Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

15 mars 2010

Tyckfrihet eller politisk klaustrofobi

Nina Björk skriver på DN Kultur idag, 15/3 2010 (ingen länk ännu, ty texten är ej upplagd på DN:s sajt) under den fyndiga rubriken Tyckfriheten:
...det som har hänt i våra marknadsliberala politiska demokratier är att vi har definierat hela den ekonomiska sfären som någonting som står utanför demokratin, utanför politiken. Och sedan har vi förlagt frågan om människosyn, värden och livsmening till den ekonomiska sfären. Och voilà - det politiska står fritt från sånt flum!

Men inte talar ekonomer om människosyn, värden och livsmening? Nej, nej, ingen talar om detta. Men ekonomin förverkligar en människosyn och i förlängningen en moral genom själva sin praktik.

...denna stympade uppfattning om det politiska har kommit att kombineras med ett samtalsklimat där själva försöken att övertyga andra människor om att ens egna politiska åsikter är de rätta börjar ses som suspekt.

Björk lyfter fram Zygmunt Baumans definition av ett repressivt samhälle som "ett samhälle som tillräckligt effektivt eliminerar alla alternativ till sig självt". Och visst kan det låta konspiratoriskt. Men även om det inte är resultatet av en medveten strategi (vilket det nog faktiskt skulle kunna visas vara, på en del håll) så är det emergenta beteendet lika verkligt som förrädiskt.

Nu snackar vi...

Om vi vill undvika konflikter om krympande naturresurser måste befolkningstillväxten, även i industrivärlden, begränsas.

Sherpa kommenterar artikeln, och får mig att inse att "kvalitet framför kvantitet" uppenbarligen inte är lika självklart för alla som det är för mig.

13 mars 2010

Konsumera mera?

Apropos ett inlägg på Naturskyddsföreningens blogg:

Att konsumera tjänster kan möjligtvis vara mindre skadligt för miljön än att konsumera varor. Med vissa förbehåll, och på kort sikt.

Men om vi nu ska ändra våra konsumtionsmönster, ska vi då inte passa på att konsumera MINDRE överhuvudtaget?

Varför sugs alla radikala alternativ in i realpolitikens virvel? Först S, sedan MP, nu Naturskyddsföreningen. Det är något slags missriktad "pragmatism"...

Hönan eller ägget?

Dilsa Demirbag-Sten recenserar Ola Sigurdssons bok Det postsekulära tillståndet i Expressen (5/11 2009):

Som många andra teologer och religiösa auktoriteter finner Sigurdson idén om individens suveränitet vara det största missförståndet i vårt samhälle, och han slår knut på sig själv för att belägga att individen är en liberal fantasi. Vem kan existera i ett vakuum? frågar han. Så sant. Men så länge det finns en kurd lever kurderna. När den sista samen har dött finns inte heller några samer. För att förtydliga: individen är förutsättningen för skapandet av ett kollektiv, inte tvärtom. [min kursivering]
För mig framstår detta tvärsäkra uttalande så ogenomtänkt att jag tvekar att bemöta det. Det kanske ska tillskrivas en stressad journalists högst mänskliga felmarginal? Eller är polemiken beräknad? Är det kanske fråga om underhållning? Eller går det på rutin?

Eller är det verkligen så att Demirbag-Sten - även efter en andra genomläsning - inte ser det problematiska med sin hållning?

Individen är en förutsättning för kollektivet. Ja, det är förstås sant, ur något perspektiv. Utan enskilda romkorn, ingen rom. En mängd utan element är (oftast) ganska ointressant. Jaktlaget existerar inte utan sina individuella medlemmar. Man kan inte tala om en samling av entiteter utan enskilda entiteter att samla. Det enskilda föregår det sammansatta. Ja, självklart är det så.

Men vad betyder det? Att individen är viktigare än kollektivet? Att individen kan existera utanför kollektivet? Att ett antal individer kan existera utan att ingå i ett kollektiv? Att kollektivet inte är en förutsättning för individen? Nej, inget av detta.

Faktum är att det är mångfalden av romkorn som skänker rommen någon ontologisk status överhuvudtaget. Individen är inget, utan andra individer.

Det känns ganska barnsligt att tjafsa om hönan och ägget. En sansad inställning torde väl vara att inse cirkulariteten och att sluta leta efter en början. Och när man väl har gjort detta inser man att det inte handlar om antingen eller utan om både och: Rent semantiskt kan man argumentera för korrektheten i båda dessa satser: (a) individen är förutsättningen för skapandet av ett kollektiv och, det omvända, (b) kollektivet är förutsättningen för skapandet av en individ.

Rent semantiskt, men även ur ett vardagligt perspektiv. De ideologiska skygglapparna har växt till rent löjeväckande proportioner om politiska motståndare på fullt allvar hävdar att det ena är sant, men inte det andra.

Och kom igen nu! Du kan väl inte på fullt allvar tro att du skulle klara dig en enda dag utan kollektivet? Det skulle vara höjden av hybris.

Än mer beklämmande blir detta framhärdande av individens företrädesrätt när man betänker att det inte bara handlar om ett samvetslöst (och verklighetsfrämmande) förnekande av individens absoluta beroende av kollektivet. Den moderna "autonoma" individen utnyttjar de proteser som den kollektiva historien har förlänat henne till att handla i en omvärld som är mångfalt större än vad hon förmår (och är intresserad av att) överblicka.

Vad ska det betyda, detta att "individen är förutsättningen för skapandet av ett kollektiv", förutom en mängdlogisk truism? Jag kan inte tolka det på något annat sätt än detta:

Om jag som individ är beroende av andra; och om jag är tvingad att begränsa mig i solidaritet med andra; om mitt individuella projekt är kringskuret av kompromisser, av hänsyn, av ansvarstagande - då faller mitt motiv att leva och verka. Jag kan inte motivera mig att delta i och underkasta mig ett kollektiv, inte ens då jag inser att det är en förutsättning för min överlevnad.

I förlängningen resonerar kanske många så här, kanske de flesta. Det är mänskligt, antar jag. Teoretiskt ligger det nog inom det mänskligas möjligheter att hantera detta mänskliga; att komma till en annan slutsats.

12 mars 2010

TIMSS Advanced 2008

TIMSS Advanced 2008, om matematik- och fysikstudier på gymnasiet, i korthet:

Svenska elever uppvisar svaga resultat i matematik i ett internationellt perspektiv. Resultaten har försämrats kraftigt sedan 1995. Relativt lågpresterande elever har försämrat sina resultat mest. Andelen elever som inte anses nå upp till medelgod kunskapsnivå har nästan fördubblats.

Det är en signifikant skillnad mellan elevers resultat beroende på deras föräldrars utbildningsnivå. Den socioekonomiska sammansättningen på skolan har också betydelse. Dessutom har den upplevda matematikmiljön på skolan stor betydelse för elevernas matematikresultat.

Andelen elever i Sverige som studerar avancerad matematik har minskat men jämfört med de länder som presterat högst resultat är dessa andelar ganska höga. Hur stor andel av en årskull som undersökningen representerar har betydelse för tolkningen av resultaten då det är förhållandevis lättare att uppnå goda resultat när undersökningen snävas av till en mindre grupp, ofta relativt högpresterande elever.

Undervisningstiden är låg i jämförelse med övriga länder. I matematik syns ett tydligt samband där länder med relativt mycket undervisningstid också tenderar att prestera bättre.

Undervisningstiden ägnas åt eget arbete. Svenska matematikelever spenderar den största delen av undervisningstiden till att arbeta självständigt eller till att lösa problem tillsammans med andra elever.

Den svenska skolan upplevs som trygg av både rektorer och lärare och det finns god tillgång på materiella resurser såsom läromedel, datorer, laboratorium etc. Men enligt rektorerna är sen ankomst, skolk och störningar i klassrummet ett större problem i svenska skolor jämfört med många andra länder.

Enligt lärarna i både matematik och fysik är det som begränsar undervisningen mest att elever har olika studieförmåga samt att de är ointresserade.

Svenska elever ägnar fritiden till datorer, TV-tittande och socialt umgänge, inte till läxor. Svenska elever spenderar i genomsnitt 1,1 timme per vecka åt matematikläxor. Detta ligger klart under genomsnittet för övriga deltagande länder.

Jämfört med 1995 har också läxtiden i matematik minskat avsevärt. Däremot ägnar de svenska eleverna i större utsträckning än eleverna i andra deltagande länder tid åt datorer på sin fritid.

Nästan alla svenska matematik- och fysikelever har för avsikt att studera vidare efter gymnasiet men bara fyra av tio vill göra det direkt efter gymnasiestudierna.

Förklaringar som tas upp i rapporten är:
  • Sämre förkunskaper från grundskolan

  • Lektionstiden i teorin oförändrad men i praktiken mindre då mer tid går åt att repetera baskunskaper från grundskolan

  • Undervisningen har individualiserats, är procedurinriktad och mindre tid ägnas åt konceptuell undervisning

  • Mindre tid ägnas åt att träna matematik på fritiden (läxläsning)

  • Kurssystemet med kursprov leder till mindre repetition och konsolidering av kunskaper från tidiga kurser

  • Fysikens (och andra ämnens) ”avmatematisering”

  • Det stora tolkningsutrymmet i kursplaner och betygskriterier har lett till sänkta och mer varierande kravnivåer

22 feb. 2010

Liberalismen från skilda håll

Nina Björks avhandling Fria själar: Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson (Wahlström & Widstrand, 2008) recenseras i Expressen, DN, Aftonbladet, Sydsvenskan, Ordfront m.fl.

Svante Nycanders Liberalismens idéhistoria: Frihet och modernitet (SNS, 2009) recenseras bl.a. i DN.

21 feb. 2010

Shifting baselines och det politiska subjektet

Shifting baselines - det är miljöpsykologernas beteckning på fascinerande fenomenet att människor alltid betraktar det tillstånd i sin omvärld som sammanfaller med deras egen livstid och erfarenhet som det "naturliga". Förändringar i den sociala och fysiska miljön uppfattas inte i absoluta termer, utan alltid bara relativt till betraktarens egen position....

...tidsrymder behöver inte alls vara så omfattande för att förändringar inte ska noteras - som regel räcker övergången från en generation till nästa för att finna kraftiga förändringar i sättet att uppfatta omvärlden....

...människors bedömningar förskjuts och förändras efterhand som deras omvärld förändras - en situation som kan liknas vid två tåg som åker på parallella spår och tycks stå stilla i förhållande till varandra. Shifting baselines har naturligtvis konsekvenser för hur man uppfattar och bedömer hot och förluster, alltså för vad man betraktar som normalt eller inte.

(s. 173-175)

[Det] behövs en renässans för det politiska tänkandet, som måste visa sitt värde i en kritik av varje inskränkning av andras överlevnadsmöjligheter.

(s. 202)

Om man skulle tänka sig denna strategi att fortsätta-som-vanligt transponerad ner till individnivå, skulle man genast stå inför en sociopatisk person, som inte har minsta problem med att tjäna 70 gånger så mycket som alla andra och ändå i stor utsträckning konsumera deras råvaror, och som därmed förbrukar 15 gånger så mycket energi, vatten och livsmedel och i jämförelse med mindre gynnade personer släpper ut 9 gånger så mycket skadliga ämnen i miljön. Denna sociopatiska person är dessutom kategoriskt ointresserad av sina barns och barnbarns livsvillkor och räknar kallt med att hans och hans likars beteende leder till att 852 miljoner människor drabbas av hunger och över 20 miljoner befinner sig på flykt världen över.

En sådan människa skulle man enligt alla normativa kriterier betrakta som socialt missanpassad, enkelt uttryckt som en farlig snyltare, som man så snart som möjligt borde sätta stopp för. Men då kollektiva aktörer inte tillskrivs något moraliskt ansvar, eftersom de bara är representanter för stater, institutioner, förbund och företag som ingår i dessa handlingssammanhang, alltså personer som subjektivt alltid kan distansera sig från sina handlingar, så talar man överhuvudtaget inte om amoralitet inom den internationella politiken.... Annorlunda uttryckt: så länge man i handlingssammanhang inte har att göra med tillskrivande och utkrävande av ansvar på personnivå har moralen ingen handlingsrelevans. Därmed kan samhällsmedlemmar betrakta sig som moraliskt handlande personer även när det samfund de bildar uppträder amoraliskt.

(s. 204)

Kruxet för den rådande moderniteten är att den inte berättar någon identitetsskapande historia om sig själv, i vilken medborgarna kan skriva in sig själva och på denna grundval utveckla känslan av ett "vi" med en konkret identitet. Genom skapandet av ett gott samhälle kunde en sådan historia berättas.

(s. 219)



Ur Harald Welzer: Klimatkrig, Daidalos, 2009. Översättning av Jim Jakobsson.

20 feb. 2010

En tvetydighetens moral

Kvinnan bakom allt...

Människan är en "lönlös lidelse", en passion inutile, konstaterar Sartre. Det moderna samhället är antropocentriskt; dess medborgare egocentriska. Vad annat än är att vänta än anarkism, nihilism...

Simone de Beauvoir envisas med att utarbeta en existentialistisk moral.

Om Sartres begrepp "ond tro", mauvais foi, skriver Eva Lundgren-Gothlin:
...eftersom människan är en sig själv ständigt negerande, transcenderande varelse, bär hon också inom sig en ständig möjlighet till "flykt" undan sig själv och det hon gjort/valt sig till. Eftersom hon inte är något bestämt kan hon ständigt förneka det hon är. Hon kan säga: "Det är inte jag, denna lögnare", för när hon säger det är hon redan något annat. Människan kan också förneka ansvaret för sitt liv genom att låtsas att hon på ett tinglikt vis just är något, något hon inte själv gjort sig till. ... Då är hon detta såsom något ödesbestämt, ofrånkomligt. Sartre kallar denna flykt undan människans livsvillkor som fri och ansvarig för "ond tro" (ibland översatt med självbedrägeri) just för att han menar att människan, även när hon flyr, när hon ljuger för sig själv, ständigt är medveten om vad hon gör. ... Grunden till att människor lever i ond tro är att insikten om friheten, och därmed om det totala ansvaret för den egna existensen, ger ångest. Att vara moralisk eller autentisk, dvs sant mänsklig, är både för Sartre och Beauvoir, att söka undgå att hamna eller leva i ond tro, att erkänna friheten och ansvaret.
(s. 17)

de Beauvoir beskriver med skrämmande träffsäkerhet hur denna flykt tar sig olika uttryck hos "undermänniskan", "allvarsmänniskan", "nihilisten", "äventyraren" och "den passionerade". Skammens rodnad stiger vid läsning av hennes djupt insiktsfulla betraktelse över människans villkor:
Människans olycka kommer sig av att hon från början var ett barn, sade Descartes. De olyckliga val som de flesta människor gör kan förklaras endast genom att de har sin grund i barndomen. Karakteristiskt för barnets situation är att det är utkastat i ett universum som det inte bidragit till att skapa. Det har formats utan barnet och framträder för detta som ett absolut, som det inte kan annat än underkasta sig. I barnets ögon är mänskliga uppfinningar såsom ord, seder och värden givna fakta, lika oundvikliga som träd och himmel. Detta innebär att barnets värld är allvarets värld, då det utmärkande för den allvarliga inställningen är att uppfatta världen som färdiggjorda ting. Men detta betyder inte att barnet självt är allvarligt, tvärtom; barnet tillåts leka, att fritt förfoga över sin existens. Inneslutet av sin barnsliga horisont erfar barnet att det kan föresätta sig mål, lidelsefullt eftersträva dem, känna glädje i att uppnå dem. Men att det gör denna erfarenhet i all stillhet beror på att området som är öppet för dess subjektivitet tycks obetydligt och puerilt i dess egna ögon. Inom detta område känner det sig lyckligt ansvarslös. Den verkliga världen är de vuxnas där det endast tillåts respektera och lyda. Eftersom det är ett naivt offer för hägringen av sitt vara-för-andra, tror barnet att föräldrarna och lärarna är: Barnet ser dem som de gudar de förgäves försöker vara och vars skepnader de roar sig med att anta inför dess oskuldfulla ögon. Belöningar, straff, priser, uppmuntran och klander fyller barnet med övertygelsen om att det finns ett gott, ett ont och mål som i sig är eftersträvansvärda, precis som det finns en sol och en måne. I detta universum av avgränsade och fullkomliga ting tror sig barnet själv vara på detta fulla avgränsade sätt, en bra grabb eller ett rötägg, och gillar att vara det. Om något inom barnet i hemlighet förnekar denna övertygelse, döljer det denna brist. Det tröstar sig med att skylla bristen på sammanhang på sin späda ålder och satsar på framtiden i stället: längre fram skall också det bli en stor imponerande staty. I väntan på det leker barnet att det är: att det är ett helgon, en hjälte eller en busunge. De känner sig som de förebilder böckerna tecknar åt det i grälla entydiga bilder: upptäcksresande, rövare eller barmhärtighetssyster. Allvarsspelet kan bli så viktigt i barnets liv att det självt blir allvarligt på allvar - det finns barn som är karikatyrer av vuxna. Till och med när glädjen över att finnas till är som störst, när barnet ger sig hän åt denna glädje, känner det sig skyddat mot existensens risker av det tak som generationer av människor rest över dess huvud. Därför är barnets villkor (även om det kan vara olyckligt i andra avseenden) metafysiskt priviligierat: Barnet slipper vanligtvis undan frihetsångesten. Det kan, om det vill, vara envist eller slött - dess nycker och fel angår bara det själv, de tynger inte ner jorden och kan inte skapa oreda i en lugn värld som fanns före och utan barnet, en värld där det är i säkerhet genom själva sin obetydlighet. Det kan ostraffat göra vad det vill eftersom det vet att det inte kan åstadkomma något, allt är redan givet. Barnets handlingar berör inget, inte ens barnet självt. 
Det finns varelser som lever hela sina liv i en infantil värld. Eftersom de hållits i ett tillstånd av underkastelse och okunnighet, så äger de inte några medel att att krossa detta tak som är uppspänt över deras huvuden. Precis som barnet kan de utöva sin frihet, men endast inom det universum som byggts upp före och utan dem.... 
Det är i själva verket mycket sällsynt att barnavärlden består efter ungdomsåren. Från barndomen och framåt uppenbarar sig sprickor i denna värld: i förvåning, revolt eller bristande respekt kan barnet komma att fråga sig: "Varför måste man göra så? Vad är det bra för? Och om jag handlar på ett annat sätt, vad händer då?" Barnet upptäcker sin egen subjektivitet och det upptäcker andras. I tonåren börjar hela hennes universum vackla eftersom hon uppfattar de motsättningar som ställer vuxna mot vuxna, liksom deras tvekan och svagheter. Människorna upphör att vara gudar i hennes ögon, samtidigt som hon upptäcker den mänskliga karaktären hos den verklighet som omger henne: Språket, sederna, moralen och värdena stammar ur osäkra varelser. Den tid har kommit då även hon kallas till att delta i deras utformande. Hennes handlingar tynger jorden på samma sätt som andra människors - hon kommer att vara tvungen att välja och besluta. Det är förståeligt att en ung människa har svårt att genomleva denna del av sin historia, vilket utan tvivel också är den djupaste orsaken till ungdomsårens kris: individen måste slutligen ta sig an sin subjektivitet. Ur en viss synvinkel är allvarsvärldens sönderfall också en befrielse. Då barnet var oansvarigt upplevde det sig också som skyddslöst inför de dunkla krafter som bestämde händelsernas gång. Oavsett hur glad hon är över befrielsen så är det inte utan en stor förvirring som tonåringen finner sig utkastad i en värld som inte längre är färdiggjord utan som måste göras, ett byte för en frihet som inget längre fjättrar, övergiven, oberättigad. Vad skall hon ta sig till inför denna nya situation? Det är i detta ögonblick hon beslutar sig; om den del av en individs historia man kan kalla naturlig - alltså hennes sensualitet, känslomässiga relationer etc - först och främst beror på barndomen, då framstår ungdomen som det moraliska valets tid: här framträder friheten och den unga människan måste bestämma sin attityd inför den. Detta beslut kan självfallet åter ifrågasättas, men faktum är att det är svårt att ändra sig eftersom världen, som formats av ett val som bekräftar sig genom den, återspeglar valet för oss. På så sätt skapas en cirkel som man får svårare och svårare att ta sig ur. Den olycka som är människans på grund av att hon varit ett barn är alltså att hennes frihet först var dold för henne och att hon livet igenom kommer att känna längtan efter den tid då hon var okunnig om frihetens krav.
(s. 43-46)
Översättning av Mats Rosengren.

Låt oss leva hedonistiskt!

I en form som Rousseau senare kopierar i Avhandling om ursprunget till olikheten mellan människorna, skisserar Lucretius en tavla över kulturens och civilisationens födelse och framsteg. Under den första tiden tvingar frånvaron av lagar, regler och rättvisa människorna att leva som vildar, oförmögna att tänka i termer av det gemensamma bästa. Utan att det uttalas helt tydligt betraktar filosofen rätten som ett renande av relationerna mellan människor. Elden, familjen, vänskapen, språket, medkänslan sammanfaller med framväxten av städer, alltså civilisation. Övergången från nomadism till bofasthet.

Mars behåller likväl sin roll, trots framstegen för Venus: så jagar människorna exempelvis efter ära och makt. Därigenom uppkommer krig och politiskt våld. Tillsammans med kungarna framträder gudarna, politik och religion samverkar. Metallerna möjliggör såväl teknologins skapande verktyg som konflikternas destruktiva vapen. Vävnadskonst, klädskick, jordbruk och andra praktiska kunskaper är tecken på utveckling och framsteg. Människorna frigör sig från naturen och blir alltmer kultiverade.

I denna historiska tablå över den mänskliga andens framsteg vinner Venus mark, utan att för den skull driva Mars på flykten. Musikens födelse markerar för Lucretius att människorna öppnar sig för alla njutningar: en glädjefylld mänsklig samvaro i direktkontakt med naturen, skratt under trädens lövverk, munterhet i förening med dans; sång och instrumentalmusik firar triumfer, välståndet ökar i takt med framstegen på haven, uppkomsten av avtal möjliggör kontrakt, rättvisa och därmed stöd och allianser - idel hedonistiska instrument i vardande. Uppfinnandet av skriften, poetiska berättelser, förfinandet av livet i allmänhet... målning, skulptur, odlande av intellektet och fullkomnande av människans utveckling. Är det inte just vad Rousseau beskriver när han skisserar sitt porträtt av naturtillståndet, innan hans anklagelser mot civilisationen börjar?

Epikurismen försöker återfinna detta idylliska tillstånd, när människorna nöjer sig med vad de har och begränsar sina njutningar till tillfredsställandet av begär som är lätta att uppfylla. Ackumulationen av ting korrumperar civilisationen och får männsikorna att begära lyx, överflöd, saker utöver det nödvändiga. När de önskar sig mer än vad som är rimligt och strävar efter att tillfredsställa begär som varken är naturliga eller nödvändiga, dras de in i ett förbannelsens maskineri av lidande, smärta, plågor. För att återfinna visdomens väg, som följer de lärdomar naturen ger, måste man gå via Epikuros. Låt oss innan vi dör - denna tragiska sanning - leva i enlighet med vad naturen lär oss: hedonistiskt. [min kursivering]

(s. 271-272)

Ur Michel Onfray, Antikens visdomar: Filosofins mothistoria, del 1. Nya Doxa, 2007. Översättning av Jim Jakobsson.