För mig framstår det som... osunt. Detta gäller oavsett om det är vuxna kvinnor och män som framställs, eller något annat.

Man kan kanske resonera att om någon inte "går igång" på annat än tecknade kvinnor eller män - av exempelvis kulturella skäl - så må det väl stå den personen fritt. Men när det handlar om barn kvarstår ett dubbelt problem: Inte nog med att pedofili på detta sätt underblåses - själva distanseringen och objektifieringen kan i sig själv, tror jag, förvärra grundproblemet.


* I vissa avseenden. Produktionen av icke-tecknad pornografi är förstås behäftad med betydligt större problem.

---

Vidare diskussion här.