Ständigt denne Hume

En anledning till att kunskap om "är" inte verkar övertygande som en väg (av flera) mot "bör" är att vi uppenbarligen är dåliga på att använda det vi redan vet om "är" för att gemensamt komma överens om - och efterleva - lämpliga "bör"-satser.

Rorty et als reaktion på (eller utnyttjande av) detta är att det inte är någon idé att försöka (alt. att påstå att man med gott samvete kan strunta i det).

Harris m.fl., å andra sidan, verkar vilja tro att lösningen endast handlar om mer kunskap. Detta (bl.a.) lämnar honom vidöppen för kritik om naivitet - alltså både befogad och obefogad sådan.

Chomsky är märkligt kluven i frågan enär han dels talar sokratiskt om människans outnyttjade kompetens men samtidigt verkar omfatta en tragisk vision.

Det dåliga samvetets sopberg

Nu har det uppenbarligen gått så långt att en organisation kan få en "grön" utmärkelse för att den låter sätta upp några batteriholkar - utan att det spelar någon roll hur stor andel av de förbrukade batterierna som faktiskt hamnar där.

Egentligen behöver man inte göra någonting alls. Det räcker med att skriva en deklaration! Det spelar knappt någon roll vad det står i denna deklaration, än mindre huruvida man efterlever den - eller ens om man försöker, eller har som ambition att göra det.

Det är precis som med bananerna: De stora märkena står (och har länge stått) för  en av de mest destruktiva och cyniska hanteringar man kan tänka sig. Vad gör då dessa företag när ekologiska och rättvisemärkta bananer dyker upp på scenen? Skriver ihop en egen liten käck deklaration, knyter en egen märkning till denna, och vips! så har även deras bananer en grön liten etikett. Och konsumenterna äter upp det! (I minst tre-dubbel bemärkelse.)

Vilka är det egentligen som går på de här nya "kvalitets"-definitionerna? De flesta? Eller är det så att de flesta egentligen inser vad som händer, men väljer att låtsas som om det regnar?

Frågar du mig, skulle jag säga att det är nyliberalismens sopberg, dessa växande högar av skramlande tunnor. Det var länge sedan det lönade sig att göra något ordentligt, och ännu längre sedan det var viktigare att göra något ordentligt än att tjäna något alls på det.

Enögd tillbakablick

I stället för att ge en distanserad bild av ett närliggande förflutet, framstod dokumentären Censuren - en thriller i sig själv som ett tydligt tidsdokument...

Ämnet tangerar många tidlösa dilemman. Det finns inga slutgiltiga svar eller självklara lösningar. Och jag - som alla andra - är förstås fångad i mina egna värderingar.

Men sällan har det framgått så tydligt hur långt ut på den ultraliberala grenen vårt samhälle nu befinner sig: "Tänk att vi en gång i tiden var så förmätna och inskränkta att vi ville skydda folk från sig själva!"

Att skala en sparris

Missförstå mig rätt: Jag respekterar TV-kocken Paul Svensson. Han är både duktig och vettig. Och visst lever förmiddags-TV på att koka soppa på en spik. Men morgonens långa SVT-inslag illustrerar nästan alla tidstypiska missgrepp: konstifikation, fördumning, produktplacering, "fancifiering"...

Att sparrisen nu är i säsong, att det finns olika sorter, att den grova änden kan trimmas något, och att vit sparris bör skalas m.m. är exempel på saker som inte bör krånglas till eller oreras över som om det vore något exklusivt och lite kulturellt att besitta denna kunskap.

Att med extrema närbilder för tusende gången demonstrera hur och var man bryter av den grova änden på sparrisen, och göra ett stort nummer av det, är på gränsen till pinsamt och ett exempel på (medveten?) fördumning.

Att i samma närbild långsamt och med närmast erotiska förtecken skala en sparris medelst ett för ändamålet specialdesignat redskap varunder man docerar om dess förträfflighet - därmed implicerande dess nödvändighet - är ett exempel på de två föregående missgreppen, och dessutom på produktplacering.

Slutligen, "fancifiering" är den process varmed närmast godtyckliga vardagsfenomen upphöjs till exklusiviteter; där man går från den föregivna "räddningsauktionen" av tidigare självklar men nu K-märkt kunskap till diversifiering, specialisering och kultfaktor. Det räcker nu inte att koka sin sparris - den ska förvällas, isas, saltas, kryddas, o.s.v. - allt beroende på exakt vilken effekt som ska uppnås. [Jämför "latte-fieringen" av kaffedrickandet]