Humanisterna: ”Se över lagen om statligt stöd till trossamfund”
Att Humanisterna vill få pengar kan man förstå, och att de kriterier som tagits fram för att legitimera statsbidrag till religiösa organisationer kan utnyttjas för detta ändamål verkar klart. Snygg argumentation där. Men är man nu alltså också beredda att kalla sig trossamfund för att lägga vantarna på sådana pengar?
"En specifik filosofisk uppfattning om verklighetens beskaffenhet och en specifik moralisk värdegrund" - om det är detta som skiljer "livsåskådningsorganisationer" från andra organisationer så undrar jag var gränserna ska dras. Är politiska partier livsåskådningsorganisationer? De bör de väl vara, om de ska tas på allvar? Men vad innebär det då för den förment neutrala statusen hos de värden som t.ex. Humanisterna vill stå för?
Vilken "kvalitet" hos verksamheten avses? Det verkar vara organisationens förmåga att bedriva 1) själavård (lindra existentiell ångest); 2) undervisning; och 3) omsorg. Förutom uppenbara definitions- och mätproblem, ligger åtminstone i punkt 2) ett tyst förgivet-tagande av att verksamheten är allmänt önskvärd och oproblematisk.
Man kanske skulle starta en friskola i stället?
13 juni 2012
12 juni 2012
Why Smart People Aren't Necessarily Stupid
Research Shows That the Smarter People Are, the More Susceptible They Are to Cognitive Bias
English version below
Att "rå" intelligens snarast förvärrar problemen med bias och meta-bias är kanske inte så förvånande. Inte minst med tanke på den relativa självgodhet som kan följa med medvetenhet om den egna förmågan. För att belysa detta är det ovanligt lämpligt att experimentera just på universitetsstudenter (oklart av vilken sort, dock). Att utbildning i sig inte är någon "frälsare" må väl så vara, men formuleringen är medvetet vald för att förstärka ett defaitistiskt budskap.
Om vi inte trodde att (vissa typer av) utbildning kan hjälpa oss att se klarare på oss själva och på omvärlden, skulle vi lika gärna kunna lägga ned verksamheten helt. Det är ironiskt att Kahnemans självdeklarerade tillkortakommanden tas som intäkt för både intelligensens och (den lämpliga) utbildningens otillräcklighet, då han ju knappast hade varit i stånd att rapportera dessa utan just den förmåga som verkar så ouppnåelig.
Det som i artikeln benämns meta-bias är nära besläktat med det socialpsykologer kallar Fundamental Attribution Error, och med inom-/utomgruppsfenomen. Återigen, om jag inte hade trott att denna kunskap finns - och tillämpas - inom t.ex. juridik, medicin, statsvetenskap m.fl., så hade jag sprungit till skogs för länge sen. Det är för övrigt ganska uppenbart att så är fallet: Annars hade vi väl varit Sverigedemokrater allihop.
Jag kan t.o.m. se paralleller mellan artikelns resonemang och en allmänt kunskapsfientlig och reaktionär politisk rörelse som i Sverige nu senast exemplifieras av regeringens utredning om svenska för invandrare och Folkpartiets integrationspolitiska program. I U.S.A. gör republikanerna sitt bästa för att nedvärdera vetenskap: Kritiskt tänkande är i bästa fall att anse som en kulturyttring vilken man är fri att idka (utan subventioner) så länge man inte lägger sig i rikets, d.v.s. överklassens, angelägenheter.
---
The fact that "raw" intelligence may actually exacerbate problems of bias and meta-bias is perhaps not so surprising given the relative complacency and inflated sense of self-importance that may be associated with admission to the ivy league. To illustrate this, it is unusually apt to experiment on university students. Education may not in itself be a "savior", but this wording is consciously chosen to amplify a defeatist message.
If we did not believe that (certain kinds of) education can help us see ourselves and the world more clearly, we could just as well close down shop completely. It is ironic that Kahneman's self-professed shortcomings are taken to imply the inadequacies of both intellect and (appropriate) education, since he would hardly be able to report them without the very faculties purported to be so unattainable.
"Meta-bias" is closely related to what social psychologists call the Fundamental Attribution Error, and with in-/out-group phenomena. Again, if I did not believe that these phenomena are well-known - and that such knowledge is routinely and successfully applied - in, e.g. law, medicine, political science, etc., I would have run to the hills a long time ago. It is fairly obvious that this is indeed the case: Otherwise we would probably be bigoted members of petty nationalist parties, the lot of us.
One may even draw parallels between the article's sentiment and a reactionary, anti-intellectual political movement, exemplified by the Swedish government's recent official report on language requirements for immigrants, and the Liberal Party's integration policies. In the U.S., Republicans do their best to denigrate science (as opposed to technology): Critical thinking is at best considered a cultural manifestation which you are free to practice (without subsidies) as long as you do not interfere with the affairs of government, i.e. the upper class.
English version below
Att "rå" intelligens snarast förvärrar problemen med bias och meta-bias är kanske inte så förvånande. Inte minst med tanke på den relativa självgodhet som kan följa med medvetenhet om den egna förmågan. För att belysa detta är det ovanligt lämpligt att experimentera just på universitetsstudenter (oklart av vilken sort, dock). Att utbildning i sig inte är någon "frälsare" må väl så vara, men formuleringen är medvetet vald för att förstärka ett defaitistiskt budskap.
Om vi inte trodde att (vissa typer av) utbildning kan hjälpa oss att se klarare på oss själva och på omvärlden, skulle vi lika gärna kunna lägga ned verksamheten helt. Det är ironiskt att Kahnemans självdeklarerade tillkortakommanden tas som intäkt för både intelligensens och (den lämpliga) utbildningens otillräcklighet, då han ju knappast hade varit i stånd att rapportera dessa utan just den förmåga som verkar så ouppnåelig.
Det som i artikeln benämns meta-bias är nära besläktat med det socialpsykologer kallar Fundamental Attribution Error, och med inom-/utomgruppsfenomen. Återigen, om jag inte hade trott att denna kunskap finns - och tillämpas - inom t.ex. juridik, medicin, statsvetenskap m.fl., så hade jag sprungit till skogs för länge sen. Det är för övrigt ganska uppenbart att så är fallet: Annars hade vi väl varit Sverigedemokrater allihop.
Jag kan t.o.m. se paralleller mellan artikelns resonemang och en allmänt kunskapsfientlig och reaktionär politisk rörelse som i Sverige nu senast exemplifieras av regeringens utredning om svenska för invandrare och Folkpartiets integrationspolitiska program. I U.S.A. gör republikanerna sitt bästa för att nedvärdera vetenskap: Kritiskt tänkande är i bästa fall att anse som en kulturyttring vilken man är fri att idka (utan subventioner) så länge man inte lägger sig i rikets, d.v.s. överklassens, angelägenheter.
---
The fact that "raw" intelligence may actually exacerbate problems of bias and meta-bias is perhaps not so surprising given the relative complacency and inflated sense of self-importance that may be associated with admission to the ivy league. To illustrate this, it is unusually apt to experiment on university students. Education may not in itself be a "savior", but this wording is consciously chosen to amplify a defeatist message.
If we did not believe that (certain kinds of) education can help us see ourselves and the world more clearly, we could just as well close down shop completely. It is ironic that Kahneman's self-professed shortcomings are taken to imply the inadequacies of both intellect and (appropriate) education, since he would hardly be able to report them without the very faculties purported to be so unattainable.
"Meta-bias" is closely related to what social psychologists call the Fundamental Attribution Error, and with in-/out-group phenomena. Again, if I did not believe that these phenomena are well-known - and that such knowledge is routinely and successfully applied - in, e.g. law, medicine, political science, etc., I would have run to the hills a long time ago. It is fairly obvious that this is indeed the case: Otherwise we would probably be bigoted members of petty nationalist parties, the lot of us.
One may even draw parallels between the article's sentiment and a reactionary, anti-intellectual political movement, exemplified by the Swedish government's recent official report on language requirements for immigrants, and the Liberal Party's integration policies. In the U.S., Republicans do their best to denigrate science (as opposed to technology): Critical thinking is at best considered a cultural manifestation which you are free to practice (without subsidies) as long as you do not interfere with the affairs of government, i.e. the upper class.
6 juni 2012
Till den relativa objektivismens försvar
Tidskriften Arena till relativismens försvar
Jag har läst Holmqvists bok, och håller med om det mesta Olle skriver. Jag inser mycket väl att det finns starka motiv för att hålla spjärn mot relativism i många sammanhang. Åtminstone då den missbrukas, medvetet eller inte. Kan dock inte låta bli att spela djävulens advokat. Inte för att provocera, utan för att undersöka rimligheten i olika ståndpunkter:
(1) Kan det vara så att relativismen, så som den beskrivs ovan, är (mer) befogad inom vissa grenar av sociologi, etnologi, m.fl.? Dels kan ju (a) studieobjekten vara föränderliga [t.ex. kulturer]; dels kan (b) resultaten utgöras av beskrivningar av attityder [t.ex. gentemot en viss kultur]. Och det är kanske inte orimligt att även undersökarens *egen* attityd, bild, förståelse av studieobjektet äger en viss relevans, särskilt om undersökaren (underförstått) gör sig till representant för en grupp.
(2) Utifrån det ovanstående kan man kanske hoppas att Holmqvist egentligen pratar om sociologiska undersökningar av olika gruppers 'kunskap'; snarare än deras 'sanningar'.
(3) Självklart ska naturvetenskapen utgå från antagandet om en extern, objektiv 'sanning'. Huruvida det finns en (enda) sådan, och hur den då "egentligen" ser ut - det är egentligen oväsentligt. Vi kan tillåta oss att filosofera över detta, men vetenskapen måste stå oemotsagd när den entydigt ger oss den säkraste och bästa vägledning vi kan uppbringa. Så länge relativister går med på detta, och är tydliga med att de håller med, kan vi kanske tillåta dem en viss fascination över hur 'kunskaper' om denna sanning utvecklas och varierar.
(4) Jag tänker, i min naivitet, att människor som missbrukar relativism och 'ontologiskt tvivel' - medvetet eller omedvetet - automatiskt borde diskvalificera sig själva från delaktighet i beslut som rör vår välfärd, avfärdas av vetenskapare, och tas med en stor nypa salt av allmänheten. Men Rove's uttalande ovan är ju ett tydligt exempel på att så inte är fallet. Som jag har skrivit om flera gånger tidigare, tror jag att detta i grunden beror på att människor väljer att (låtsas) tro sådant de *vet* är falskt, av bekvämlighet, kortsiktighet, förträngning och cynism. Annars hade talet om ständig tillväxt dött ut för länge sedan.
Svar från Bosse Holmqvist angående relativismen
Naturvetenskapen brukar sägas utgå från en metodologisk naturalism. Som jag ser det, ingår i denna naturalism också en metodologisk objektivism, d.v.s. ett grundantagande om en (enda) extern och objektiv verklighet. Naturvetenskap syftar till att göra våra beskrivningar och förutsägelser av den värld vi uppfattar så pålitliga som möjligt. Detta innebär inte att vi har direkt tillgång till en objektiv verklighet: Antagandet är, däremot, att vår gemensamma subjektiva verklighet är en konsekvens och en avbildning av den objektiva verkligheten. I den mån den objektiva verkligheten är regelbunden är också vår subjektiva uppfattning av den det.
Att vetenskapen bör stå oemotsagd innebär inte att enstaka hypoteser och teorier ska stå oemotsagda. Hela poängen med vetenskap är ju att successivt odla fram allt bättre beskrivningar och förutsägelser - beskrivningar av den värld vi uppfattar och, enligt antagandet, av den objektiva verklighet som ligger till grund för denna vår subjektiva uppfattning.
Den verkliga konflikten gäller hur vi rangordnar olika hypoteser och teorier, och i vilken mån vi tror att det över huvud taget är möjligt att göra detta. För naturvetare är det självklart att det finns ett enda kriterium, och att det räcker mer än väl: Den teori som bättre än någon annan beskriver och förutsäger någon aspekt av vår gemensamma subjektiva verklighet (och därmed av den objektiva verkligheten) är den som - tills vidare - ges företräde.
Detta kriterium förutsätter att vi alla delar en och samma subjektiva verklighet (i allt väsentligt), som en konsekvens av att våra likartade sinnesorgan förmedlar likartade intryck från en och samma objektiva verklighet. Sålunda baserar naturvetare sina utsagor endast på sådana observationer varom största möjliga konsensus (i tid och rum) kan uppnås.
För och emot relativism
Alltså: Vi är överens om antagandet att det finns en (enda) objektiv och hyfsat regelbunden verklighet. Våra subjektiva upplevelser av denna objektiva verklighet står i hyfsat regelbunden korrespondens med denna. Då vi alla delar samma subjektiva upplevelser delar vi också en gemensam subjektiv verklighet. Det är denna vi försöker beskriva och förutsäga.
Jag antar att den "naive" realisten är den som menar att vår subjektiva verklighet - den vi kan nå hyfsad kännedom om - är densamma som den objektiva, externa verkligheten. En icke-naiv realist menar då att vi endast kan uttala oss om den gemensamma subjektiva verkligheten. Den metafysiska funktion som "mappar" objektiv verklighet på subjektiv verklighet kan vi inte nå (full) kunskap om, även om framsteg inom t.ex. neurovetenskap ofta tolkas så.
Jag antar vidare att relativisten i sin tur misstolkar begreppet "subjektiv verklighet" ovan, så att det kommer att stå för överenskommelser mellan subjekt, snarare än för gemensamma sjökort. Sjökort som tas fram för att alla ska kunna navigera säkert i vatten vars bråddjup vi aldrig kan loda.
Visst är det så att observationen är teoriberoende, och att vi inte är några "ideala" subjekt. Det kan förvisso vara ett viktigt förtydligande. Men för naturvetenskapen är det ju självklart att dessa distorsioner finns och att de måste hanteras, minimeras. Det är ju det vetenskapen sysslar med!
Man kan framhålla dessa grundförutsättningar för mänskligt kunskapssökande i syfte att påvisa hur futilt det är - men det känns inte särskilt konstruktivt. Framförallt missbrukas de ju av relativister, som felaktigt tar dem som intäkt för att subjektet är överordnat objektet.
Jag har läst Holmqvists bok, och håller med om det mesta Olle skriver. Jag inser mycket väl att det finns starka motiv för att hålla spjärn mot relativism i många sammanhang. Åtminstone då den missbrukas, medvetet eller inte. Kan dock inte låta bli att spela djävulens advokat. Inte för att provocera, utan för att undersöka rimligheten i olika ståndpunkter:
(1) Kan det vara så att relativismen, så som den beskrivs ovan, är (mer) befogad inom vissa grenar av sociologi, etnologi, m.fl.? Dels kan ju (a) studieobjekten vara föränderliga [t.ex. kulturer]; dels kan (b) resultaten utgöras av beskrivningar av attityder [t.ex. gentemot en viss kultur]. Och det är kanske inte orimligt att även undersökarens *egen* attityd, bild, förståelse av studieobjektet äger en viss relevans, särskilt om undersökaren (underförstått) gör sig till representant för en grupp.
(2) Utifrån det ovanstående kan man kanske hoppas att Holmqvist egentligen pratar om sociologiska undersökningar av olika gruppers 'kunskap'; snarare än deras 'sanningar'.
(3) Självklart ska naturvetenskapen utgå från antagandet om en extern, objektiv 'sanning'. Huruvida det finns en (enda) sådan, och hur den då "egentligen" ser ut - det är egentligen oväsentligt. Vi kan tillåta oss att filosofera över detta, men vetenskapen måste stå oemotsagd när den entydigt ger oss den säkraste och bästa vägledning vi kan uppbringa. Så länge relativister går med på detta, och är tydliga med att de håller med, kan vi kanske tillåta dem en viss fascination över hur 'kunskaper' om denna sanning utvecklas och varierar.
(4) Jag tänker, i min naivitet, att människor som missbrukar relativism och 'ontologiskt tvivel' - medvetet eller omedvetet - automatiskt borde diskvalificera sig själva från delaktighet i beslut som rör vår välfärd, avfärdas av vetenskapare, och tas med en stor nypa salt av allmänheten. Men Rove's uttalande ovan är ju ett tydligt exempel på att så inte är fallet. Som jag har skrivit om flera gånger tidigare, tror jag att detta i grunden beror på att människor väljer att (låtsas) tro sådant de *vet* är falskt, av bekvämlighet, kortsiktighet, förträngning och cynism. Annars hade talet om ständig tillväxt dött ut för länge sedan.
Svar från Bosse Holmqvist angående relativismen
Naturvetenskapen brukar sägas utgå från en metodologisk naturalism. Som jag ser det, ingår i denna naturalism också en metodologisk objektivism, d.v.s. ett grundantagande om en (enda) extern och objektiv verklighet. Naturvetenskap syftar till att göra våra beskrivningar och förutsägelser av den värld vi uppfattar så pålitliga som möjligt. Detta innebär inte att vi har direkt tillgång till en objektiv verklighet: Antagandet är, däremot, att vår gemensamma subjektiva verklighet är en konsekvens och en avbildning av den objektiva verkligheten. I den mån den objektiva verkligheten är regelbunden är också vår subjektiva uppfattning av den det.
Att vetenskapen bör stå oemotsagd innebär inte att enstaka hypoteser och teorier ska stå oemotsagda. Hela poängen med vetenskap är ju att successivt odla fram allt bättre beskrivningar och förutsägelser - beskrivningar av den värld vi uppfattar och, enligt antagandet, av den objektiva verklighet som ligger till grund för denna vår subjektiva uppfattning.
Den verkliga konflikten gäller hur vi rangordnar olika hypoteser och teorier, och i vilken mån vi tror att det över huvud taget är möjligt att göra detta. För naturvetare är det självklart att det finns ett enda kriterium, och att det räcker mer än väl: Den teori som bättre än någon annan beskriver och förutsäger någon aspekt av vår gemensamma subjektiva verklighet (och därmed av den objektiva verkligheten) är den som - tills vidare - ges företräde.
Detta kriterium förutsätter att vi alla delar en och samma subjektiva verklighet (i allt väsentligt), som en konsekvens av att våra likartade sinnesorgan förmedlar likartade intryck från en och samma objektiva verklighet. Sålunda baserar naturvetare sina utsagor endast på sådana observationer varom största möjliga konsensus (i tid och rum) kan uppnås.
För och emot relativism
Alltså: Vi är överens om antagandet att det finns en (enda) objektiv och hyfsat regelbunden verklighet. Våra subjektiva upplevelser av denna objektiva verklighet står i hyfsat regelbunden korrespondens med denna. Då vi alla delar samma subjektiva upplevelser delar vi också en gemensam subjektiv verklighet. Det är denna vi försöker beskriva och förutsäga.
Jag antar att den "naive" realisten är den som menar att vår subjektiva verklighet - den vi kan nå hyfsad kännedom om - är densamma som den objektiva, externa verkligheten. En icke-naiv realist menar då att vi endast kan uttala oss om den gemensamma subjektiva verkligheten. Den metafysiska funktion som "mappar" objektiv verklighet på subjektiv verklighet kan vi inte nå (full) kunskap om, även om framsteg inom t.ex. neurovetenskap ofta tolkas så.
Jag antar vidare att relativisten i sin tur misstolkar begreppet "subjektiv verklighet" ovan, så att det kommer att stå för överenskommelser mellan subjekt, snarare än för gemensamma sjökort. Sjökort som tas fram för att alla ska kunna navigera säkert i vatten vars bråddjup vi aldrig kan loda.
Visst är det så att observationen är teoriberoende, och att vi inte är några "ideala" subjekt. Det kan förvisso vara ett viktigt förtydligande. Men för naturvetenskapen är det ju självklart att dessa distorsioner finns och att de måste hanteras, minimeras. Det är ju det vetenskapen sysslar med!
Man kan framhålla dessa grundförutsättningar för mänskligt kunskapssökande i syfte att påvisa hur futilt det är - men det känns inte särskilt konstruktivt. Framförallt missbrukas de ju av relativister, som felaktigt tar dem som intäkt för att subjektet är överordnat objektet.
2 juni 2012
18 maj 2012
Trollflöjten
[Trollflöjten, Göteborgsoperan 16/5 2012]
Grinig gammal gubbe fortsätter att svära i finkulturens kyrkor.
Mozart var ett musikaliskt geni, men han var verkligen ingen djuping, och det var knappast Schikaneder heller. De båda herrarna söp ihop en föreställning i ren desperation, och slängde in lite av varje. En stor del av musiken är underbar - bland det bästa som gjorts - trots att den som så ofta hos Mozart känns spontant hopkommen. Men i föreställningen i övrigt hittar man mindre substans än i den årliga buskisen på Vallarnas utomhus-scen.
Kritiker har i 200 år försökt hitta (dolda) budskap och en högre mening i svamlet. Det blir mest fånigt. Här är en lista över förslag:
Och visst går det att hitta element som kan sorteras in under vart och ett av dessa. Men helheten? Nja, den går nog bara att kategorisera på ett sätt:
Som en bärare av musiken.
En synnerligen kaotisk sådan, med gott om plats för diverse humoristiska, dramatiska och hjärteknipande inslag.
Bakom den aktuella uppsättningen verkar det inte finnas några ambitioner att krysta fram en röd tråd, och det skulle kanske kunna tala till dess fördel. Ensemblen gav ett sympatiskt intryck, utan att imponera (med några undantag). Man gav ett ganska intimt kammarspel, och kanske var det (medvetet) tidstroget. Jag hade önskat en betydligt fetare orkester och vassare sångare. Höjdpunkten för mig var cellisternas och kontrabasisternas insats i Sarastros aria "In Diesen Heil'gen Hallen" (fast på svenska, dårå - det funkade bra). Gåshud!
Grinig gammal gubbe fortsätter att svära i finkulturens kyrkor.
Mozart var ett musikaliskt geni, men han var verkligen ingen djuping, och det var knappast Schikaneder heller. De båda herrarna söp ihop en föreställning i ren desperation, och slängde in lite av varje. En stor del av musiken är underbar - bland det bästa som gjorts - trots att den som så ofta hos Mozart känns spontant hopkommen. Men i föreställningen i övrigt hittar man mindre substans än i den årliga buskisen på Vallarnas utomhus-scen.
Kritiker har i 200 år försökt hitta (dolda) budskap och en högre mening i svamlet. Det blir mest fånigt. Här är en lista över förslag:
- Introduktion till upplysningens filosofi
- Politisk satir
- Könskamp
- Kommentar till den franska revolutionen
- Värvningskampanj för frimurarna
- Flört med orientalisk mystik
- Magisk saga
- Psykologisk allegori
- Förteckning över jungianska arketyper
- Animering av tarot-kortleken (!)
- Kärleksberättelse
- Del av en (genomtänkt) serie...
- En tidig "Stjärnornas krig" (!)
- En föregångare till Da Vinci-koden
Och visst går det att hitta element som kan sorteras in under vart och ett av dessa. Men helheten? Nja, den går nog bara att kategorisera på ett sätt:
Som en bärare av musiken.
En synnerligen kaotisk sådan, med gott om plats för diverse humoristiska, dramatiska och hjärteknipande inslag.
Bakom den aktuella uppsättningen verkar det inte finnas några ambitioner att krysta fram en röd tråd, och det skulle kanske kunna tala till dess fördel. Ensemblen gav ett sympatiskt intryck, utan att imponera (med några undantag). Man gav ett ganska intimt kammarspel, och kanske var det (medvetet) tidstroget. Jag hade önskat en betydligt fetare orkester och vassare sångare. Höjdpunkten för mig var cellisternas och kontrabasisternas insats i Sarastros aria "In Diesen Heil'gen Hallen" (fast på svenska, dårå - det funkade bra). Gåshud!
Tinker, tailor, soldier, spy
Har just sett filmen "Tinker, tailor, soldier, spy".
Blev inledningsvis imponerad och underhållen, men allteftersom filmen fortskred frustrerad och uttråkad.
Läste recensionerna i några av landets största tidningar. De var mycket lika varandra: framhöll (med rätta) den utsökta produktionen, menade att Alfredsson lagt fokus på bildberättande och stämningar snarare än på handling, gav betyget 5 av 6, och nämnde något om att det inte var helt lätt att följa med i handlingen "om man inte skärpte sig".
Det betyder nog egentligen att även recensenterna tyckte att filmen var långtråkig och själva hade svårt att hitta och lägga ihop de ledtrådar som filmen "av rädsla för övertydlighet" inte lade ut. Men att det vore professionellt självmord att tillstå något sådant.
Eller är det bara jag som är korkad.
Blev inledningsvis imponerad och underhållen, men allteftersom filmen fortskred frustrerad och uttråkad.
Läste recensionerna i några av landets största tidningar. De var mycket lika varandra: framhöll (med rätta) den utsökta produktionen, menade att Alfredsson lagt fokus på bildberättande och stämningar snarare än på handling, gav betyget 5 av 6, och nämnde något om att det inte var helt lätt att följa med i handlingen "om man inte skärpte sig".
Det betyder nog egentligen att även recensenterna tyckte att filmen var långtråkig och själva hade svårt att hitta och lägga ihop de ledtrådar som filmen "av rädsla för övertydlighet" inte lade ut. Men att det vore professionellt självmord att tillstå något sådant.
Eller är det bara jag som är korkad.
12 maj 2012
Varför lära sig programmera?
Jan Sundström, lärare på Minervaskolan i Umeå, presenterar i dagarna sina tankar runt frågan "Varför undervisar man i programmering" för tekniklärare i grundskolan.
Att införa programmering på högstadiet är önskvärt av många skäl, menar Jan:
Jag vill gärna bidra till listan ovan med några reflektioner.
Att lära sig programmera är att lära sig tänka. Att lösa problem på ett systematiskt sätt. Att klargöra och resonera kring en lösning på ett tydligt och otvetydigt sätt. Att strukturera. Att träna bevisföring. Att lära sig att förstå det mänskliga intellektets svagheter och styrkor. Att kritiskt ifrågasätta sina antaganden och konstruktioner. Att felsöka.
Att träna upp sin metakognitiva förmåga att, genom introspektion, göra klart för sig själv hur man faktiskt gjorde när man löste en uppgift "i huvudet", så att man kan beskriva detta för en "dum" dator (eller en annan människa). Just denna förmåga är vad som krävs - och saknas hos så många - för att i matematiken gå från rutinartade procedurer till generella algebraiska lösningar, resonemang eller bevis. (Jag såg på TV häromdagen att man på en del skolor i Ryssland använder schack i skolorna för att åstadkomma ungefär samma saker.)
I förlängningen handlar det, för att vara pretentiös, om att fostra goda medborgare, tjänstemän och politiker; kunskapsproducenter och -konsumenter.
Jan för ett resonemang om att programmering kräver att den mentala utvecklingen har nått en viss nivå, och att det kanske är för tidigt att börja i mellanstadiet. Det stämmer nog, delvis. Men å andra sidan är sådant som programmering en nödvändig förutsättning för att en viss typ av utveckling över huvud taget ska ske.
Efter att tidigare ha undervisat på universitetet befinner jag mig sedan sex år på gymnasiet. Den mest slående erfarenhet jag har gjort där är att så många elever finner programmering så svårt. Framför allt upplever jag att de flesta elever egentligen borde kunna ta till sig undervisningen, men att många inte gör det. Mitt mantra - att man först måste lösa problemet (i huvudet, med papper och penna) och ha klart för sig vad man vill göra, innan man kan skriva någon programkod (vilket då blir närmast trivialt) - verkar ofta ringa för döva öron, på ett anmärkningsvärt sätt. Jag får ibland känslan av att detta är första gången eleverna tvingas försöka lösa problem över huvud taget, och att det är alldeles för lite alldeles för sent. De tänker helt enkelt inte algoritmiskt, och har därför ingen möjlighet att skriva (god) programkod.
De nya ämnesplanerna efter gymnasiereformen, Gy11, lägger ännu större vikt vid (avancerad) kodning än de tidigare. Men detta förutsätter en - icke-existerande - grundkurs, eller motsvarande färdigheter, i grundläggande problemlösning. En uppenbar risk är att eleverna tappar bort sig i syntax och objektbibliotek och vare sig lär sig programmera eller att skapa algoritmer.
Att införa programmering på högstadiet är önskvärt av många skäl, menar Jan:
- Programmering kan upplevas som roligt och motiverande.
- Programmering kan vara ett stöd för andra ämnen. (Jag utvecklar denna tanke nedan.)
- Kännedom om programmering och om hur datorer fungerar kan räknas till allmänbildningen och krävs för förståelse av omvärlden.
- Vi kommer att behöva många duktiga programmerare med spetskompetens i framtiden.
Jag vill gärna bidra till listan ovan med några reflektioner.
Att lära sig programmera är att lära sig tänka. Att lösa problem på ett systematiskt sätt. Att klargöra och resonera kring en lösning på ett tydligt och otvetydigt sätt. Att strukturera. Att träna bevisföring. Att lära sig att förstå det mänskliga intellektets svagheter och styrkor. Att kritiskt ifrågasätta sina antaganden och konstruktioner. Att felsöka.
Att träna upp sin metakognitiva förmåga att, genom introspektion, göra klart för sig själv hur man faktiskt gjorde när man löste en uppgift "i huvudet", så att man kan beskriva detta för en "dum" dator (eller en annan människa). Just denna förmåga är vad som krävs - och saknas hos så många - för att i matematiken gå från rutinartade procedurer till generella algebraiska lösningar, resonemang eller bevis. (Jag såg på TV häromdagen att man på en del skolor i Ryssland använder schack i skolorna för att åstadkomma ungefär samma saker.)
I förlängningen handlar det, för att vara pretentiös, om att fostra goda medborgare, tjänstemän och politiker; kunskapsproducenter och -konsumenter.
Jan för ett resonemang om att programmering kräver att den mentala utvecklingen har nått en viss nivå, och att det kanske är för tidigt att börja i mellanstadiet. Det stämmer nog, delvis. Men å andra sidan är sådant som programmering en nödvändig förutsättning för att en viss typ av utveckling över huvud taget ska ske.
Efter att tidigare ha undervisat på universitetet befinner jag mig sedan sex år på gymnasiet. Den mest slående erfarenhet jag har gjort där är att så många elever finner programmering så svårt. Framför allt upplever jag att de flesta elever egentligen borde kunna ta till sig undervisningen, men att många inte gör det. Mitt mantra - att man först måste lösa problemet (i huvudet, med papper och penna) och ha klart för sig vad man vill göra, innan man kan skriva någon programkod (vilket då blir närmast trivialt) - verkar ofta ringa för döva öron, på ett anmärkningsvärt sätt. Jag får ibland känslan av att detta är första gången eleverna tvingas försöka lösa problem över huvud taget, och att det är alldeles för lite alldeles för sent. De tänker helt enkelt inte algoritmiskt, och har därför ingen möjlighet att skriva (god) programkod.
De nya ämnesplanerna efter gymnasiereformen, Gy11, lägger ännu större vikt vid (avancerad) kodning än de tidigare. Men detta förutsätter en - icke-existerande - grundkurs, eller motsvarande färdigheter, i grundläggande problemlösning. En uppenbar risk är att eleverna tappar bort sig i syntax och objektbibliotek och vare sig lär sig programmera eller att skapa algoritmer.
10 maj 2012
Babels torn - en mänsklig pyramid?
When we think about politics, we think that human beings are rational. We are creatures of reason. Given the right answers and education, problems will go away. But that view has been refuted almost completely by recent research on voter behavior. Attempts to change deeply held positions with presentation of facts leads, instead, to a hardening of attitudes.
Shankar Vedantam, återgiven i AAAS News Archive
Få saker är viktigare än att utreda, tydliggöra, sprida och förhålla sig till hur arv och miljö - i vida bemärkelser - påverkar våra beteenden på individ-, grupp- och samhällsnivå. Det vore mycket välgörande om den insikt som skymtar i artikeln som refereras ovan - att våra 'rationella' argument ofta (alltid?) är efterhandskonstruktioner till stöd för mer grundläggande, 'viscerala' värderingar och tendenser - fick stort genomslag.
Hur mycket den insikten sedan kan åstadkomma, kan man undra... Det sägs att sjukdomsinsikt är första steget mot tillfrisknande, men den räcker sannerligen inte hela vägen. Och det ligger ju liksom i sakens natur.
Förhållandet mellan genetisk konstitution och ekonomiska och politiska preferenser, m.m., är att växande forskningsområde. I en färsk artikel redovisas resultat som delvis bekräftar tidigare fynd av en tydlig ärftlig komponent. Samtidigt lyfter artikeln fram svårigheterna med att klarlägga exakta kopplingar mellan gener och beteenden.
I samma artikel diskuteras den hittillsvarande forskningens brister bl.a. i termer av en s.k. 'publication bias', ett relativt nytt begrepp för insikten att forskning som uppvisar intresseväckande resultat är överrepresenterad i vetenskapliga publikationer. En konsekvens av detta fenomen är att forskning - om vad det vara månde - som, med relativt liten säkerhet, uppvisar små (och kanske obetydliga) skillnader, ges oproportionerligt stort utrymme i förhållande till forskning som (ibland med betydligt större säkerhet) påvisar avsaknaden av skillnader.
För mig, som läste en grundkurs i vetenskapsteori för 20 år sedan, framstår denna insikt som ett rejält kliv framåt: the next big thing efter Kuhns paradigmer. Samtidigt är fenomenet, i sig, en illustration av styrkeförhållandet mellan förnuftet och passionerna.
Ett annat tydligt exempel är (de pragmatiska) mediernas tendens att fokusera, skapa och framställa konflikter, snarare än saklig information.
Hur högt är Babels torn? Kan vi riva det? Eller är det en mänsklig pyramid?
6 maj 2012
Say no more: Skolan och samtiden
En artikel jag gärna hade skrivit själv: "När egot tar examen" av Ana Udovic i DN 6/5.
Och en perfekt pendang: "Coacher riskerar att förvirra klienterna" av psykologerna Lundberg, Lindwall, Söderfjäll och Hilmarsson i SvD, 4/5.
Och en perfekt pendang: "Coacher riskerar att förvirra klienterna" av psykologerna Lundberg, Lindwall, Söderfjäll och Hilmarsson i SvD, 4/5.
1 maj 2012
The Island
Inklämd bland all produktplacering; bland action och blänkande krom; bland sex och silikon; mellan dramaturgiska genvägar, kompromisser och slentrian... fanns en riktigt hyfsad film.
Inte i första hand en film om bioetik: Det är inte chefen för det företag som framställer mänskliga kloner och behandlar dem som "produkter" som är skurken - den galne vetenskapsmannen, Frankenstein - trots att filmen förstås i slutänden framställer honom som det. Det är ju så mycket enklare att skylla på "ondska" och enskilda individer.
Nej, snarare en film om samlevnad: en allegori över det tidlösa mänskliga villkoret och över modern politik. Klonerna (arbetarklassen), gömda under jorden (slummen) underkuvas av lögnen om epidemin (det yttre hotet) och motiveras av det stora lotteriet* (den amerikanska drömmen), medan deras organ (mödor) kommer de besuttna fåtalet till del i form av "försäkringar" (bibehållen kraft och hälsa och längre liv). Förmånstagarna får höra - och vill så gärna tro - att dessa försäkringar är ett resultat av teknikens framsteg (myten om maskinen), och i princip är tillgängliga för "alla" (the have's and the soon-to-have's).
Det är en trend, det där: Hollywood lockar inte bara med förlösande undergångs-scenarior utan nu också - osannolikt nog - med civilisationskritiska "blockbusters". Och det är uppenbarligen ganska riskfritt.
En del i publiken lägger kanske inte märke till det revolutionära budskapet. Men många gör nog det - och glömmer av det igen när explosionerna startar. Och för de sista tappra klingar det av lagom till eftertexterna.
Ironin är kraftfull: Just den "civilisation" som kritiseras - de internationella storföretagens cyniska oligopol - ställer utan tvekan upp med kapital och vädrar bara alltför villigt sin smutsiga byk, väl medvetna om att det inte spelar någon roll. Vi vill inte, kan inte, orkar inte...
I filmen koncentreras denna ironi till en scen där två desillusionerade kloner som uppdagat lögnerna och rymt till ytan likväl konstaterar, till slut, att "ön finns i verkligheten!"
---
* Till skillnad från TV4:s lotteri, där "alla kan vinna", heter det nu att "alla vinner". En starkare version för att balansera en dystrare tillvaro som säkerligen inte är långt borta, inte heller här i verkligheten.
---
Uppdatering: Morgan Spurlocks dokumentärfilm "The Greatest Movie Ever Sold" ger ännu en illustration av denna ironi. Fast i hans film ställde endast relativt små varumärken upp, eftersom de hade mer att vinna på exponeringen än vad de stod att förlora på ett eventuellt förlöjligande.
Inte i första hand en film om bioetik: Det är inte chefen för det företag som framställer mänskliga kloner och behandlar dem som "produkter" som är skurken - den galne vetenskapsmannen, Frankenstein - trots att filmen förstås i slutänden framställer honom som det. Det är ju så mycket enklare att skylla på "ondska" och enskilda individer.
Nej, snarare en film om samlevnad: en allegori över det tidlösa mänskliga villkoret och över modern politik. Klonerna (arbetarklassen), gömda under jorden (slummen) underkuvas av lögnen om epidemin (det yttre hotet) och motiveras av det stora lotteriet* (den amerikanska drömmen), medan deras organ (mödor) kommer de besuttna fåtalet till del i form av "försäkringar" (bibehållen kraft och hälsa och längre liv). Förmånstagarna får höra - och vill så gärna tro - att dessa försäkringar är ett resultat av teknikens framsteg (myten om maskinen), och i princip är tillgängliga för "alla" (the have's and the soon-to-have's).
Det är en trend, det där: Hollywood lockar inte bara med förlösande undergångs-scenarior utan nu också - osannolikt nog - med civilisationskritiska "blockbusters". Och det är uppenbarligen ganska riskfritt.
En del i publiken lägger kanske inte märke till det revolutionära budskapet. Men många gör nog det - och glömmer av det igen när explosionerna startar. Och för de sista tappra klingar det av lagom till eftertexterna.
Ironin är kraftfull: Just den "civilisation" som kritiseras - de internationella storföretagens cyniska oligopol - ställer utan tvekan upp med kapital och vädrar bara alltför villigt sin smutsiga byk, väl medvetna om att det inte spelar någon roll. Vi vill inte, kan inte, orkar inte...
I filmen koncentreras denna ironi till en scen där två desillusionerade kloner som uppdagat lögnerna och rymt till ytan likväl konstaterar, till slut, att "ön finns i verkligheten!"
---
* Till skillnad från TV4:s lotteri, där "alla kan vinna", heter det nu att "alla vinner". En starkare version för att balansera en dystrare tillvaro som säkerligen inte är långt borta, inte heller här i verkligheten.
---
Uppdatering: Morgan Spurlocks dokumentärfilm "The Greatest Movie Ever Sold" ger ännu en illustration av denna ironi. Fast i hans film ställde endast relativt små varumärken upp, eftersom de hade mer att vinna på exponeringen än vad de stod att förlora på ett eventuellt förlöjligande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)