5 dec. 2010
Marknad och forum
Ur Motdemokratin:
...En likhet mellan konsumenter och väljare som ofta påpekas är att de förra "väljer" varor på samma sätt som väljarna väljer representanter. [...] Jämförelsen mellan dessa två olika former för att uttrycka preferenser och fatta beslut har resulterat i flera viktiga studier som kretsat kring distinktionen mellan begreppen marknad och forum. [...] Emellertid har marknaderna ett viktigt kännetecken som inte har uppmärksammats i tillräcklig utsträckning, nämligen det faktum att de i första hand struktureras av negativa interventioner. Finansmarknaderna ger ett tydligt exempel på detta. Man skulle kunna analysera dess funktionssätt utifrån Albert Hirschmans åtskillnad mellan sorti (exit) och protest (voice). Inom den politiska ordningen samexisterar dessa två interventionsmetoder. Faktum är att själva det politiska röstandet kombinerar de två elementen genom att förmedla såväl förhoppningar som uttryck för vägran och därmed knyta samman en positiv och en negativ suveränitet. Situationen är helt annorlunda på marknaderna, där sortin är klart mer förekommande än protesten. På marknaderna pågår ständiga slitningar mellan förtroende och misstro, i vilka misstron har en prioriterad ställning. Där osäkerhet råder får misstron alltid överhanden. Denna asymmetri innebär att det negativa omdömet är den drivande kraften bakom de beslut som fattas på marknaden: till syvende och sist är det beslutet att sälja säkerheter som har den strukturerande funktionen.Om marknaden är det fulländade uttrycket för en negativ suveränitet, beror detta också på att denna typ av suveränitet manifesterar sig på ett utspritt och decentraliserat sätt, utan att a priori behöva stödja sig på någon formalisering eller aggregering. Marknaden förkroppsligar ett slags opinionens styre, som även innefattar de mest negativa aspekterna av detta fenomen (såsom rykten). Marknaden utgör ett universum där den organiserade representationens princip inte har någon som helst plats, och det är i denna bemärkelse som den marknadsmässiga samordningsmodellen kan liknas vid en "osynlig hand". Marknaden styrs i dubbelt avseende av indirekta regleringsmetoder. När vi inser detta upptäcker vi också det problematiska i en stor del av den kritik som riktas mot marknaden. Förstådd i de termer som vi har presenterat här är marknaden föga mer än ett (förvisso emblematiskt) uttryck för ett decentraliserat beslutsfattande. Den besatthet över "nyliberalismens fasor" som idag råder på många håll tjänar bara till att maskera omfattningen av och djupet i de problem som det opolitiska för ger upphov till. En sådan kritik reducerar hela frågeställningen till en förmodat uppenbar och stabil motsättning mellan politisk vilja och laissez-faire-ekonomi, mellan allmänintresse och särintresse, trots att vad som egentligen står på spel är själva idén om det politiska och dess förhållande till demokratin. Marknaden uppdagar snarare än orsakar den nuvarande tendensen mot det opolitiska. Snarare än att vara en dold makt som svävar över samhället och tvingar igenom sin "vilja", är marknaden en mekanisk bärare av en anonym och absolut negativ kraft som ingen kan lägga beslag på men som påverkar alla. Marknaden är, om man så vill, ett förstärkt uttryck för den negativa delaktigheten, en absolut figur för den "civila" demokratin, och därmed den tydligaste illustrationen av åtskillnaden mellan det demokratiska och det politiska. Den "kris för generaliteten" som präglar våra samhällen idag är i första hand av politisk natur.
Pierre Rosanvallon (2010/2006), Motdemokratin: Politiken i misstrons tid [orig: La contre-démocratie: La politique à l'âge de la defiance], Tankekraft Förlag. Sidorna 230-231.
Översättning av Oskar Söderlind
Texten upplagd med förlagets tillstånd.
4 dec. 2010
The Ethics of Wikileaking
Eftersom jag har varit ganska aktiv i en tråd på forumet "Talking Philosophy" länkar jag dit:
28 nov. 2010
Mer om fildelning
Erik Svensson tipsar på Facebook om en artikel i SvD: "Pirate Bay-domen vilar på en ensidig syn på kulturekonomi".
Jag tycker inte att artikelns resonemang är riktigt konsekvent.
Domens motivering är konsistent, givet att Pirate Bay uteslutande syftar till att kringgå betalning för av upphovsman avgiftsbelagt innehåll. (Sen kan jag ju tycka att det märkligt och kontraproduktivt att samtidigt se mellan fingrarna på YouTube - eller snarare vissa av dess användare.)
Spotify m.fl är ju däremot helt andra varelser, emedan de erbjuder upphovsmän kontroll över utbud och intäkter.
Slutsatsen att medie-oligopol bidrar till enkelspårighet (m.fl. negativa konsekvenser) är förstås korrekt, och ett gott argument för att söka andra vägar. Här tjänar digitaliseringens underminering av tidigare "affärsmodeller" ett viktigt syfte. Förhoppningsvis bidrar den till ett bredare, djupare och mer diversifierat utbud - men också efterfrågan.
Jag anser emellertid att det i första hand är upp till upphovsmän och publik att - på frivillig bas - skapa och bruka alternativa kommunikationsvägar.
Jag är ju knappast någon marknadsliberal (!) men jag kan ändå tycka att om en artist och ett produktionsbolag gemensamt kommer överens om att investera i ett verk, i avsikt att göra en långsiktig vinst - ja, då måste de få göra detta utan vare sig fördömanden eller sabotage. Vissa (enkelspåriga) typer av verk kanske helt enkelt passar bäst in i en sådan modell (läs schlagermusik och Hollywood-filmer). Hollywood är ett bra exempel på ur ett uppenbart "sug" endast (?) kan tillfredsställas genom massiva kapitalinvesteringar, vilka i sin tur kräver avkastningsgarantier.
Om man (systematiskt) konsumerar avgiftsbelagt material utan att betala och samtidigt förfäktar mediebolagens ondska och den totalt obegränsade fildelningens förtjänster samt menar sig idka civil olydnad för en högre sak - ja, då har man förverkat sitt förtroende i mina ögon.
Erik Svensson kommenterar:
Jag menar nog att det ligger mycket i påpekandet att om man ska beräkna (fiktiva) kostnader för artisterna för fildelningen, så måste man nog också beräkna fiktiva vinster också, för att kunna beräkna den eventuella "nettoskadan" som fildelningen orsakat. Eftersom domen bygger på beräkningar av enbart de fiktiva kostnaderna, så blir detta problematiskt. Skulle man vara riktigt konsekvent så skulle man skönskatta alla artister för de intäkter de fått, via den uppmärksamhet och spridning som deras verk fått via fildelningen, men det har ännu inte skattemyndigheterna vågat sig på att göra...
På ett mer principiellt plan visar domen att juridikens värld inte är skild från politikens, och att synen på ägandet och vad som kan och bör ägas fortfarande är en central politisk fråga. Det står i skarp motsättning mot dem som hävdar ideoogiernas död och att höger-vänsterskalan är irrelevant (främst vissa gröna ideologer och vissa liberaler som fortfarande tror på den bisarra idén om "Historiens slut" á la Fukuyama).
På ett mer marxistiskt-analytiskt plan så menar jag fortfarande att fildelningen och immateriellrättsfrågan bekräftar den marxistiska synen på hur produktivkrafternas utveckling ständigt kommer i konflikt med produktions- och ägandeförhållandena i samhället. Produktivkrafterna (d. v. s. den tekniska utvecklingen av internet, sökmotorer, bit-torrent teknik) omöjliggör vissa typer av privat ägande, främst kulturellt kapital och kunskapsskapital som inte längre kan "stängslas in". Då inträffar en period av turbulens och social oro, rentav revolutionära förändringar, tills ett nytt jämviktsläge inställer sig. Vi lever i en sådan period.
Kapitalägarna försöker då försvara gamla ägandemodeller genom att använda staten och juridiken och driva igenom olika repressiva lagar (FRA, Ipred) för att försvara det privata ägandets makt även på de områden där det av tekniska skäl är svårt eller omöjligt att göra det. Problemet är att om man helt och hållet ska försvara det privata ägandet av immateriell egendom så krävs det ett totalitärt samhälle av nordkoreansk modell, vilket kommer i konflikt med de liberala idealen om ett fritt sahälle och möjlighet till fritt informationsutbyte. Tror att det behövs mer marxistiska och socialistiska perspektiv i fildelningsdebatten, där libertarianerna är överrepresenterade.
På detta svarar jag:
Jag håller med helt om ditt principiella resonemang, Erik!
Det som störde mig i artikeln var emellertid just detta med oräknade vinster... Just när det gäller den aktuella juridiska sakfrågan tycker jag att det låter lite som en (för mig otillfredsställande) resolution av ett bråk på skolgården: Eftersom slagskämpen också ådragit sig blåmärken då offret försvarat sig är även han (slagskämpen) ett offer - och därmed är båda (ungefär) lika goda kålsupare.
Återigen, givet en situation där en part med goda - villkorliga och i viss mån godtyckliga men erfarenhetsbaserade - skäl (moraliska eller juridiska) räknar med vissa rättigheter (kroppens eller investeringens helgd) och dessa rättigheter kränks, ja, då bör eventuella (oförutsedda) fördelar för den förfördelade parten vara av marginell betydelse vid utpekande av ansvar och utmätning av straff.
Om detta leder till en situation som inte rimmar med den aktuella moraluppfattningen bör konsekvensen bli en omskrivning av de spelregler som man därefter vill ska gälla. (Eller till andra förväntningar eller beteenden.)
Jag tycker inte att artikelns resonemang är riktigt konsekvent.
Domens motivering är konsistent, givet att Pirate Bay uteslutande syftar till att kringgå betalning för av upphovsman avgiftsbelagt innehåll. (Sen kan jag ju tycka att det märkligt och kontraproduktivt att samtidigt se mellan fingrarna på YouTube - eller snarare vissa av dess användare.)
Spotify m.fl är ju däremot helt andra varelser, emedan de erbjuder upphovsmän kontroll över utbud och intäkter.
Slutsatsen att medie-oligopol bidrar till enkelspårighet (m.fl. negativa konsekvenser) är förstås korrekt, och ett gott argument för att söka andra vägar. Här tjänar digitaliseringens underminering av tidigare "affärsmodeller" ett viktigt syfte. Förhoppningsvis bidrar den till ett bredare, djupare och mer diversifierat utbud - men också efterfrågan.
Jag anser emellertid att det i första hand är upp till upphovsmän och publik att - på frivillig bas - skapa och bruka alternativa kommunikationsvägar.
Jag är ju knappast någon marknadsliberal (!) men jag kan ändå tycka att om en artist och ett produktionsbolag gemensamt kommer överens om att investera i ett verk, i avsikt att göra en långsiktig vinst - ja, då måste de få göra detta utan vare sig fördömanden eller sabotage. Vissa (enkelspåriga) typer av verk kanske helt enkelt passar bäst in i en sådan modell (läs schlagermusik och Hollywood-filmer). Hollywood är ett bra exempel på ur ett uppenbart "sug" endast (?) kan tillfredsställas genom massiva kapitalinvesteringar, vilka i sin tur kräver avkastningsgarantier.
Om man (systematiskt) konsumerar avgiftsbelagt material utan att betala och samtidigt förfäktar mediebolagens ondska och den totalt obegränsade fildelningens förtjänster samt menar sig idka civil olydnad för en högre sak - ja, då har man förverkat sitt förtroende i mina ögon.
Erik Svensson kommenterar:
Jag menar nog att det ligger mycket i påpekandet att om man ska beräkna (fiktiva) kostnader för artisterna för fildelningen, så måste man nog också beräkna fiktiva vinster också, för att kunna beräkna den eventuella "nettoskadan" som fildelningen orsakat. Eftersom domen bygger på beräkningar av enbart de fiktiva kostnaderna, så blir detta problematiskt. Skulle man vara riktigt konsekvent så skulle man skönskatta alla artister för de intäkter de fått, via den uppmärksamhet och spridning som deras verk fått via fildelningen, men det har ännu inte skattemyndigheterna vågat sig på att göra...
På ett mer principiellt plan visar domen att juridikens värld inte är skild från politikens, och att synen på ägandet och vad som kan och bör ägas fortfarande är en central politisk fråga. Det står i skarp motsättning mot dem som hävdar ideoogiernas död och att höger-vänsterskalan är irrelevant (främst vissa gröna ideologer och vissa liberaler som fortfarande tror på den bisarra idén om "Historiens slut" á la Fukuyama).
På ett mer marxistiskt-analytiskt plan så menar jag fortfarande att fildelningen och immateriellrättsfrågan bekräftar den marxistiska synen på hur produktivkrafternas utveckling ständigt kommer i konflikt med produktions- och ägandeförhållandena i samhället. Produktivkrafterna (d. v. s. den tekniska utvecklingen av internet, sökmotorer, bit-torrent teknik) omöjliggör vissa typer av privat ägande, främst kulturellt kapital och kunskapsskapital som inte längre kan "stängslas in". Då inträffar en period av turbulens och social oro, rentav revolutionära förändringar, tills ett nytt jämviktsläge inställer sig. Vi lever i en sådan period.
Kapitalägarna försöker då försvara gamla ägandemodeller genom att använda staten och juridiken och driva igenom olika repressiva lagar (FRA, Ipred) för att försvara det privata ägandets makt även på de områden där det av tekniska skäl är svårt eller omöjligt att göra det. Problemet är att om man helt och hållet ska försvara det privata ägandet av immateriell egendom så krävs det ett totalitärt samhälle av nordkoreansk modell, vilket kommer i konflikt med de liberala idealen om ett fritt sahälle och möjlighet till fritt informationsutbyte. Tror att det behövs mer marxistiska och socialistiska perspektiv i fildelningsdebatten, där libertarianerna är överrepresenterade.
På detta svarar jag:
Jag håller med helt om ditt principiella resonemang, Erik!
Det som störde mig i artikeln var emellertid just detta med oräknade vinster... Just när det gäller den aktuella juridiska sakfrågan tycker jag att det låter lite som en (för mig otillfredsställande) resolution av ett bråk på skolgården: Eftersom slagskämpen också ådragit sig blåmärken då offret försvarat sig är även han (slagskämpen) ett offer - och därmed är båda (ungefär) lika goda kålsupare.
Återigen, givet en situation där en part med goda - villkorliga och i viss mån godtyckliga men erfarenhetsbaserade - skäl (moraliska eller juridiska) räknar med vissa rättigheter (kroppens eller investeringens helgd) och dessa rättigheter kränks, ja, då bör eventuella (oförutsedda) fördelar för den förfördelade parten vara av marginell betydelse vid utpekande av ansvar och utmätning av straff.
Om detta leder till en situation som inte rimmar med den aktuella moraluppfattningen bör konsekvensen bli en omskrivning av de spelregler som man därefter vill ska gälla. (Eller till andra förväntningar eller beteenden.)
24 okt. 2010
Soundtrack till en soaré
Entré: Det bästa ur den svenska versionen av musikalen Jekyll and Hyde. Snyggare än originaluppsättningen.
Taffelmusik: Lättsamt, klassiskt och virtuost. Martin Fröst och vänner.
Dessert: Storband och symfoniorkester: Helge Albins Thetris.
Digestive: Arcanto-kvartetten spelar stråkkvartetter av Ravel, Debussy och Dutilleux.
---
En större avsmakningsmeny bör också innehålla Ale Möllers projekt med Mats Öberg, Bohuslän Big band m.fl. - kanske som "nattamat". Inspelning ges ut i januari 2011.
För balansens skull krävs - till förrätt - också något svart: riktigt fet och putsad soul och funk...
21 sep. 2010
Liberalismens logiska krumbukter
minnesanteckningar
negativa friheter - frånvaron av tvång - är ett ohållbart begrepp
exempel: parkbänken, rökförbud på allmäna platser, nybyggare...
precis som kapitalismen bygger liberalismen på en ständig expansion: konceptet är hållbart endast så länge det finns tillräckligt mycket livsrum för att ingen ska behöva inkräkta på / bli inkräktad av någon annan
"ymighetshorn" vs. nollsummespel
i avsaknad av ett sådant utrymme, förvandlas allas "oförytterliga" rättigheter till de starkastes rättigheter
tanken på "oförytterliga" rättigheter är transcendental och har ingen fast förankring. ett rimligare förhållningssätt är pragmatiskt. transcendentalismens lockelse är den auktoritet den skänker, på samma sätt som traditionell religion.
i praktiken är liberalismens autonoma individ beroende av kollektiv på flera nivåer. även i den mån moderniteten (skenbart) tycks frikoppla individen från en mängd beroenden, visar en närmare inspektion att individen alltid hämtar sin styrka ur ett "vi". detta "vi"-beroende förnekas genom att hävda att just den egna vi-gruppen representerar det "rätta", "normala" o.s.v. (kvarterskyrkan)
materialism - fri vilja...
negativa friheter - frånvaron av tvång - är ett ohållbart begrepp
exempel: parkbänken, rökförbud på allmäna platser, nybyggare...
precis som kapitalismen bygger liberalismen på en ständig expansion: konceptet är hållbart endast så länge det finns tillräckligt mycket livsrum för att ingen ska behöva inkräkta på / bli inkräktad av någon annan
"ymighetshorn" vs. nollsummespel
i avsaknad av ett sådant utrymme, förvandlas allas "oförytterliga" rättigheter till de starkastes rättigheter
tanken på "oförytterliga" rättigheter är transcendental och har ingen fast förankring. ett rimligare förhållningssätt är pragmatiskt. transcendentalismens lockelse är den auktoritet den skänker, på samma sätt som traditionell religion.
i praktiken är liberalismens autonoma individ beroende av kollektiv på flera nivåer. även i den mån moderniteten (skenbart) tycks frikoppla individen från en mängd beroenden, visar en närmare inspektion att individen alltid hämtar sin styrka ur ett "vi". detta "vi"-beroende förnekas genom att hävda att just den egna vi-gruppen representerar det "rätta", "normala" o.s.v. (kvarterskyrkan)
materialism - fri vilja...
27 aug. 2010
20 aug. 2010
5 aug. 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)