Jag är här

Hur jag instrueras i att begagna mig av Puenteduras taxonomi

2012-02-02T21:28:00.000+01:00

Jag förmedlas en "lokal" sammanfattning av Puenteduras taxonomi över teknikanvändning (och lärande). Den har ältats en del på min arbetsplats under de senaste åren. Jag antar att sammanfattningen skall tjäna som en påminnelse; en förklaring -- och att jag förväntas lära mig något; dra ut konsekvenser och förändra min praktik.

(Länken ovan går till Puenteduras egen sammanfattning, inte till den "lokala" sammanfattning som jag diskuterar nedan. Bilden till höger är tagen från Puenteduras material.)

Man har alltså på lokal nivå nu sammanfattat och exemplifierat taxonomin och de diskussioner som förts kring den på arbetsplatsen.

Var det verkligen det bästa (enda) exemplet på "Omdefiniering" (Redefinition) man kunde skaka fram? Att på högstadiet utväxla och gemensamt skriva dikter med utländska elever?

För det första är det inte särskilt svårt att själv hitta (eller hitta på) betydligt bättre exempel på praktiker som skulle kunna placeras på den högsta nivån.

För det andra är detta inte ett exempel på vad som avses med denna nivå (knappt ens på den näst högsta). En enkel kontrollfråga: "Kan man göra detta utan (ny) teknik?" Är svaret "ja" befinner man sig, definitionsmässigt, inte på den högsta nivån. Brevväxla med elever från ett annat land? Tja, vad sägs om papper och penna och vanlig postgång? Inte direkt revolutionerande...

I bästa fall ges alltså exempel på hur "gamla" didaktiska grepp kan utföras smidigare (som ovan), vilket närmast verkar passa in på den andra nivån. Men då kommer följdfrågan: Hur viktigt är just detta grepp, ur didaktisk synpunkt, jämfört med allt annat? Är det verkligen värt att investera i dyrbar teknik för en jämförelsevis obetydlig förenkling?

Men oftast handlar det alltså i stället om teknikanvändning som självändamål. Till och med när det blir svårare, snarare än smidigare, att realisera någon diaktisk idé envisas man med ny teknik, för sakens skull.

Den senaste inspirationsdagen var en orgie i dylika exempel. Det som är mest skrämmande är att de som ger dessa exempel är helt blinda för det absurda i att gå omvägar med ny teknik för att åstadkomma saker som helt klart inte innebär något väsentligt nytt.

Taxonomin är inte dum i sig. Men den används felaktigt, utan förståelse, och "baklänges". Dessutom är det anmärkningsvärt att ständigt höra att "det finns forskning på detta", när frasen endast verkar syfta på att någon (med en akademisk titel) har tagit fram (hittat på) en taxonomi över huvud taget. Det är ingen konst. Och Puenteduras taxonomi innehåller inget nytt eller revolutionerande.

Den forskning man skulle vilja se är den som bekräftar följande påstående:

Puenteduras forskning tyder på att det är först när lärarna befinner sig på nivåer där de börjar modifiera eller omdefiniera sitt arbetssätt som man kan påvisa en påtaglig utveckling i lärandet hos eleverna.

(Visst är det fantastiskt att man även i denna formulering lyckas lägga ansvaret på lärarna, trots att taxonomin uttryckligen handlar om teknikanvändning -- och, i överförd bemärkelse, om lärande individer; om former och verktyg för lärande. En fundamental freudiansk felsägning!)

Varför utgår inte diskussionen från sådan forskning, d.v.s. från Puenteduras och andras faktiska resultat? Och varför handlar den inte om exakt vilka exempel som faktiskt har visat sig märbart framgångsrika och relevanta; hur och varför? Något säger mig att det inte finns så mycket att visa upp.

Det är inte så konstigt att det blir så här, eftersom "baklänges"-implementationen innebär att vi har satts i en situation där vi känner oss tvugna att hitta saker i verkligheten som matchar teorin. Inte särskilt vetenskapligt. Inte särskilt pragmatiskt heller.

Men, som sagt, taxonomin är inte dum i sig. I bästa fall uppmuntrar den oss att fundera över hur vi kan utöka vår didaktiska verktygslåda -- eventuellt med teknik som eventuellt inte varit tillgänglig tidigare. Om vi verkligen börjar i den ändan, slipper vi alla dessa krystade och påtvingade praktiker. Och är det så att vi själva kommer på att vi skulle ha nytta av någon teknisk pryl för at förverkliga vår didaktiska idé -- ja, då säger vi till.

Spara pengarna tills dess!

Inkvisition?

2012-01-31T13:44:00.000+01:00

Sturmark: Svenska kyrkans moderna inkvisition mot prästen Annika Borg

Hmm... Jag upplever, som oftast, att företrädare för Humanisterna är lite onyanserade. Tre exempel med anledning av föreliggande skrivelse:

(1) Att Hammar ifrågasätter gränsen mellan svenska kyrkans och statens jurisdiktion innebär inte att hon förespråkar teokrati. Möjligen kan hon anklagas för sekterism, civil olydnad och uppvigling (beroende på var och hur hon drar gränsen). Men hon vänder sig ju *inåt*, till sin egen krets. Hon tvingar ingen att lyda, men uppfordrar de som *vill* lyda att fundera på vem och när.

(2) Att dra upp tydliga skiljelinjer mellan (självklar) åsiktsfrihet och (begränsad) religionsfrihet m.m. är inte så enkelt som Sturmark vill låta påskina. Hur ska han ha det: får man tycka och göra som man vill, eller inte? (Detta är kanske just en sådan "omöjlig" fråga som Sturmark anklagar Hammar för att ställa.) För att jag ska ta Humanisterna på allvar måste de tydligt erkänna att det inte är trivialt att avgöra var gränserna går; vad "det sunda förnuftet" dikterar. Jag är personligen ganska säker på att omskärelse har många negativa och få positiva konsekvenser, och att praktiken därför, ur "mitt" perspektiv, borde begränsas. Men om man i judiska kretsar vill idka denna praktik, av skäl som jag underkänner, betyder det då att jag har "rätt" och att de har "fel"? Och att jag därför har rätt att inskränka deras handlingsfrihet. Nej, det följer inte med nödvändighet, oavsett hur "självklar" saken kan te sig för mig.

(3) Det är anmärkningsvärt att när en företrädare för Svenska kyrkan nu verkar för att organisationen ska uppfattas som konsekvent och tydlig, ja, då kritiseras hon av samma Humanister som vanligtvis förlöjligar Svenska kyrkan för att den är alltför konturlös och mjäkig.

Sammanfattningsvis framstår kyrkan i det här fallet som både tydligare och mer konsekvent än Humanisterna. I mina öron låter det som om Hammar säger "leva och låta leva" (vilket förvisso kan ifrågasättas) medan Sturmark säger "leva och låta dö".

Den tatuerade tioåringen

2012-01-28T15:35:00.003+01:00

Ett inlägg på sajten Practical Ethics fick mig att reagera -- och kommentera. Författaren svarade, varefter jag kommenterade igen och igen och så småningom på ytterligare några ställen.

But what if there *is* no justification, in your eyes? What if the motives are purely "religious" or "aesthetic"? Or whatever else you yourself do not consider valid reasons. Either you hold that any consenting parent and child should be able to do *anything* at all that tickles their fancy (as long as it doesn’t hurt anyone else…), or you take it upon yourself to decide which are valid reasons and which are not. In the latter case, you are in effect granting that "the state" or "the community" or some body external to the individuals involved should have a say in their life. Your concluding remark seems to indicate that you’d rather not have external forces acting upon individual decisions. If so, your opinions on what counts as a valid reason for making decisions are irrelevant.

Demokratins trilemma

2012-01-22T12:53:00.000+01:00

Fortsätter del 1.

Kapitel två i James Fishkins bok När folket talar behandlar bl.a. demokratins trilemma och majoritetens tyranni. Det senare begreppet beskriver just en sådan situation som jag lade fram i slutet av del 1. Utöver dessa två begrepp fortsätter Fishkin sin redogörelse för den amerikanska konstitutionens framväxt. Jag blir mer och mer imponerad över denna process, och de människor som deltog i den. Helt uppenbart var de överlag mycket välmenande, belästa, omdömesgilla och nästan kusligt eftertänksamma. Samtidigt reagerar jag över hur museal och vördad denna författning verkar vara i dagens amerikanska debatt. Ofta används den närmast som ett slagträ, och det verkar vara tabu att ifrågasätta något. Vore det verkligen så märkvärdigt om den tarvade diverse uppgraderingar, så här 300 år senare?

Fishkin hänvisar till andra texter och lämnar mig lite undrande men definierar provisoriskt tyranni på följande sätt:

För våra syften kan vi säga att tyranni (majoritetens eller en minoritets) är ett val av åtgärder som leder till svåra kränkningar av grundläggande intressen när en alternativ åtgärds, som inte skulle ha åsamkat någon jämförbara förluster, kunde ha valts.

(s. 89)

Fishkin skriver förvisso mer än så, och medger villigt att det finns mycket kvar att diskutera. Likväl känner jag att han behandlar problemet lite styvmoderligt, som om det ändå inte är ett så stort problem. Lösningen som presenteras är i varje fall en blandning av direktdemokrati och representativa institutioner. Enligt Fishkin undvek grundaren Madison t.ex. medvetet ordet demokrati och talade i stället om en republik, vars institutioner -- med inslag av elitstyre -- skulle utgöra ett skydd mot pöbelns nyckfulla och häftiga lidelser. Här spelar ju även domstolarna en viktig roll, samtidigt som de förutsätter närmast övermänskliga domare.

Ja, förresten, varför inte överlämna makten åt en stark (och god) diktator? Detta var faktiskt något som även antikens atenare lockades av, även långt efter det att demokrati-experimenten hade inletts. Fishkin hänvisar till Mill och nämner två skäl: Svårigheten att få tag på en tillräckligt "välvillig" kandidat (jämför domarna); och svårigheten att "institutionalisera en kontinuitet ifråga om vishet" (s. 65). Men det största problemet är ett annat, menar Fishkin: "vad skulle vi då få för ett slags folk?".

Vi skulle stå där med människor som var ovana att tänka själva och ovana att nå fram till kollektiva omdömen.

(s. 65)

Man kan ju fundera över om detta verkligen skulle innebära någon större försämring jämfört med nuläget...

Kapitlets kärna är trilemmat: avvägningen mellan deliberation, jämlikhet och deltagande. "Varje försök att förverkliga två av dem undergräver försöken att uppfylla den tredje" (s. 70).

	Politisk jämlikhet	Deltagande	Deliberation
Massdemokrati	+	+	-
Mobiliserad deliberation	-	+	+
Mikrokosmisk deliberation	+	-	+

Om vi kombinerar deltagande och jämlikhet räknar vi allas åsikter lika och får ett uttryck för ett faktiskt samtycke på massbasis. Men det är i allmänhet inte något informerat eller genomtänkt samtycke. Det är en ouppmärksam och kanske manipulerad allmänhets medgivande. Om vi i stället kombinerar jämlikhet och deliberation, är det vi sammanräknar en representation av allmänhetens övervägda omdömen, men sambandet med massan av väljare består bara i att de beaktas lika via ett slumpmässigt urval. Av verkligt massdeltagande syns inte ett spår. I det tredje fallet, deliberation och deltagande, kan vi förvänta oss ett "förvrängt deltagande" eller att alla inte räknas lika mycket vilket undergräver representativiteten. För det mesta är det vissa särskilt intresserade grupper som kommer att delta. Resten lämnas utanför. Under de flesta praktiska omständigheter som går att förutse kan man vandra runt, runt i detta trilemma utan att någonsin lyckas uppfylla alla tre principerna.

(s. 86)

I kapitel 3 (nästa inlägg) kombineras de olika principerna ovan dessutom med förekomst eller avsaknad av tyranni.

När folket talar, del 1

2012-01-15T15:46:00.000+01:00

En läsning av första kapitlet i James Fishkins bok När folket talar: Deliberativ demokrati och konsultation av folket (Daidalos, 2011). Se även ett tidigare inlägg.

Boken handlar om "hur man uppnår deliberativ demokrati: hur man kan inkludera alla under förhållanden där de är starkt motiverade att verkligen tänka igenom de aktuella frågorna. Problemet är hur man ska kunna uppfylla två grundläggande värden: politisk jämlikhet och deliberation" (s. 15).

Trots ny teknik och massmedia är "rationell okunnighet" ett stort problem, hävdar Fishkin, och jag håller med. Av flera skäl (som Fishkin tar upp) saknar medborgare både incitament och möjligheter att (korrekt) informera sig och för att delta i den demokratiska processen -- bland annat beroende på att de de upplever sig försvinna i mängden i dagens oöverblickbara samhällsstrukturer (vilket de ju faktiskt också gör).

Fishkin presenterar metoden deliberativ opinionsundersökning (DO). I en DO försöker man "ta reda på hur den välövervägda allmänna opinionen skulle se ut i en fråga [...] genom att ett kvasi-experiment genomförs" (s. 44). Ett "vetenskapligt" urval ur en population samlas till "många timmars överläggningar, både i smågrupper och plenarmöten, där frågor som formulerats i smågrupperna [ställs] till de konkurrerande kandidaterna samt till experter och politiker med olika åsikter" (s. 26). Deltagarna får "ett noggrant avvägt och granskat material som en första grund för en dialog" och för diskussioner med "utbildade moderatorers hjälp" i en "trygg offentlighet [...] där ingen tillåts dominera diskussionen" (s. 45). Proceduren avslutas med en sluten omröstning.

Ett än mer ambitiöst förslag är det Fishkin och hans kollega Bruce Ackermann kallar Deliberation Day (DD).

Vi tänker oss helt enkelt att man har en nationell helgdag då alla väljare bjuds in och uppmuntras att delta i lokala, slumpmässigt indelade diskussionsgrupper som förberedelse för valet en vecka senare. Kandidater för de största partierna skulle göra framträdanden som sändes av nationella medier, och lokala smågruppsdiskussioner skulle formulera några huvudfrågor att ställa till de lokala partiföreträdarna vid ganska småskaliga stadsstämmor som skulle hållas samtidigt över hela landet. Ytterst viktigt är att varje medborgare skulle få ett stimulansbidrag för detta dagsverke i medborgarskap. Kostnaden (150 dollar per person) skulle visserligen bli betydande, men det skulle göra demokratin mycket meningsfullare [sic!] eftersom en allmänhet som omfattade de allra flesta skulle delta, och den breda medborgarmassan skulle dessutom bli insatt i de aktuella frågorna och argumenten. Som de deliberativa opinionsundersökningarna har visat [...] kan även en dags allvarlig diskussion ha en dramatisk inverkan på vanliga medborgare, som blir mer kunniga och ändrar sina preferenser signifikant.

(s. 50-51)

En opinion som "förädlats" genom diskussion och samråd har genomgått vad Fishkin kallar ett filter som skapar "kontrafaktiska men deliberativa representationer av den allmänna opinionen" (s. 32). Alternativet, en spegel, "ger en bild av den allmänna opinionen precis som den är, även om den är förenklande och ouppmärksam" (s. 32).

En DO genomförs med ett relativt litet antal deltagare och är alltså ett försök att på ett praktiskt hanterbart sätt kombinera spegeln med filtret. Med detta följer ett problem: "den deliberativa allmänna opinion som kommer fram [är] både välinformerad och representativ. Som en följd därav är den nästan oundvikligen kontrafaktisk. Allmänheten kommer sällan eller aldrig att vara motiverad att bli lika väl insatt och engagerad som våra helgmikrokosmos" (s. 45-46).

Fishkin tänker sig emellertid att problemet inte behöver vara oöverstigligt.

Tanken är att om en kontrafaktisk situation är moraliskt relevant, varför då inte göra ett seriöst samhällsvetenskapligt experiment -- i stället för att bara ägna sig åt informella slutledningar eller fåtöljempirism -- och ta reda på hur den lämpliga kontrafaktiska situationen kan se ut? Och om denna kontrafaktiska situation är både möjlig att upptäcka och normativt relevant, varför inte tala om det för resten av världen? Lika väl som att John Rawls ursprungsposition kan tänkas vara ett slags förordande kraft, så förordar även den deliberativa opinionsundersökningens kontrafaktiska representation av den allmänna opinionen att den övriga befolkningen borde ta slutsatserna på allvar. De bör ta dessa slutsatser på allvar eftersom processen representerar dem alla under villkor som möjliggör eftertanke.

(s. 46)

Men vad menar Fishkin egentligen med sin hänvisning till Rawls? I en fotnot (s. 264) medger han att den normativa, moraliska kraften i DO/DD är betydligt blygsammare än Rawls "okunnighetens slöja", men vill likväl se dessa procedurer som ett steg på vägen mot "en finslipning av omdömet".

Naturligtvis skiljer de sig också i att de deliberativa opinionsundersökningarna förkroppsligar demokratiska idéer snarare än det moraliska valet i sig. Men i båda fallen finns ett normativt anspråk.

Fishkin inleder sin bok med att tala om olika demokrati-ideal, och är mycket skeptisk till en typ av opinionsbildning som "förvränger" allmänhetens åsikter. "Eliter och intressegrupper försöker bilda en allmän opinion [...] för att senare åberopa denna opinion som ett demokratiskt mandat. Enligt vissa demokratiteorier är detta helt i sin ordning" (s. 16). Jag delar Fishkins skepsis. Men det är oklart vilka, eller hur höga, ambitioner Fishkin egentligen har för den demokratiska processen respektive samhällelig styrning i stort. En ledtråd är kanske hans definition av manipulation (s. 21)

En person har blivit manipulerad genom kommunikation om hon har blivit exponerad för ett budskap som är avsett att ändra hennes åsikter på ett sätt som hon inte skulle ha accepterat om hon fick tänka igenom det under goda förhållanden -- och hon faktiskt ändrar sina åsikter på det avsedda sättet.

"Kommunikation" verkar vara ett nyckelord här. De interna bevekelsegrunder en person har för sina åsikter och preferenser verkar alltså inte spela någon roll, vilket i så fall innebär att Fishkin, till syvende och sist, i första hand är intresserad av att spegla en populations åsikter -- förvisso genomtänkta sådana -- snarare än att filtrera fram en för samhället bästa lösning.

Jag är mycket sympatiskt inställd till Fishkins initiativ. Men mitt önsketänkande sträcker sig nog längre än hans konkreta förslag. Kanske är det därför som jag upplever att resonemanget har luckor. Vare sig DO eller DD undgår problemen med prestige och egenintresse.

Faktum är att den mer ambitiösa DD kan förvärra problemet med prestige, i förhållande till DO: Om alla (även mina grannar, kollegor, vänner) deltar i en såpass utstuderad beslutsprocess inducerar detta troligen ett större motstånd mot förändring. Lojalitet, viljan att visa sig karaktärsfast och redan på förhand välinformerad hindrar dem (och mig) från att ändra uppfattning. Ett slags kollektiv Hawthorne-effekt. Om jag däremot är en av få utvalda kan jag gentemot mina forna gelikar (och även inför mig själv) skylla på privilegierad behandling för att förklara eventuellt avvikande.

Är Fishkin ute efter det mest rättvisande resultatet, eller det bästa? Jag misstänker det förstnämnda. Och är i så fall allt arbete för att åstadkomma både spegel och filter (av hög kvalitet) verkligen värt besväret, om det bästa demokratin kan åstadkomma är ett majoritetsbeslut utifrån upplyst egenintresse?

Är det kanske så att Fishkin utgår ifrån att "upplysning" (filtrering) också innebär ett bredare, mer altruistiskt, långsiktigt perspektiv? Eller är han nöjd med att skapa en skarpslipad spegel?

Och hur är det med den demografiska sammansättningen i en population? Om den (i en mindre kommun, säg) utgörs av tjugotusen medelinkomsttagare och tretusen låginkomsttagare verkar det inte finnas något i Fishkins modell som hindrar ett representativt men slumpmässigt (stratifierat) urval från att utverka lokala bestämmelser som gynnar de förstnämnda på bekostnad av de senare, t.ex.

Fortsättning följer.

Fotnot: Jag är medveten om att termer som Fishkins "goda förhållanden" och min "bästa lösning" öppnar avgrunder.

Konstgräs

2012-01-08T13:21:00.003+01:00

Det finns många metoder och tekniker som kan användas för att ge röst åt allmänhetens vilja. Men bilden de ger av den allmänna opinionen verkar ibland vara sedd i en skrattspegel. De dämpar eller förvränger, de ger särintressen en plattform som om de vore allmänhetens vilja -- de mobiliserar till brevskrivning eller telefonsamtal, mejl, sms eller internetlistor och skapar en opinion som ser ut att vara representativ för allmänheten men egentligen bara kommer från speciella och välorganiserade intressegrupper. I sådana fall omvandlas "gräsrötter" syntetiskt till vad lobbyister kallar "astroturf", konstgräs.

James S. Fishkin (2011/2009), När folket talar: Deliberativ demokrati och konsultation av allmänheten [orig. When the People Speak], Daidalos, s. 15. Översättning: Annika Ruth Persson.

Inrikes

2011-12-29T14:07:00.004+01:00

Inkomstklyftorna vidgas i Sverige.

Jaså, brukspatron vill ha ett samhälle som "håller ihop"? Nåja, det kan man ju åstadkomma på andra sätt än (ekonomisk) jämlikhet.

"Avregleringen" kalhugger hela vårt Sverige.

Jag känner mig kluven inför Guillou, som ena stunden skriver en dylik artikel, och i nästa stund glorifierar storviltsjakt i Afrika på TV4...

Nåväl, på frågan varför marknadsliberalerna inte själva förmår att se vansinnet är mitt svar: de djupt mänskliga svagheter som gör oss alla benägna att söka bekräftelse snarare än att försöka vederlägga våra åsikter, våra önskningar; och som leder till att vi - i förlägenhet, desperation och krampaktighet - tenderar att försöka bota ont med ont.

Vad kan vara värre än att se de oerhörda negativa konsekvenserna av sina egna handlingar och viljeyttringar? Att tvingas acceptera att de är just det - och att man därmed måste ge upp en stor del av sin identitet, och leva med skammen.

Detta gäller förstås alla människor, och kan lika gärna förklara vansinne på den extrema vänsterkanten.

Varför oppositionen inte förmår bromsa skeendet? Medskyldighet, avsaknad av alternativ, indoktrinering. Men framför allt uppgivenhet: inför väljarkårens nyckfullhet; inför den globala vattenbalja där vi blott är en barkbåt på drift.

Då bortser jag förstås från den förhoppningsvis lilla men mäktiga andelen cyniker som tydligt ser konsekvenserna, och som är nöjda med dem.

Inspirationsdag - igen! (eller: Are You Not Entertained?)

2011-12-26T20:27:00.000+01:00

Det övergår mitt förstånd varför skolan ska betala för att låta ett dominerande teknikföretag övertyga oss om att vi måste köpa deras produkter.

Hur kommer en sådan situation till stånd, kan man fråga sig. Jo, som ett resultat av den Heliga Upphandlingen, förstås. En upphandling som, enligt regelverket, måste generera maximal bang for the buck. Utifrån någon skala - mindre noga vilken. (Jämför matbespisningen, t.ex.)

I det här fallet har förvaltningen lyckats (nej, sett sig tvungna) att byta leverantör inom kommunens s.k. 1-1-satsning (en dator till varje elev). En ny aktör har nämligen dykt upp. En aktör vars produkter och tjänster ger ett större mervärde, som det heter.

Detta mervärde består av periodiska inspirationsdagar. Vi får alltså inte bara hårdvara, utan även know-how. Leverantören vill minsann inte bara sälja grejor; de är också måna om att grejorna verkligen kommer till nytta.

Inspirationsdagarna består av föreläsningar och seminarier: omvärldsanalyser, framgångsberättelser, tips och tricks. Tre till fyra heldagar per år, för kommunens samtliga lärare, ingår i priset.

Fast det är ju exklusive lönekostnaderna, då... Kommunen satsar hårt: Vi får inte bara Framtidsdagar och fortbildningsdagar utan nu även Inspirationsdagar.

---

Jag bänkar mig i mörkret. På scen sitter en "f.d. elev" som säger sig vara tacksam mot sin progressiva skola för att hon fått lära sig att tänka utanför boxen; att söka och ifrågasätta kunskap; att skapa den själv, i stället för att bli matad med den. Det accepterar hon inte. Det accepterar inte ungdomar idag, och det måste vi förstå.

Därefter tar en verksamhetschef över. Hon uppmanar entusiastiskt till verksamhetsutveckling och kvalitetsarbete, och till samarbete över kommungränserna (även grannkommunen har deltagit i upphandlingen): "Nu har vi ju tekniken!"

Och så, dagens clou: En företrädare för Apple Education, direkt via videokonferens från Kalifornien. Stephanie Hamilton. Presentationen går fort; är (medvetet?) otydlig. Många får nog intrycket att detta är en akademiker och en erkänd auktoritet. Och kvinnan utstrålar verkligen pondus och trosvisshet. Är det bara jag, eller finns där också en antydan till förbarmande över oss sent vaknade syndare?

Hur ska vi engagera och stödja dagens inlärare, inleder hon retoriskt, och jag väljer att provisoriskt tolka "vi":et välvilligt; som "vi lärare, vi som bryr oss, vi här i rummet".

Utbildning är en riskundvikande verksamhet, konstaterar hon. Därav en tradition av lågt teknik-utnyttjande.

Tidigare har vi fokuserat på verktygen i sig, snarare än vad man kan göra med dem, fortsätter hon. (Är det "vi" som i "vi lärare" eller - vilket verkar troligare - mänskligheten i stort? En retorisk glidning som genererar dåligt samvete och en vilja till bättring.)

Men nu finns äntligen förutsättningarna! Nu finns nämligen iPad och iPhone. 4. S.

Detta sagt dagar efter lanseringen av Apples senaste produktuppdatering. Med tung betoning på just denna nya version: 4S. Nu, alltså, äntligen, är vi framme! Nu, äntligen, kan vi börja fokusera på verksamheten, snarare än tekniken. Nu, när den just har kulminerat i verklig transparens och fokus på praktiken, på samhällsnyttan. Vilken makalös timing! Och vilken tur - för oss.

Jag skäms. Undrar hur hon kan behålla sin seriösa uppsyn, utan att blinka. Funderar på om det är ett utslag av cynism, arrogans eller indoktrinering. Men troligtvis är det professionalism...

Utan att blinka, var det, ja: Elevernas förväntningar - nej, krav - förändras snabbt, berättar Hamilton vidare: Skolan måste vara beredd att acceptera flexibilitet, mobilitet, föränderlighet, osäkerhet. Med mobila enheter - med OS X Lion och iCloud - kan vi äntligen infria 1700-talets upplysningsideal!

(I min retoriska analys handlar det nu om att, medelst överrumpling, få publiken att svälja det närmast otroliga, så att de sedan inte kan backa.)

Vi uppmanas att prata med eleverna: Fråga dem vad de uppskattar! Ungdomar använder tekniken med lätthet, med självklarhet, på fritiden. De undrar varför de inte får göra det i skolan också.

Eleverna kräver interaktiv teknologi - inte för att det behövs, men för att de vill. De kräver lärare som intar rollen som mentor och samarbetspartner. De vill att skolan ska vara mer intressant, och inte så tråkig. De kräver mer valfrihet. Och de kräver verkliga problem, att få arbeta med det som känns relevant (för dem). För elever idag känns skolan som att sitta fast i ett flygplan, utan att kunna röra sig, utan elektronik. De väntar bara på att få fortsätta med sitt riktiga liv igen.

Konstaterar hon. Och jag undrar hur det blev så självklart att dessa "krav" måste hörsammas. (Retoriskt knep: högt tempo.)

Man skulle ju kunna se det så här också: Nu har vi (Apple, alltså) lyckats sälja på nästan alla våra grejor, så nu måste ju ni också köpa dem!

Hamilton: Digital information finns nu överallt, fritt tillgänglig. Den växer explosionsartat. Och därmed förändras lärarens roll.

Men detta stämmer ju bara inte. Vare sig som en logisk konsekvens, eller som ett faktum. (Den retoriska figuren här är upprepning: har man hört något tillräckligt många gånger accepterar man det till slut.)

Vidare: Berlinmuren skulle inte ha fallit utan Bill Gates och Steve Jobs. Den arabiska våren spreds via Twitter och FaceBook.

Och: Vi måste uppmuntra eleverna till innovation, att ta risker! Förändring kräver ledarskap.

(Och härifrån uppgår retoriken i management-floskler i en salig blandning: positivt laddade ord, åberopande av (vaga) auktoriteter, halmgubbar, falska resonemang...)

Hamilton omformulerar sin inledande fråga: Hur får vi (och nu står "vi":et helt klart för Apple) lärare att omfamna ny teknik? Jo, vi påvisar att tekniken ökar engagemanget; ökar relevansen; ger uppmuntran; belönar insatser; leder till viljan att bemästra något (spel-psykologi). Datorn har tålamod: den talar aldrig om för eleven att den är korkad.

(Men den "korkade" eleven är ju den som verkligen behöver läraren, snarare än tekniken.)

Vart ska vi då, frågar Hamilton, och plockar fram den senaste pop-taxonomin: Puenteduras. Tekniken måste användas för något annat, något genuint nytt och tidigare omöjligt, om den ska upplevas som meningsfull.

(Duh! Vänta nu... vem är det som ska övertyga vem om vad här egentligen?)

En app för iPhone förvandlar aritmetikträning till spel i stället för tvång. En elev har gjort en utmärkt redovisning om Fibonnacci (med hjälp av iWork). Se där!

Eleven har kontrollen, utropar Hamilton.

(Men de som inte tar den, då?)

En lärare har gjort en film (med iMovie) som demonstrerar begreppet parabel med hjälp av en basketboll.

(Behövdes tekniken verkligen? Jo, bilderna i läroboken är ju oursäktliga, med tanke på att en iPhone har en upplösning på 8 megapixlar!)

Ja, och så fortsätter det. Men jag avrundar min rapport från Hamiltons pass här, med följande reflektion: Omhuldandet, upphöjandet av förändring är bara försäljningssnack. Modeindustri. Slit och släng. De flesta människor orkar inte ändra sig mer än ett fåtal gånger under sina liv; det är en psykologisk konstant.

---

En "omvärldsbloggare" intar scenen. Talar om att samhället förändrats snabbt med persondatorer och internet Vi lever nu i nätverkssamhället, i det postindustriella samhället. Allt går snabbare och snabbare, utan central kontroll. Hur påverkas demokratin av sociala och interaktiva medier; av ett distribuerat, kollektivt, gräsrotsperspektiv?

(Ah, denna "deltagarkultur"... Även den kidnappad av kapitalet. En sämre implementation av gamla idéer: SCB, statliga myndigheter, folkbildning.)

OECD vill att ungdomar ska utnyttja interaktiva verktyg, agera självständigt, arbeta med andra i heterogena grupper. EU:s digital agenda inför 2020 syftar till att elever ska ställa generativa frågor, reflektera, diskutera och dra normativa slutsatser.

(Öhh... ja, just det... Målet för verksamheten...)

Läraren får en vägledande roll. Skolan behandlar frågor och teman som är komplexa och konfliktfyllda. Elevernas uppgift blir att förädla information till kunskap.

(Ja, men snälla! Det är ju det vi alltid har siktat mot. Och det kräver ju mer "traditionellt" lärande (först), snarare än mindre.)

Betygssystemet har halkat efter. Det handlar fortfarande om kunskap, snarare än om förmågor: analysförmåga; kommunkativ förmåga; metakognitiv förmåga; förmåga att hantera information; begreppslig förmåga...

(Snälla, snälla!!! Nya namn på gamla företeelser - igen. "Begreppslig förmåga" är en eufemism för faktakunskap. Faktum är att "förmågor" egentligen är förhandlingsbara kunskaper.)

Och i den digitala agendan för Sverige heter det att "strategiska utmaningar ska hanteras av huvudmännen"... Jojo!

---

Företrädare för en skola i Västra Götaland pratar om hur de skapar "ett omdefinierat lärande". De vill "utbilda tågluffare - inte charter-resenärer" och säger sig inte utgå ifrån tekniken.

Vad är det vi inte kan backa ifrån, frågar de sig? Och svarar: effektivisering (beräkningskraft); att världen utanför klassrummet har blivit tillgänglig (nätverk); variation (mjukvara); motivation (medier).

De ger en mängd exempel på hur de arbetar, i olika årskurser. De visar dussintals exempel. Är sååå politiskt korrekta. Men jag kan inte se att de gör något nytt. Det där som, enligt Puentedura, skulle motivera all teknik. Faktum är att jag, med lite distans, kan se hur de går över ån efter vatten, gång på gång.

Det mesta blir teknik för teknikens skull, i ren desperation. Och det värsta är att de inte märker det själva.

Skolledarna berättar att vi måste börja med "varför", för att komma fram till "hur" och "vad". Visionen måste ägas gemensamt.

Jaha, tänker jag… I vår kommun gör vi precis tvärtom.

Och så den viktigaste frågan vi måste ställa oss: Skulle jag vilja gå på mina egna lektioner? Därmed är vi tillbaka till Stephanie Hamiltons konstaterande: Eleverna ställer (nya) krav. Hur har du tänkt tillmötesgå dem?

Jag är inte säker på att jag vill det. Jag tror tvärtom att det är mycket farligt att inta detta bakvända perspektiv.

Ask not what your school can do for you, but what you can do for your schooling.

Pinker vs. Lakoff: Metaforer och politik

2011-12-26T12:50:00.002+01:00

Pinker argumenterar övertygande för att metaforer i sig inte är de mest grundläggande byggstenarna i mänskligt resonerande. Snarare bör metaforernas allmänna förekomst ses som en konsekvens av att vårt språk kontinuerligt formas runt ett litet antal grundläggande begrepp (tid, rum, kraft, orsak-verkan) som i sin tur utgör de symboler och procedurer som manipuleras av vårt kognitiva maskineri.

Det är inte våra metaforer som bestämmer hur vi uppfattar världen; tvärtom: det är (hur vi uppfattar) världen omkring oss som formar vårt språk, och därmed ger upphov till metaforer.

Så långt, så väl.

Men sedan händer något:

A realist interpretation of conceptual metaphor casts a different light on the application of metaphor and framing to politics. True to his cognitive theory, Lakoff states that "frames trump facts" in the mind of citizens, and that the dominant frames are imposed by those in power to serve their interests. It's a condescending and cynical theory of politics, implying that average people are indiscriminately gullible and that political debate cannot and should not be about the actual merits of policies and people.

[...]

But isn't it undeniable that beliefs and decisions are affected by how the facts are framed? Yes, but that is not necessarily irrational. Different ways of framing a situation may be equally consistent with the facts being described [...] but they make different commitments about other facts [...]

In other cases, different frames pick out the same facts but are consistent with different policies.[...] One can engage these framings by disputing the implied generalizations [...] As with all metaphors, we can evaluate the merits of rival framings by asking which aspects we ought to ignore.

People certainly are affected by framing, as we know from centuries of commentary on the arts of rhetoric and persuasion. And metaphors [...] are an essential tool of rhetoric, ordinary communication, and thought itself. But this doesn't mean that people are enslaved by their metaphors or that the choice of metaphor is a matter of taste or indoctrination. [...] Different metaphors can frame the same situation for the same reason that different words can describe the same object [...] Like other generalizations, metaphors can be tested on their predictions and scrutinized on their merits, including their fidelity to the structure of the world.

(s. 259-261)

Samtidigt som Pinker här arbetar hårt för att visa sin självständighet visavi metaforer, lyckas han förmedla just hur kraftfulla de är. Lakoffs ord - frames trump facts - genljuder, likt kommendörens förmaning av Don Giovanni.

Frihet. Frihet att förhålla sig självständig. Självständig gentemot kultur och politik; psykologiska och samhälleliga krafter; andra människor.

Förnuft. Tron att det egna förnuftet förmår övervinna varje chimär, varje illusion; se igenom ideologisk dimma; se tingen i sig. Och en from förhoppning om att denna förmåga även kan utsträckas till andra. (I så motto liknar Pinker faktiskt Chomsky, som är märkligt förvånad över sina medmänniskors tillkortakommanden.)

Demokrati. I denna uttunnade form. Demokrati som ett emblem, snarare än en verksam kraft. Ett alibi för status quo, snarare än en uppfordran till ifrågasättande och handling.

Liberalism. Varje människas rätt till salighet. Varje människas självklara förmåga att på egen hand uppnå salighet. Det oproblematiska i allas samtidiga, icke ömsesidigt uteslutande, salighet.

Kapitalism.

...do frames really always trump facts? Lakoff's evidence is that people don't realize that they are actually better off with higher taxes... But if that is a fact, it has to be demonstrated the old-fashioned way, as an argument backed with numbers - and in the face of people's perception, not entirely deluded, that some portion of their federal taxes goes to ... bureaucratic waste...

(s. 259-260, min kursivering)

Man kan undra hur en sådan demonstration skulle komma till stånd.

Pinker talar en hel del om kuhnska paradigm, men verkar inte ha slagits av tanken att han själv verkar inom ett sådant. Vilket skulle bevisas.

Eagleton om Marx, eller: Why Americans Don't Drive Stick

2011-12-11T13:02:00.001+01:00

Några lösryckta citat ur "Varför Marx hade rätt" av Terry Eagleton.

Handlingar som vi utför enligt vår egen fria vilja påverkar oss ofta i slutändan som främmande krafter.

(s. 56)

Sanningen är att det förflutna inte är verkligare än framtiden, även om det känns så.

(s. 71)

Det ingår i den tragiska visionen att ständigt stirra det värsta i ansiktet, men att höja sig över det just genom själva stirrandet.

(s. 77)

Döden [...] är artens grymma seger över individen.

(s. 81)

På samma sätt som vi måste börja tänka på subjektet som en sorts praktik, så måste vi börja tänka på den objektiva världen som ett resultat av den mänskliga praktiken.

(s. 122)

I ordets absoluta betydelse är pacifismen grovt omoralisk.

(s. 165)

Den faustiska drömmen om obegränsade framsteg i en materiell värld [...] är en vision som i hemlighet inte kan tåla det materiella för att det blockerar vår väg till evigheten. [...] Postmodernismen och pionjärandan är två sidor av samma mynt. Ingendera kan acceptera att det är våra begränsningar som gör oss till dem vi är ...

(s. 203)

Översättning: Maria Åsard.

Att lära av de bästa

2011-12-10T12:39:00.001+01:00

Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi presenterar "Att lära av de bästa" - om svensk skola i ett internationellt forskningsperspektiv.

Bättre än mycket annat. Men några grova missar:

Att faktorer som huvudmannaskap, klasstorlek, decentralisering m.fl inte framstår som de enskilt största förklaringarna till en nedåtgående trend, betyder inte att de kan ignoreras.
Individ- och gruppnivå hålls inte isär.
Bakomliggande orsaker (ekonomiska, ideologiska, socio-kulturella) tappas bort.

Givet utgångspunkten att den viktigaste faktorn för resultaten är "vad som händer i klassrummet" är det märkligt tyst om vad eleverna gör och inte gör, och varför. Det är detta som är pudelns kärna. Men samtidigt en (politiskt) blind fläck. Och om man börjar nysta i den änden är man snart tillbaks till de bakomliggande orsaker som sorterats bort som mindre viktiga i "indicie-kedjan".

Skitskolan

2011-12-05T22:18:00.001+01:00

Hej, Natanael

Jag (lärare) tittade på "Världens bästa skitskola" häromdagen. Och blev snart besviken - igen. Jag ville gärna tro att SVT nu skulle revanschera sig efter den spekulativa och populistiska serien "Klass 9A", men icke. I stället höll programmet ungefär samma låga nivå som "Debatt" som samtidigt sändes på grannkanalen.

Man verkar vara mer intresserade av att röra upp känslor än att reda ut tankar. Det handlar om underhållning, snarare än saklig information, offentligt samtal, konstruktiv debatt. Ja, underhållning: Känslan av rättfärdig indignation är svåremotståndlig, vilket exploateras samvetslöst. Sensationsjournalistik! Värre än så, eftersom ämnet är så viktigt och forumet så inflytelserikt: Desinformation. Mediemissbruk. Ansvarslöst.

Om man är mån om sin journalistiska integritet bör man börja med att skaffa sig själv en välgrundad, realistisk och bred uppfattning om hur en god skola, en god utbildning ser ut, och redogöra för den. Sedan bör man själv ta ställning till vilka hinder som finns för förverkligandet, samt hur och i vilken grad dessa kan och bör övervinnas. Därefter bör man söka upp de människor som verkligen kan och har funderat (längre än de flesta) på dessa frågor och låta dem komma till tals.

Men programmet - i likhet med det mesta i dagens s.k. skoldebatt - gör något helt annat: Hoppar från tuva till tuva. Presenterar lösryckt och "körsbärsplockad" data. Sticker ivrigt fram en mikrofon till vem som helst som kan vräka ur sig något dräpande. "Oroväckande observationer", som det heter i programpresentationen.

Man är inte trovärdig i sin kritik om man inte presenterar genomtänkta alternativ; om man inte tar ett steg tillbaka och funderar över i vilket större sammanhang (ekonomiskt, socialt, kulturellt, ideologiskt, historiskt...) verksamheten försiggår och förändras. Om man inte funderar över - och själv kommer fram till trovärdiga svar på - frågor som varför så många lärare uppenbarligen är så dåliga nuförtiden, och framför allt: varför det har blivit så populärt att påstå just detta.

Vänligen,

/Björn

Betygsinflation och tydliga krav

2011-12-03T13:06:00.001+01:00

Tittade nyss på Björklunds presentation av åtgärder för att minska betygsinflation.

Bl.a. sägs de nya ämnesplanerna och kunskapskraven vara betydligt tydligare än förut - för att minska tolkningsutrymme och variation.

Detta väcker åter en fundering som jag burit på sedan jag började arbeta med det nya bedömningssystemet (GY11):

Är kraven verkligen tydligare? Eller handlar det kanske om en annan, men relaterad fråga:

Är det innehållskännedom eller förmågor som ska behandlas och bedömas?

I ämnesplanen för matematik står det centrala innehåll som ska behandlas under kurserna förvisso tydligt specificerat. Men i kunskapskraven används följande formulering:

Eleven kan översiktligt/utförligt beskriva innebörden av centrala begrepp...

Notera den frapperande avsaknaden av attribut! Inget sägs här om vilka eller hur många av de centrala begreppen som eleven ska kunna beskriva.

Citatet ovan utgör den inledande frasen i samtliga kunskapskrav - allt som följer därpå bestäms till stor del av (avsaknaden av) just dessa mått-attribut*.

Man skulle kunna hävda att eftersom utvecklandet och bedömningen av kunskapskravens förmågor sker utifrån det centrala innehållet, så kommer detta med nödvändighet att leda till och kräva innehållskännedom. Men inget tycks hindra läraren från att välja ut endast ett fåtal begrepp och procedurer i sin bedömning av elevernas kunskaper (efter att ha informerat eleverna).

Man skulle också kunna hävda att det nationella provet, NP, ska vara vägledande. Och eftersom uppgifterna i NP täcker in hela det centrala innehållet följer med nödvändighet att kännedom om detta innehåll krävs för att kunna uppvisa de eftersökta förmågorna. Men detta resonemang innehåller flera tveksamheter.

Kort sagt saknas klart uttryckta krav på innehållskännedom.

Och så var det där här med förmågor... De förmågor som man sedan länge försökt vaska fram i högskoleproven. Förmågor som abstrakta fenomen; neutrala, möjliga att åtskilja från varje kontext, separera från ett konkret stoff. Förmågor som varje individ förutsätts eller sägs besitta eller vara i stånd att utveckla i samma utsträckning; att fylla sin tabula rasa med, allt efter behag. Förmågor som lyfter individen ur sin sociala, kulturella och biologiska miljö: konstituerar den naiva universalismens agent. Förmågor som ideal valuta på en idealiserad marknad; avskalade alla specifika tillämpningar, alla fixerade värdeomdömen.

--

* I slutet av första stycket används även formuleringen "I arbetet hanterar eleven några/flera [...] procedurer".

I Brygge

2011-11-27T15:55:00.001+01:00

Recension av filmen "In Bruges"

Betyg: 4 (av 6)

The Good

Snygg produktion och bra regi. Mycket snyggt foto. Goda skådespelarinsatser, särskilt av Farrell. Kvick och dråplig dialog och fungerande situationskomik. Ett brett persongalleri med flera intressanta, skruvade men hyfsat trovärdiga karaktärer. Håller intresset uppe till slutet och bjuder på underhållning på vägen dit.

The Not So Good

Manuset går delvis på rutin och innehåller många klichéer. (Inte minst slutscenen är ju så förutsägbar att den nästan blir oförutsägbar!) Med lite distans är handlingen endast en stomme för de enskilda scenerna, replikerna. Och det räcker liksom inte hela vägen, särskilt eftersom inte alla scener står för sig själva. Sens moralen - att man ska stå för sina principer - blir ju minst sagt parodisk, med tanke på *vilka* principer som efterlevs (uppenbarligen är *de* inte så viktiga.)

Jag stör mig på gangsterrromantiken; fascinationen över sociopater; pulp fiction-våldet (inklusive det faktum att folk tar alldeles för god tid på sig att dö); den absurda och godtyckliga moralen och hederskoderna. Inte nog med att det är sååå uttjatat - budskapet är dessutom (nästan alltid) oklart och tveksamt; och för mig personligen är det rent motbjudande. (Ja, jag hatar "Sopranos", t.ex., både som underhållning och som samhällsfenomen.)

Och att Brygge med självklarhet skulle utgöra varje självrespekterande tuffings hatobjekt, ja kanske t.o.m. helvetet på jorden - det blir snabbt ganska fånigt. Snart framstår själva namnet, "Bruges", som det enda skälet till denna märkliga orts-fobi. Det är fånigt. Särskilt mot slutet, när Ray uppenbarligen funnit sig tillrätta ganska bra, men ändå tvingas älta manuskriptets tomma snack om det hatade "Bruuuuusscchh".

Mitt tips: "Midnight Run" med Robert de Niro och Charles Grodin.

Sagan om jättarna och glastaket

2011-11-27T15:12:00.001+01:00

Kommentar till Olle Häggströms text, Kunskap på gott och ont.

Ja du, Olle, nog är vi lika, alltid! Din text väcker flera halvslumrande tankemönster till liv: mönster som har följt mig genom livet.

I den mardrömslika fantasivärld där många av min barn- och ungdoms (tvångsmässiga) tanke-experiment försiggick, ingick bl.a. en form av utslagningstävling (lite à la Robinson m.fl), arrangerad av de onda men gudalika jättar som höll mänskligheten gisslan i underjorden. Det gällde att vara smart(ast) för att klara sig. Men samtidigt fick man inte visa sina medmänniskor att man var - eller snarare *kände sig* - smartare än någon annan.

Framförallt kunde man inte visa *jättarna* att man trodde sig ha klurat ut hur man skulle klara sig vid något enskilt tillfälle; eller, mer generellt, att man trodde sig smartare än de flesta av ens medtävlare och att man därmed trodde sig kunna stanna kvar i tävlingen ganska länge. (De som åkte ut gick något horribelt öde till mötes, ungefär i stil med att bli nedkastad i ökenmonstrets håla för att där spendera 1000 år i dennes matsmältningssystem...)

Inte heller i denna alternativa värld var kunskap / medvetenhet en självklar frälsning: Det som å ena sidan höll dig vid liv var å andra sidan också det som alienerade dig; från dina medmänniskor och från dina mest basala livsvillkor.

En metafor, ett grekiskt drama, en jungiansk arketyp.

Och inför jättarna var det ju hybris som var den stora faran. Detta ständiga balanserande mellan självförakt och stolthet; mellan straff och belöning.

Framförallt - och paradoxalt - ledde den strikta stratifieringen av "smartness" (kunskap / medvetandenivå) till en gryende insikt om den egna kunskapens relativitet, det egna medvetandets godtyckliga horisont.

Jag kunde tydligt se att jag låg bättre till än många av mina medtävlare. De myllrade omkring i väntan på utslagning: uppfattade inte vad jag uppfattade, såg inte det jag såg. Men fanns det då inga allvarliga konkurrenter? Varför upptäckte jag sällan sådana? De måste ju finnas där. Och hur såg de då mig? Vad såg de, som jag *inte* såg? Vad tänkte de om sina chanser?

Och jättarna, slutligen... Om min begränsade men dock insikt i mina egna begränsningar - om mitt eget medvetandes glastak (tanken svindlar ännu) - faktiskt var en konsekvens och en del av min högre medvetandenivå, relativt myllret... borde då inte en ännu högre medvetandenivå leda till än större ödmjukhet, snarare än självtillräcklighet?

Fast ödmjukheten kanske bara vändes inåt. Åt sidan. Uppåt. Inte nedåt. Nej, riktade man blicken nedåt blev resultatet snarare frustration. Vrede över all denna *avsaknad* av självkritik, *trots* tilltagande dumhet, allt snävare medvetandehorisonter. Var det detta som drev jättarna att utyttja sin (relativa?) omnipotens till att arrangera dessa oändliga gladiatorspel?

Fanns det kanske också jättarnas jättar, som i sin tur plågade dem? Kanske plågade de oss, så som de själva blev plågade - med en ack så bitterljuv smak i munnen. (Som den jag själv hade när jag slog familjens hund. Kunde inte låta bli. Behövde det. Hatade det. Hatade mig själv för det.)

---

Kommer också tänka på upplevelsemaskinen, och mina återkommande samtal med Martin och Klas. (Och jag antar här att Nozick också behandlar en klassisk hjärntvättsmaskin.)

Om du nu ligger där i det ljumma vattnet, berövad sinnesintryck, sondmatad, drogad, hypnotiserad. Med ett flin på läpparna. Drömmer angenäma drömmar. Mår hur bra som helst. I 70 år (eller mer). Vad har du då för skäl att stiga upp, att stänga av?

Som jag ser det: knappast något. (Men Martin hoppar ut.)

Och om någon tillfälligt stänger av maskinen, låter dig kvickna till, och sedan frågar om du vill komma ut? (Nu hoppar Klas ut.)

(Kan vi definiera utilitarismens nytta / lycka som integralen av de känslointryck du upplever momentant, över en hel livstid?)

Men om jag står utanför tanken. Vill jag då lägga mig i den? (Och här kommer vi äntligen tillbaka till din text, Olle)

Nej.

Jag vill, borde säga ja, men kan inte.

Jag faller här till föga för Mats och Klas argument (ingen integral). Och för mina egna, om det existentialistiska hjältedådet. Något slags "mervärde" - ack så svårt att definiera, utan att det blir banalt. Utan att det, någonstans, blir godtyckligt. Relativt. Relativt vad då?

Jag konstaterar att jag är programmerad att söka högsta möjliga medvetandetillstånd. Men också att jag är dessutom är programmerad att betrakta just mitt medvetandetillstånd (i varje enskilt ögonblick) som det högsta jag verkligen *kan* tänka mig (utan att tillgripa tomma ord).

Och den där lilla tveksamheten, då? Den där glimten av det egna glastaket. Som lockar mig att (kanske korrekt) dra slutsatsen att jag ligger i täten. Men som också lockar mig att tro att jag lyckats bryta mot de programmerade reglerna...

Ju mer jag tror mig bryta mot reglerna, desto mer följer jag ju just dessa regler...

Autentisk konst

2011-11-12T17:20:00.001+01:00

Romeo och Julia-körens "uppsättning" av Decamerone fick mig att tänka på Adorno och hans idéer om det autentiska konstverket. Själv nämner han ju Mahlers posthorn, men det gör - ärligt talat - inget för mig. Körens meta-teater, däremot, får precis den effekt som jag antar att Adorno är ute efter: en "skevhet" som skapar distans, lämnar en "glipa", både mot vardagen - "verkligheten", konsten och verket självt.

(Eller är det bara jag som är en ovan och lättroad teaterbesökare...)

Morgondagen är här - igen

2011-11-02T12:32:00.000+01:00

Kommunen fortsätter sitt hjärntvättsprogram.* Denna gång kommer visdomen inte von oben; i stället är det verksamheterna själva som för(e)ställer sig för varandra, tävlar om vem som kan visa upp flest och mest politiskt korrekta floskler.

Jag hamnar bl.a. framför en grupp uppenbart engagerade (och helt säkert mycket kompetenta) undersköterskor. De beskriver hur de använder metoden PDSA (Plan, Do, Study, Act) för att ständigt utveckla äldrevården - utan att det kostar något extra, förstås. Det finns flera korn av sanning i deras utgångspunkter, men någonstans på vägen urartar det hela till absurditet: Saker som borde vara självklara förvandlas till fantastiska framgångshistorier, blåses upp till orimliga proportioner.

Denna "professionalisering", dessa desperata försök till... förment intellektualisering. Det handlar inte bara om förflackning - det finns en halvt medveten strategi där bakom...

Och så Barn- och utbildningsförvaltningen, med sitt "Alla ska lyckas". En slogan som förstås går att motivera på olika sätt, men som först och främst är just detta: en slogan. Som kan förnyas med jämna mellanrum, generera obegränsat med mer-arbete till ingen egentlig nytta. Ett "ständigt pågående förbättringsarbete" ska genomföras. Allt ska bli bättre hela tiden. Det finns inga gränser - det pekar den senaste forskningen entydigt på! (Och du är väl ingen bakåtsträvare?)

Och hur kommer vi vidare? Jo, vi måste sätta upp tydliga, mätbara mål (SMART: Specified, Measurable, Attainable, Relevant, Time-bound) - inte bara för sådant som är lätt att mäta kvantitativt, som betyg, socio-ekonomiska faktorer - utan för allt annat också: trivsel, välmående, värderingar, önskemål, intressen, förhoppningar, drömmar... (Har vi inte varit här förut?)

"Vi går nu ut med en stor enkät till kommunmedborgarna, där vi ber dem tala om hur de ser på skolans uppgift." Och sen då?

Det är ju knappast så att målen för utbildning, barnomsorg och äldrevård har förändrats. Det är inte rocket science, precis. Men det är detta vi ska tro. Inte ifrågasätta. Om något, får vi gärna käbbla om hur målen bör förändras - morgondagen är ju här, framtiden!

Det handlar om att komplicera det enkla för att dra uppmärksamheten ifrån ekonomiska realiteter och överväganden. Från ideologiskt ödesdigra val och icke-val, och deras konsekvenser.

Malin Rönnblom beskriver i Fronesis (36/37, s. 27-28) den nyliberala styrningstekniken, vilken bl.a. har som konsekvens (syfte) att göra det ointressant att utsätta ideologierna för kritisk granskning - "makten att definiera 'det goda samhället' har blivit en del av en nyliberal styrningsrationalitet där ekonomiska modeller tillämpas på alla samhällsområden som om de vore självklara mått på framgång. Denna styrningsrationalitet tar sig olika uttryck, men ett centralt exempel är styrning som revision. Som Nikolas Rose uttrycker det: 'Revision är kontroll av kontrollen'. Ständiga krav på mätbara mål och indikatorer, utvärderingar och självvärderingar, förändrar både politikens innehåll och dess mål - inte minst genom att avpolitisera den."

I samma tidskrift efterlyser Anders Johansson (s. 21) det dialektiska kritiska tänkandet: "efterfrågan på enkla svar, tydliga ställningstaganden, identitetsbekräftelse och lösningar som överensstämmer med det rådande är stor - det är svårt att stå emot. Och om man gör det, står emot förenklingskravet, så finns det alltid någon annan som levererar det gångbara tyckandet."

Kravet att uppge illusionerna om sitt läge är kravet att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna.

---
* Förra gången fann jag mig tvungen att censurera mina betraktelser hårt, men de är tillgängliga i oförkortat skick för personligt bruk.

TV4

2011-06-19T16:44:00.000+02:00

TV4 är propagandamaskinen som talar om för dig att du är värd all lyx du kan omge dig med - utan dåligt samvete. Och du kan och kommer att få det ännu bättre - om du bara köper en lott (alla kan bli vinnare!). Du är en fantastiskt god människa, som konsumerar lydigt och ägnar dig åt "marknadsdriven välgörenhet".

TV4 bjuder in dig - i egenskap av klädsamt privilegierad världsmedborgare - till månatliga galor, där du tillsammans med "alla andra" kan vältra dig i ditt eget bröd *och* din osjälviska sympati med grannens död - samtidigt.

TV4 fördummar dig och får dig att acceptera - nej, tro på nödvändigheten av - glidningen från redaktionellt innehåll till infotainment styrd helt av mer eller mindre dolda särintressen.

TV4 berättar för dig att du inte behöver ifrågasätta vare sig vapenindustri, banker, storföretag, hamburge-kedjor eller lokala skojare - tvärtom: det bästa du kan göra för de mindre bemedlade, såväl i närheten som långt borta, är att *inte* ifrågasätta.

TV4 visar dig att du är, eller kan bli, en del av "aristokratin", och att det ligger i ditt intresse att vara lojal mot det kapitalistiska systemet. TV4 dämpar din revolutionära glöd genom visa dig att allt är bra, och att det som ännu inte är bra *kommer* att bli bra - bara du inte reser dig upp i båten.

TV4 övertygar dig om att en ständig ökning av din "levnadsstandard" *inte* är tillfällig, utan en naturlag starkare än klimatförändringar, miljöförstöring och peak oil.

TV4 får dig att känna mer samhörighet med upp-spacklade och utstyrda kändisar, halv-kändisar och pseudo-kändisar än med verkliga människor i din närhet.

TV4 målar upp en stereotyp att antingen känna igen sig i eller aspirera på; och en ledargrupp av sådana stereotyper. Bjuder in dig till en gemenskap som du inte vågar stå utanför.

TV4 bjuder, mellan reklampauserna, på allt mer smaklösa skådespel ägnade både att förströ och dig och att sänka dina pretentioner. TV4 luckrar upp, dövar och likriktar dina moraliska instinkter.

TV4 matar dig med känslor och myter. Förför dig. Förstör dig.

Arbetar-aristokratins drömfabrik

2011-06-18T21:56:00.000+02:00

Läser om Lenins begrepp arbetar-aristokrati och känner att det förklarar exakt varför jag alltid har hatat TV4.

Gentemot revisionisterna hävdar Lenin att de förbättringar, som arbetarna till äventyrs kan ha fått i vissa kapitalistiska länder, är tillfälliga och att de framför allt tjänar till att att dämpa arbetarnas revolutionära glöd och att få dem lojala mot den kapitalistiska staten. Lenin menar också att en särskild arbetar-aristokrati håller på att bildas - dvs. en typ av arbetare som genom löner och andra förmåner snarare känner samhörighet med sitt lands bourgeoisi än med det internationella proletariatet. Denna grupp gör anspråk på att vara hela proletariatets ledargrupp, och den får givetvis stöd av bourgeoisin och därmed av den nationella statsapparaten.

Sven-Eric Liedman (2005), Från Platon till kriget mot terrorismen, Bonniers.

I ett tidigare kapitel beskriver Liedman fascismens blandning av vansinne och smartness, ungefär på samma sätt som Eco beskriver Berlusconis Italien. Även detta utgör en nyckel till dagens svenska medielandskap. Jämför med filmen "Videocracy", som likt sin kusin och pseudo-namne "Idiocracy", tycks visa ett otänkbart överdrivet framtids-scenario, men vars förutsägelser, år för år, infrias i takt med människors sociala töjning - även i Sverige. Känslor, myter, lärosatser, skådespel och absurdism... Och ingen - inte ens ledarna - vet (eller är intresserade av att veta) var gränserna går.

Kalla mig foliehatt, men jag kan inte låta bli att se framför mig hur allt detta medvetet planerades i slutet av 80-talet, tillsammans med en mängd andra långsiktiga åtgärder. Mycket riktigt var det bl.a. "revisionister" i form av högersinnade socialdemokrater som låg bakom (eller tillät) dessa att träda i kraft.

Och nu tittar vi på Postkodmiljonären, allihop. Jag mår illa

Studentmössan 2011: 08NTB

2011-06-01T22:22:00.002+02:00

Studentmössan 2011, 08NTB

Andersson, Alexander

”Än kan jag skära glas med han!”

Andersson, Lovisa

”Men Guud!”

Anikina, Elizaveta

”Vafaan?”

Axborn, Ludwig

”Fan, sitta och tro man är cool!”

Bergström, Nils

”Grande cerveza!”

”Puta Lars!”

Bohannan, Michelle

”FIEEEESTA!”

Brosved, Anton

”Repa lacken på golfen!”

Crafoord, Katarina

”Tuggummi-bloggen”

David Reppen, Fabian

”Tjena grabbar! Och Sofie.”

Ejdestig, Emma

”Vasaru, saru?”

Hagström, Johan

”Projektarbetet ordnar sig.”

Hellström, Matilda

”Törstig?”

Häggqvist, Felix

”Roy gjorde mig starkare”

Isaksson, Daniel

”Har du aldrig skitit förr, eller?”

Jidestål Stenström, Frida

”Gruppfoto! Gruppfoto!!!!!!!!”

”Typ att vi gör det!”

Jirevall, Fredrik

”Visa den!”

Johansson, Adam

”Äggakungen och hans drottning”

Johansson, Emanuel

”Stephanie, jag älskar dig!”

Johansson, Fredrik

”Saaaaaaaatan!”

Jönsson, Julius

”S-Jönsson”

”Ingen fest utan cerveza”

Jönsson, Sofie

”Faaast....?”

”Det ligger 50 kronor i min mage!”

Liberg, Lars

”Mulan = 1 / x”

”Överlägsen. Det är så jag är och ska vara.”

Melin, Lisa

”Han heter Greta!”

Nyhemer, Pontus

”Din dränga-jävel!”

Omran, Sened

”iHALA MADRID!”

Pettersson, Jakob

”Livet är för kort för att inte unna sig en lång striptease!”

Regen, Sofie

”Alltså, grejen är den att...”

Åkerberg, Edvard

”Mycket trams nuförtiden.”

Ständigt denne Hume

2011-05-13T22:16:00.003+02:00

En anledning till att kunskap om "är" inte verkar övertygande som en väg (av flera) mot "bör" är att vi uppenbarligen är dåliga på att använda det vi redan vet om "är" för att gemensamt komma överens om - och efterleva - lämpliga "bör"-satser.

Rorty et als reaktion på (eller utnyttjande av) detta är att det inte är någon idé att försöka (alt. att påstå att man med gott samvete kan strunta i det).

Harris m.fl., å andra sidan, verkar vilja tro att lösningen endast handlar om mer kunskap. Detta (bl.a.) lämnar honom vidöppen för kritik om naivitet - alltså både befogad och obefogad sådan.

Chomsky är märkligt kluven i frågan enär han dels talar sokratiskt om människans outnyttjade kompetens men samtidigt verkar omfatta en tragisk vision.

Det dåliga samvetets sopberg

2011-05-12T20:57:00.000+02:00

Nu har det uppenbarligen gått så långt att en organisation kan få en "grön" utmärkelse för att den låter sätta upp några batteriholkar - utan att det spelar någon roll hur stor andel av de förbrukade batterierna som faktiskt hamnar där.

Egentligen behöver man inte göra någonting alls. Det räcker med att skriva en deklaration! Det spelar knappt någon roll vad det står i denna deklaration, än mindre huruvida man efterlever den - eller ens om man försöker, eller har som ambition att göra det.

Det är precis som med bananerna: De stora märkena står (och har länge stått) för en av de mest destruktiva och cyniska hanteringar man kan tänka sig. Vad gör då dessa företag när ekologiska och rättvisemärkta bananer dyker upp på scenen? Skriver ihop en egen liten käck deklaration, knyter en egen märkning till denna, och vips! så har även deras bananer en grön liten etikett. Och konsumenterna äter upp det! (I minst tre-dubbel bemärkelse.)

Vilka är det egentligen som går på de här nya "kvalitets"-definitionerna? De flesta? Eller är det så att de flesta egentligen inser vad som händer, men väljer att låtsas som om det regnar?

Frågar du mig, skulle jag säga att det är nyliberalismens sopberg, dessa växande högar av skramlande tunnor. Det var länge sedan det lönade sig att göra något ordentligt, och ännu längre sedan det var viktigare att göra något ordentligt än att tjäna något alls på det.

Enögd tillbakablick

2011-05-03T00:31:00.000+02:00

I stället för att ge en distanserad bild av ett närliggande förflutet, framstod dokumentären Censuren - en thriller i sig själv som ett tydligt tidsdokument...

Ämnet tangerar många tidlösa dilemman. Det finns inga slutgiltiga svar eller självklara lösningar. Och jag - som alla andra - är förstås fångad i mina egna värderingar.

Men sällan har det framgått så tydligt hur långt ut på den ultraliberala grenen vårt samhälle nu befinner sig: "Tänk att vi en gång i tiden var så förmätna och inskränkta att vi ville skydda folk från sig själva!"

Att skala en sparris

2011-05-02T12:15:00.004+02:00

Missförstå mig rätt: Jag respekterar TV-kocken Paul Svensson. Han är både duktig och vettig. Och visst lever förmiddags-TV på att koka soppa på en spik. Men morgonens långa SVT-inslag illustrerar nästan alla tidstypiska missgrepp: konstifikation, fördumning, produktplacering, "fancifiering"...

Att sparrisen nu är i säsong, att det finns olika sorter, att den grova änden kan trimmas något, och att vit sparris bör skalas m.m. är exempel på saker som inte bör krånglas till eller oreras över som om det vore något exklusivt och lite kulturellt att besitta denna kunskap.

Att med extrema närbilder för tusende gången demonstrera hur och var man bryter av den grova änden på sparrisen, och göra ett stort nummer av det, är på gränsen till pinsamt och ett exempel på (medveten?) fördumning.

Att i samma närbild långsamt och med närmast erotiska förtecken skala en sparris medelst ett för ändamålet specialdesignat redskap varunder man docerar om dess förträfflighet - därmed implicerande dess nödvändighet - är ett exempel på de två föregående missgreppen, och dessutom på produktplacering.

Slutligen, "fancifiering" är den process varmed närmast godtyckliga vardagsfenomen upphöjs till exklusiviteter; där man går från den föregivna "räddningsauktionen" av tidigare självklar men nu K-märkt kunskap till diversifiering, specialisering och kultfaktor. Det räcker nu inte att koka sin sparris - den ska förvällas, isas, saltas, kryddas, o.s.v. - allt beroende på exakt vilken effekt som ska uppnås. [Jämför "latte-fieringen" av kaffedrickandet]

Hellre lutheran!

2011-04-29T22:52:00.001+02:00

Vännen Martin levererade följande moralfilosofiska citat av Simon Blackburn:

Turen kan göra mer än dygden för att ändra den väg våra liv tar. Ändå är människor märkvärdigt ovilliga att medge detta; vi envisas med att ta ansvar, som framgår av arvsyndens myt. Tydligen är vi hellre skyldiga än har otur.

Jag håller förstås med om de inledande två satserna. Men sedan tycks ett felslut följa...

Lutheraner må vi vara, lite till mans, här i Norden - och det är väl snarast detta som citatet belyser -

Men den universella konstanten är evolutions-psykologisk: The fundamental attribution error säger att vi gärna skyller våra egna misslyckanden på situationen, medan andras misslyckanden beror på personliga tillkortakommanden. Omvänt gäller att vi gärna inbillar oss att våra framgångar * beror på personliga styrkor, medan andras framgångar beror på tur.

Brist på självkritik har - i ett långt historiskt perspektiv - varit ett framgångsrecept, och är så till stor del än idag (både på individ- och gruppnivå).

Vad mig anbelangar är självkritik och viljan att ta ansvar i första hand positivt laddade egenskaper, och inget som i dagens samhällsklimat bör förlöjligas eller förringas.

Hellre lutheran än skrupelfri!

---

‎* Framgången är förstås relativ: Oavsett vilka individer eller grupper som vinner leder konkurrensen slutligen till hela rasens utplånande. Detta är vår förbannelse

Denna skola

2011-04-28T20:50:00.001+02:00

Intressenterna i den (ständigt) aktuella skoldebatten kan kanske delas upp i en fyrfältare med FAKTAKUNSKAPER --- FLEXIBILITET längs en axel, och FÖRUTSÄTTNING --- PRIORITET längs den andra.

De många (medvetna) missförstånd och falska dikotomier som karaktäriserar denna fråga bottnar troligen ofta i ett starkt önsketänkande. Men egentligen är det nog ganska enkelt:

(1) Självklart vill vi se en uppväxande generation av fritt tänkande, välbalansera(n)de, handlingskraftiga och ansvarstagande individer med breda perspektiv och flexibilitet. Så långt är alla överens.

(2) Men allt detta förutsätter disciplin, råplugg, uppskjuten behovstillfredsställelse, respekt för auktoriteter, accepterande och tillägnande av en (vedertagen) kunskaps- och erfarenhetsbas... Detta vill inte alla hålla med om.

(3) Och riktigt svårt blir det när problemet formuleras i en (falsk) valsituation, där man förväntas prioritera antingen (1) på bekostnad av (2) eller vice versa --- och i drastiska fall handlar det om att välja det ena i stället för det andra.

Som jag ser det borde de flesta seriösa (och prestigelösa) intressenter inse att god utbildning måste se ut så här: Först (2) och sedan (1).

Detta är ju egentligen självklart, och problemen handlar om hur och när denna progression ska göras. Det senare är långt ifrån trivialt. Just därför bör vi fokusera vår energi där, snarare än att falla till föga för ideologiska fantasier.

Jag rekommenderar den nyutkomna antologin Bildning, där exempel på just den senare diskussionen ges, från 1800-talet fram till idag. Många av de äldre texterna är högst aktuella fortfarande, och kanske håller de högre kvalitet än det mesta vi läser idag..?

Sôphrosynê

2011-04-21T13:58:00.001+02:00

Jag misstänker att jag inte skulle komma så bra överens med Åke Frändberg. Likväl står denne för det mest minnesvärda citatet ur senaste numret av Filosofisk tidskrift (2/11):

Rättslikhet är ett värde eftersom otillbörlig diskriminering kränker ett liv i mänsklig värdighet. Att otillbörligt diskriminera en människa är att förringa, förödmjuka och förnedra henne. George Simenon, en man som mer än de flesta borrat i det mänskliga själslivet, säger drastiskt men rakt på sak: "On peut faire tout à un homme, même le tuer, mais pas l'humilier" (G. Simenon, À la recherche de l'homme nu, 1976, s.14).

Ett liv i mänsklig värdighet betraktar jag som ett grundvärde, med vars hjälp vi kan rättfärdiga rättslikhetsvärdet. Men vad menar jag då med ett liv i mänsklig värdighet och varför är detta värdefullt?

Dessa båda frågor kan, som jag ser det, inte besvaras var och en för sig utan blott tillsammans, och skälet för detta är att idén om ett liv i mänsklig värdighet vilar på en vad jag nästan är frestad att kalla estetisk människouppfattning - bilden av en människa som lever ett liv i mänsklig värdighet är något vackert i sig.

Denna bild är mångskiftande till sin karaktär. Den visar en människa som möter andra å ena sidan utan undergivenhet och inställsamhet och å andra sidan utan förringande och uppblåsthet - den självständiga, fria, mogna människan med självaktning (inte självtillräcklighet), som inte slavar under oket av mänskliga eller gudomliga förtryckare. Det är skönheten i denna bild, om man har förmåga att se den, som gör den till ett ideal och till en dygd, som man bör försöka integrera med sin personlighet. De gamla grekerna kallade denna dygd sôphrosynê (besinning), som sattes i kontrast till hybris (högmod, förmätenhet och arrogans).

Vackert, närmast bibliskt, och förvisso tangerande mitt eget existentialistiska och, ja faktiskt, lätt romantiska ideal. Men jag, och min världsbild, är alltför konfliktfylld för att snällt liera sig helt med dylika fraser: Jag stegrar mig instinktivt inför alla normativa definitioner av skönhet, och alla försök till transcendenta förankringar av lag och moral. Vad som framförallt fångar mig är hur bilden av det grekiska idealet provocerar min egen ambivalenta självbild; den bitterljuva bilden av mina formativa år; den neurotiska personligheten.

Och den undflyende känslan av förödmjukelse.

Födelsedagen

2011-04-14T21:21:00.005+02:00

Satt nyss på exakt samma plats och gjorde exakt samma sak som för drygt 30 år sedan:

Tittade på "Det var en gång" i föräldrahemmets TV-rum.

Med pirr i magen.

Fast nu som hemmansägare; och den här gången med två pojkar - mina söner - bredvid mig; båda något yngre än vad jag själv var den första gången.

Och pirret i magen var både det äldre och det yngre jagets pirr - på samma gång.

Det äldre blickade tillbaka och förundrades.

Sammansmälte med det yngre som den gången blickade framåt; mot möjligheten.

Svindlande.

Earth Hour

2011-02-21T19:45:00.001+01:00

Diet Qualia

2011-02-16T14:10:00.000+01:00

Medvetandet: Addendum

2011-02-11T23:58:00.002+01:00

Ett försök till svar på två kommentarer.

Vad menas med att icke medvetna organismer har qualia? Menas icke självmedvetna organismer?

Ja, icke självmedvetna. "Medvetande" utan prefixet "själv-" ter sig något lättare att definiera i strikt funktionella termer, och nu var det ju det "svåra" problemet som stod i fokus. Därmed inte sagt att qualia i sig är lättare att förklara hos en "endast medveten" organism än hos en självmedveten sådan.

Uttryckt på ett annat sätt: Givet att qualia kan funktionaliseras, återstår att förklara känslan av och fascinationen över (den upplevda) förmågan att distansera sig från sig själv. Detta är "själv"-et i självmedvetande. Metvetande utan självmedvetande är då kognition och qualia (i någon viss grad) utan upplevd förmåga till självdistans (vilket jag tycker verkar vara ett hållbart koncept). Kanske är en gorilla, en hund, en kanin, en korp eller en makrill medveten (endast) i denna bemärkelse?

Var gränserna dras mellan icke medvetna, medvetna och självmedvetna organismer är en annan fråga (och jag tror att det måste handla om mycket diffusa, ja närmast godtyckliga, gränsdragningar i ett kvantitativt spektrum)... Men mitt resonemang är inte beroende av ett svar. Jag utgår inte ifrån att endast människan är självmedveten, utan ifrån det svagare antagandet att (graden av) självmedvetande är korrelerat med antalet återkopplingar och minnesspår.

Neocortex-myten är populär.

Varför ordet "myt"? Så vitt jag förstår (men jag kan ha fel) är det ett faktum att den mänskliga hjärnan utmärks av neocortex omfattning; och av ett stort antal återkopplingsbanor i neocortex och mellan neocortex och inre / tidigare delar av hjärnan. Givet (en sympatisk inställning till) mitt försök till en strikt funktionell / kognitivistisk / komputationell förklaringsmodell tycks detta utgöra en högst rimlig utgångspunkt.

Och "populär"? Tja, att återkopplingsbanor just nu studeras intensivt inom neurobiologin är, så vitt jag förstår, ett faktum. Att detta skulle vara missriktat eller fruktlöst (vilket ordet "myt" kan tänkas implicera) kan jag inte hålla med om (oavsett förklaringsmodell). När det gäller val av förklaringsmodell -- eller, för den delen, tilltro till någon modells förklaringskraft -- är min erfarenhet att det (fortfarande) är relativt få människor som bekänner sig till ett strikt funktionellt perspektiv. Om dessa på senare tid har blivit några fler -- är det ett problem (vilket, återigen, ordet "myt" kan tänkas implicera)? I så fall, för vem, och varför?

Till sist: Jag är varken neurobiolog eller filosof, utan blott en halvbakad och avdankad kognitionsvetare utan närmare kontakt med det aktuella forskningsläget. Jag tog mig friheten att konstruera en -- det medges -- till synes "tvärsäker" text, för att på anmodan så koncist som möjligt förmedla min spontana ansats till problemet, och kanske också en illustration av hur detta problem ter sig ur ett funktionellt perspektiv. Notera den inledande ironin: "Inga problem".

Medvetandet förklarat

2011-02-11T19:46:00.002+01:00

En vän bad mig förklara medvetandet. Inga problem.

Jo, så här är det:

Medvetandet "förklaras" av tre komponenter: 1) Minne; 2) Återkopplingsslingor; och 3) Qualia.

Ur ett kognitivistiskt perspektiv *är* det vi kallar medvetande automatisk och kontinuerlig revidering och retrospektiv inspektion av tidigare minnesspår. Vår *uppfattning* av och om medvetandet -- känslan av psykologisk permanens, stablitet, enhet, unicitet och koherens -- är, eller springer ur, de qualia som därmed genereras (tillsammans med de "strikt funktionella qualia", enligt nedan, som även organismer utan medvetande (?) har utrustats med).

Den senaste neuropsykologiska forskningen fokuserar just på de återkopplingsslingor - både i och från / till neocortex - som är så framträdande och unika för människan.

Återstår att förklara qualia. Jag är övertygad om att de - åtminstone i teorin - går att funktionalisera. Något annat vore märkligt, och ryms inte i en materialistisk och evolutionär förklaringsmodell och världsuppfattning. Ansatsen måste vara att de är kommunikativa "genvägar", alltså att de i vissa situationer (mer) effektivt förmedlar information i ett distribuerat beräkningsmaskineri.

Möjligen kan någon komponent (säg, "toppen") av qualia vara (rent) epifenomenal. Det skulle innebära att devisen "en hjärncell för mycket" implicerar att då qualia kombineras med ett strikt funktionellt "medvetande" enligt ovan (redan det alltså specifikt för människan) uppstår en helt ny spelplan för fortsatt evolution av psyket, där den dittills strikt funktionella kognitiva apparaturen (inklusive qualia) - alltså den intentionala agenten - nu måste navigera *både* omvärlden (med hjälp av interna representationer) *och* den rent epifenomenala "inre" världen. Kanske ett fall av "ett steg bakåt och ? steg framåt"...

Mera ljus

2011-01-23T19:17:00.003+01:00

Om man är en okunnig drömmare av förut omtalat slag, som, uppfylld av längtan efter något okänt, dväljes i en omgivning, vilken icke förstår en, men som nöjer sig med trånga vardagsförhållanden, på vilka en annan för länge sedan blivit uppledsen; - om man är en sådan person, och en vacker dag, sedan man börjat läsa, finner sig vara en själsfrände till sådana män som en Goethe, en Schiller, en Geijer eller en Tegnér - visserligen en mycket, mycket obetydlig frände, men likväl i besittning av någon gnista från den ande, vilken besjälat mänsklighetens ljusa förtrupper - så finns det säkert ingen himmel skönare än den, i vilken man då känner sig vara. Det är en upphöjelse, vilken ingen mäktar fatta, som icke erfarit den. Den kan icke beskrivas, men man får kanske en aning om den, ifall man besinnar, att den oftast skygge drömmaren lidit mycket av sin olikhet med alla andra, och att han känt en ensamhet, som berövat honom tron på sig själv.

Karl Johan Gabrielsson (1887), Mera Ljus. Några ord till arbetareklassen om självundervisning. I A. Burman, P. Sundgren (red.), Bildning, Göteborg: Daidalos, 2010.

Om det akademiska studium

2011-01-17T21:39:00.003+01:00

En student, som icke känt behovet av övertygelse och icke strävat att vinna densamma, han har aldrig studerat, han vet då icke, vad akademiskt studium är, och har även såsom student blott varit en skolpojke. Omständigheterna kunna väl, efter det han lämnat universitetet, driva honom till allvarligare studier, men detta inträffar sällan, och vad som förlorat är kan dessutom icke återvinnas. Mången har till sin skada erfarit detta, och man träffar, ehuru sällsynt, dessa män, vilkas strävanden man icke kan neka sin aktning, men vilka genom en bristande bildning vid universitetet i sina studier kastas hit och dit, och som, emedan en upphöjdare självkänsla inger dem avsmak för den blott tanklösa slentrianen, icke heller duga för det verksamma livet i samhället.

Johan Vilhelm Snellman (1840), Om det akademiska studium. I A. Burman, P. Sundgren (red.), Bildning, Göteborg: Daidalos, 2010.

Wright vs. Dennett

2011-01-16T14:26:00.003+01:00

Dennett för fram några av mina egna förbehåll mot "The Evolution of God" (som, trots allt, är en intressant och i många avseenden vettig bok); sammanfattar kompatibilismen i "Frihet, skuld, ansvar" och - får man anta - hans egen bok "Freedom Evolves". Och sedan börjar herrarna bli ordentligt oense när samtalet kommer in på medvetandet.

The Evolution of God: preliminära tankar (halvvägs)

2011-01-11T22:28:00.004+01:00

Under min läsning av Robert Wrights "The Evolution of God" har jag kommit att bli alltmer frustrerad. Jag försöker klarlägga skälen till detta. Anteckningar (i affekt) följer:

Ett skäl är att några idéer som läggs fram helt enkelt inte är särskilt originella - tvärtemot vad författaren verkar tycka.

Ett annat skäl är att en del idéer inte är fullgångna - jag kommer själv på flera saker som Wright inte verkar ha tänkt på... Ett (av flera) exempel på detta har jag redan bloggat om (de religionsantropologiska perspektiven).

Ett tredje skäl är att den "mästar-idé" som sakta avslöjas i texten - att tron "blir" sann i och med att folk anammar den och beter sig som om den vore det - är väldigt ordinär: Det vore intressantare att börja med detta och sedan gå vidare och fundera över varför människor inte i tillräcklig utsträckning tror på eller agerar utefter denna "meta-tro", o.s.v.?

Ett fjärde skäl är att Wright ibland motsäger sig själv, och "plockar körsbär" för att få till sitt resonemang - samtidigt som han överlastar texten med detaljer och hänvisningar. (Det hjälper inte: han begår här samma fel som han försöker avslöja hos andra och själv undvika, nämligen att "tolka" händelser och texter åt än det ena, än det andra hållet.)

Ett femte skäl är att Wright tillåter sin "evolutionstanke" väldigt mycket spelrum i tid: Han försöker febrilt rita upp en stigande kurva av "moralisk långsiktighet" i tid och rum, men kurvan verkar snarare oscillera vilt; och den eventuella uppåtgående trend som tecknas mellan 2000BC - 0AD verkar snarare ha vänts till en nedåtgående trend...

Wright försöker grunda sin text i bl.a. evolutionär psykologi, och ibland talar han om att vi är "designade" för stenåldersgruppen. Men detta glömmer han villigt av, så snart det är dags att måla upp den fantastiska vision och civilisatoriska framgångssaga som han är ute efter: Plötsligt är det inga som helst problem för oss människor att utsträcka vår empati över nations- och etnicitetsgränser, eller över oöverblickbart stora grupper av människor eller geografiska avstånd.

Och detta "språng" görs förstås av... teknik! Jodå, en rejäl dos teknikoptimism (naiv sådan, för det är inget tal om negativa biverkningar alls). Webben löser det mesta!

Ibland framför Wright oortodoxa förklaringsmodeller, men lyckas inte argumentera för att de skulle vara troligare än dem han förkastar. T.ex. säger han att det inte är troligt att monoteismen uppstod ur den babyloniska exilen som ett sätt att hantera det judiska folkets ständiga förnedring, med motivationen att "problemet med ondska" inte uppstår förrän efter det att monoteism är införd... Men här förväxlar han ju teodicé-problemet med den politiska kamp mellan konkurerrande gudar som han har ägnat 150 sidor åt att beskriva! (Den ortodoxa lösningen är förstås att det är de andra, dumma - och falska - gudarna som ligger bakom "ondskan", samt att den ende rätte guden straffar sitt folk för att avgudadyrkan och bristande tro och vandel. Jag ser ingen anledning att avvika.)

Ytterligare ett skäl är att Wright mer och mer framstår som en naiv och hopplöst romantisk "flat earth"-typ. Hans eviga tjat om "non-zero-sum situations" (vilka han ägnat en tidigare bok åt) verkar springa ur det synsätt - den dröm - Alf Hornborg kallar "världen som ymnighetshorn". Det får mig att tänka på en av de första sajter jag hitade när jag började blogga:

Critique of Crisis Theory

...där marxisten Sam, sedan 2004 (och fortlöpande, senaste inlägget gjordes för några dagar sedan), gör en kritisk genomgång av den ekonomiska teorin och praktiken sedan merkantilismens dagar.

Det inlägg jag påmindes om handlar om Ricardos (och Smiths?) tankeexperiment om England och Portugal, och hur "comparative advantage" m.m. till synes gör handel (med vin och tyg) mellan länderna till en "win-win situation" för båda, oavsett om ett av länderna egentligen har en "absolut" konkurrensfördel inom båda produktionsgrenarna.

Om jag förstår det hela rätt är Ricardos idé bara giltig för enstaka kapitalister på en icke fullt ut global och avreglerad marknad.

Nåväl, Wright tjatar ständigt om hur denna outsinliga källa till "win-win" gör att människans egenintresse faktiskt sammanfaller med "utvecklingen av Logos", d.v.s. en ständigt utökande cirkel av empati och samförstånd.

(!)

...och sedan blir han Buddhist.

Jag kan i och för sig inte argumentera emot, men Wright verkar vara på väg mot slutsatsen att det Logos som är så vist inrättat att egenintresse sammanfaller med universell lycka, och att resultatet av passionslös kontemplation och höjden av mänsklig rationalitet sammanfaller med universums logiska struktur faktiskt styrker misstanken om att det nog finns en gudomlig plan bakom allt, ändå... Fast till detta förhåller han sig förstås klädsamt "agnostisk". Yeah, right!

Är nu halvvägs (250 av drygt 500 sidor) och ska just börja läsa om Jesus...

Stammens religion

2011-01-09T19:24:00.003+01:00

Åttio sidor in i Robert Wrights The Evolution of God dämpas min entusiasm något: jag saknar - ännu - en förklaringsmodell.

Wright delar in antropologer som studerar religion i "marxister" (d.v.s. cyniker) och funktionalister. De förra talar om prästerskap och ledare som egoistiska demagoger, medan de senare talar om smarta (eller genom kulturell evolution överlevande) strateger i konkurrens med både interna rivaler och fientliga stammar.

Jag hade velat se ytterligare en ansats, längre bort från cynismen, som vi kan kalla kodad visdom.

Denna ansats räknar med "funktionella" men också med "altruistiska" eller "ekologiska" bevekelsegrunder för religiöst färgade samhällsnormer och incitament för deras efterlevnad; tillsammans med både långsiktiga och pragmatiska insikter i socialpsykologi.

De "onödiga" polynesiska ritualerna vid kanotbygge skulle t.ex. kunna innesluta både kunskap och handling inriktad på ett långsiktigt hållbart fiske. Olika former av tabu skulle på samma sätt kunna stävja långsiktigt destruktiv egoism och maktkamper.

Ur detta perspektiv medför religiösa företeelser auktoritet att ingjuta självbehärskning för kollektivets bästa, och att inskärpa långsiktigt gynnsamma beteenden som annars ej nöjaktigt låter sig motiveras för samtliga enskilda individer. Ackumulerad livsvisdom - med nödvändig uppbackning.

Ett sådant synsätt medför också att Wrights diskussion om (själv-)bedrägeri måste kompletteras: Antingen är shamanen en beräknande charlatan eller gör hans falska övertygelse honom till en godtrogen kugge i det sociala maskineriet - eller är han en självuppoffrande "skådespelare" som förvaltar och förmedlar kulturens framgångsrecept.

Vägen mot framtiden

2011-01-09T13:42:00.004+01:00

Den övergripande intentionen med både avglobaliserings- och livsmedelssuveränitetsparadigmet är att tänka bortom den snävt effektivitetsorienterade ekonomin, vars huvudkriterium består av att till varje pris minska styckkostnaden, utan hänsyn till de negativa sociala och ekologiska konsekvenser som dessa processer medför. En verkligt effektiv ekonomisk förvaltning skulle snarare stärka solidariteten i samhället genom att göra marknadsmekanismerna underordnade värderingar som rättvisa, jämlikhet och gemenskap och genom att utvidga sfären för det demokratiska beslutsfattandet. Med Karl Polanyis ord handlar livsmedelssuveränitet och avglobalisering i grund och botten om att "återinbädda" [reembed] ekonomin i samhället, istället för att godta ett samhälle som dikteras av ekonomin.

Walden Bello (2010), Matkrigen [orig.: The food wars], Tankekraft, s. 168-169.

Matkrigen

2011-01-07T19:37:00.003+01:00

Bondejordbrukets försvarare menar att det är det kapitalistiska industrijordbruket med dess förödande destabilisering och omvandling av mark, natur och sociala relationer som är huvudorsaken till dagens matkris. Enligt denna uppfattning utgör det industrialiserade jordbruket en återvändsgränd både socialt och miljömässigt. Ur kapitalets synvinkel är mat, foder och agrobränslen utbytbara investerings-områden, där vinstnivåerna kommer att avgöra var pengarna hamnar. Att tillgodose de verkliga behoven hos den globala befolkningsmajoriteten är en målsättning av sekundär betydelse, om den över huvud taget tas med i beräkningen. För det kapitalistiska jordbrukets kritiker är det just denna omvandling av verkliga relationer till abstrakta utbytesrelationer - en process som ibland kallas för varufiering - som utgör huvudorsaken till krisen i det samtida försörjningssystemet.

Walden Bello (2010), Matkrigen [orig.: The food wars], Tankekraft, s. 23-24.

Mer exakt: Befolkningstillväxt är nödvändig för fortsatt kapitaltillväxt och proletarisering, och alltså "av intresse", om än sekundärt. Vad som över huvud taget inte tas med i beräkningen är just den ökande befolkningens behov.

Högre utbildning

2011-01-02T13:41:00.004+01:00

”Tusentals ungdomar stängs ute från studier i Sverige” (Jan Eliasson i DN, 2/1 2011)

Jag förstår inte hur det kan vara ett principiellt "problem" att erbjuda någonting gratis som andra tar betalt för. Det är precis vad staten - vi - ska göra. "Svarta börs-handel" är inte ett starkt argument emot detta: Man skulle väl knappast ställa in en gratiskonsert p.g.a. risken att besökare blev pålurade T-shirts och annan "merchandise" utanför portarna (eller, för att göra analogin starkare, sittplatsbiljetter som man "bara måste ha" - trots att hela arenan utgörs av ståplatser).

Denna "risk" kvarstår dessutom även om man måste betala inträde.

(Tror man på marknadskonkurrens torde högkvalitativa gratistjänster snarare tvinga ned priserna på andra håll.)

Finansieringssystemet är förvisso ordentligt sönder sedan snart två decennier, men det är ett lika stort problem även utan utländska studenter. Vi måste kunna hålla isär kvalitet och kvantitet. Man kan inte sätta upp tvingande kvantitetsmål för demografiska egenskaper - minst av allt högre utbildning (nivåindelade strävansmål hade varit något rimligare). Detta är emellertid precis vad som gjorts: av sossarna i ett missriktat försök att tvinga fram akademisk jämlikhet; av borgarna för att kunna skylta med tom statistik (och blir man inte akademiker kan man ju åtminstone bli entrepenör).

Jag tror på höga och tydliga antagnings- och examinationskrav; en (mycket) frikostig finansiering, frikopplad från genomströmningssiffror; och en nivåindelad högre utbildning som ger goda möjligheter att avancera.

Möjligen kan jag också tänka mig förtur för svenska medborgare vid antagning, i de fall vi helt enkelt inte har tillräckliga (personella) möjligheter att erbjuda högsta kvalitet för alla kvalificerade sökanden på populära utbildningar.

Jag kan tänka mig att detta sammantaget leder till en god cirkel där inte bara utländska studenter, utan även utländska forskare och lärare söker sig till Sverige.

Snacka om en "win-win situation".

På tal om stipendier, förresten: De är en synnerligen usel form av en nästan alltid lika usel idé om "välgörenhet":

(a) de är i första hand ett sätt att ge *givaren* gott samvete;

(b) de är godtyckligt villkorade, både till storlek och inriktning;

(c) de försätter mottagaren i en förödmjukande beroendeställning;

(d) de används för dold styrning; och

(e) de kan dras in utan tillfredsställande motivering men med bibehållen "god vilja".

Jämför pensionsreformen...

Frihet och ansvar: Ond tro

2011-01-01T21:02:00.006+01:00

Som en pendang till mitt förra inlägg om antologin Vad innebär det att vara demokrat? kommer här ett lätt retuscherat och relativt fristående utdrag ur en (hittills) censurerad text. Det var Zizeks artikel som fick fördämningarna att brista...

Simone de Beauvoirs existentialistiska moral befordrar en nykter syn på människans villkor och hennes strategier för att hantera dessa. I inledningen till den svenska översättningen skriver Eva Lundgren-Gothlin:

...eftersom människan är en sig själv ständigt negerande, transcenderande varelse, bär hon också inom sig en ständig möjlighet till "flykt" undan sig själv och det hon gjort/valt sig till. Eftersom hon inte är något bestämt kan hon ständigt förneka det hon är. Hon kan säga: "Det är inte jag, denna lögnare", för när hon säger det är hon redan något annat. Människan kan också förneka ansvaret för sitt liv genom att låtsas att hon på ett tinglikt vis just är något, något hon inte själv gjort sig till. ...Då är hon detta såsom något ödesbestämt, ofrånkomligt. Sartre kallar denna flykt undan människans livsvillkor som fri och ansvarig för "ond tro" (ibland översatt med självbedrägeri) just för att han menar att människan, även när hon flyr, när hon ljuger för sig själv, ständigt är medveten om vad hon gör. ... Grunden till att människor lever i ond tro är att insikten om friheten, och därmed om det totala ansvaret för den egna existensen, ger ångest. Att vara moralisk eller autentisk, dvs sant mänsklig, är både för Sartre och Beauvoir, att söka undgå att hamna eller leva i ond tro, att erkänna friheten och ansvaret.

Det här med frihet och ansvar är verkligen spännande. Två så positivt laddade ord: tillsammans utgör de en oemotståndligt lockande devis. Så lätt att tycka om. Så lätt att hålla med om. Men också så lätt att missförstå; så lätt att missbruka.

Personligen finner jag det uppenbart att all frihet föregås av ansvar. I den mån du är fri är du också ansvarig, inte bara för dig själv utan också inför alla andra. Faktum är att du i första hand är ansvarig för andra, och detta ansvar har företräde framför dina eventuella friheter. Du är (eller kan vara) fri endast i den utsträckning som du först har fullgjort och står beredd att ta ditt ansvar.

Det aktuella samtalsklimatet - i sig resultatet av en ohelig allians mellan nyliberalism och (post)modernism - befäster emellertid (minst) två fel av två möjliga i begagnandet av den klämkäcka devisen om frihet och ansvar...

Det är inte längre fråga om frihet under ansvar, utan snarare om frihet utan ansvar. Närmare bestämt friheten att undandra sig ansvar. Den moderna samhällsmedborgaren tar sig friheten att göra vad som helst, men är ansvarig endast för sig själv.

"Negativa friheter" utgörs, enligt liberalismens ordbok, av friheten att slippa förtryck av olika slag, utövade av andra människor. I praktiken innebär dessa friheter emellertid i första hand friheten att undvika ansvar - ansvar för andra, för något. Friheten är tänkt att ge individen möjlighet att utvecklas så långt den vill och kan, utan begränsningar. I praktiken blir dock denna frihet ett alibi för att kliva på andra för att få det man vill. Det enda du som individ behöver ta ansvar för är att ingen märker att den blir kliven på - eller åtminstone inte märker att det är just du som kliver.

Vad som växte fram som en tanke om varje människas möjligheter har med tiden perverterats till den heliga rätten att sko sig på andra. (Kommer här att tänka på min essä om löne-arbete i amfiteatern.)

Det finns alltid något att skylla på, eller någon att delegera ansvaret till, om man bara vill. Vad sägs om följande dagsaktuella anekdot:

I ett reklamavsnitt inuti ett annat reklamavsnitt hör jag i Sveriges näst största TV-kanal ett resebolag rekommendera ett "oralt kolera-vaccin", för att "du som resenär inte ska behöva missunna dig de lokala kulinariska specialiteterna - dessa är ju, trots allt en stor del av upplevelsen" (!)

Och på resebolagets webbsajt läser jag, under rubriken Socialt ansvar:

"[vi] är anslutna till [ett kvalitetssystem], som är grundat av europeiska researrangörer. [Kvalitetssystemet] tillhandahåller riktlinjer och mätsystem i syfte att bidra till förbättringar inom miljö och socialt ansvar i resebranschen."

Mätsystem var det, ja... Sa någon ICA:s köttfärs?

En annan tydlig indikation på hur ett närmast desperat avhändande av ansvar tar sig uttryck är de senaste decenniernas accelererande diagnosticerings-iver, inom pedagogik såväl som inom psykiatri m.fl områden (se här, här, och här).

Ja, här skulle man också kunna dra fram kommunaliseringen av skolan och inte minst finansieringsreformen inom högre utbildning (se t.ex. här).

Ett annat populärt sätt att sprida ut och distansera sig från ansvar är att barrikadera sig bakom orimliga upphandlingar. [Exempel raderade]

I ett större perspektiv ser vi en formlig tsunami av lika löjeväckande som skrämmande och verklighetsfrämmande framtidsförhoppningar. Det är det allt större gardet av "End-of-History merchants" á la Fukuyama, och av sådana människor som Terry Eagleton benämner "credulous triumphalists" - och inte minst av deras horder av anhängare. Min spontana reaktion på dylika människor är att de antingen är korkade eller cyniska - eller möjligen både-och.

När man pressar sådana människor på en konkretion av deras önsketänkande dyker nästan alltid någon variant av galopperande teknikoptimism upp.

Vad det handlar om, egentligen, är att sopa obekväma problem och olösliga ekvationer under mattan. Att förskjuta dem, om inte i rum (vilket varit standard fram tills nyligen) så i tid. När det inte längre går att dölja det faktum vårt välstånd till stor del byggs på andras misär, ja, då "diskonterar" vi framtiden istället. Därav den annalkande, nej pågående, miljö- och klimatkrisen. Den enes bröd, den andres död. Tillväxten och globaliseringen har, så att säga, slagit i taket, och i desperation intecknar vi nu våra barns och grannars levnadsbetingelser. (Alf Hornborgs bok "Myten om maskinen" rekommenderas varmt.)

Vad innebär det att vara demokrat?

2011-01-01T18:00:00.012+01:00

Valda stycken ur antologin Vad innebär det att vara demokrat?, Tankekraft, 2010. Översättning: Marcel Mangold.

Om vi idag upplever att regerandets och ekonomins förkrossande herravälde över en folklig suveränitet som successivt tömts på allt meningsinnehåll, så beror detta kanske på att de västerländska demokratierna håller på att betala priset för ett filosofiskt arv som de accepterade utan att granska. Missförståndet att uppfatta regerandet som en enkel verkställande makt är en av de villfarelser som har haft de mest vittgående konsekvenserna i den västerländska politiska historien. Det har lett till ett tillstånd där de politiska reflektionerna kring moderniteten villar bort sig bakom tomma abstraktioner som lagen, allmänviljan och folksuveräniteten, och därmed lämnar obesvarad den i alla hänseenden avgörande frågan om regerandet och dess artikulering i förhållande till suveränen.

Giorgio Agamben, Inledande kommentar till demokratibegreppet, s. 15.

---

I korthet: av konstaterandet att demokraternas "värld" inte på något sätt är "allas" värld följer redan att demokratin, i egenskap av emblem och väktare vid murarna innanför vilka dess lilla värld njuter och tror sig leva, förenar en konservativ oligarki vars enda (ofta krigiska) funktion är att under det tillskansade namnet "värld" bevara det som enbart är territoriet för dess animaliska liv. [...]

Det demokratiska emblemets förmåga att förleda är koncentrerad i den subjektstyp som den utgör, vars utmärkande drag, för att säga det med ett ord, är egoismen, begäret efter den lilla njutningen.

Alain Badiou, Det demokratiska emblemet, s. 20-21.

Badiou menar att Platon var mer än en reaktionär aristokrat: Han insåg att demokratin - såsom den utvecklades i Grekland - inte var den slutgiltiga lösningen på "dilemmat" kommunism kontra fascism. Jag tolkar Badious text som ett stöd för mina käpphästar om egoism och förträngning, och om behovet av (någon form av) självbehärskning.

Badiou, via Platon, påminner också om den ofrånkomliga (?) mänskliga driften att inordna sig i "vi"- och "dem"-grupper. Evolutionsbiologen Reichholf, i sin bok Därför vill vi vinna, verkar inte erbjuda några positiva framtidsutsikter då han hävdar att kulturen - med sin potential att lösgöra sig från biologin - snarare förstärker denna tendens, "den enes död är den andres bröd".

(Hela texten, nio sidor, är fantastisk!)

---

Rädslan för massorna och passionen för ordningen, sådan är trots allt den liberala ideologins kärna, för vilken demokratin i slutänden är föga mer än än lösnäsan på marknadens despotism och dess "icke snedvridna" konkurrens.

Daniel Bensaïd, Den permanenta skandalen, s. 29.

Och jag kommer att tänka på Dilsa Demirbag-Sten...

---

Vilka historiska bevis eller filosofiska hjälpmedel tillåter oss idag att hävda att människor, som Dostojevskij formulerade det, "hellre vill ha frihet än bröd?". Det senaste århundradets lärdomar visar snarare att när människor i väst har tvingats välja mellan marknadens förförelser, den disciplinära maktens normer och den osäkerhet som genereras av en alltmer gränslös och oordnad mänsklig geografi, så har majoriteten kommit att föredra att moralisera, konsumera, anpassa sig, njuta av överdåd och lyda påbud framför att göra sig till sina egna livs upphovsmän.

Wendy Brown, "Numera är vi alla demokrater...", s. 61, 65.

Eller kanske: "Hej, TV4!"

---

Demokrati är varken namnet på en rationell självförvaltning av mänskligheten eller namnet på en definitiv sanning som är inskriven i Idéernas himmel. Det är namnet, ack så illa betecknande, på en mänsklighet som är utsatt för avsaknaden av alla på förhand givna ändamål - avsaknad av all himmel, all framtid, men inte all oändlighet. - Utsatt, existerande.

Jean-Luc Nancy, Ändlig och oändlig demokrati, s. 84.

---

Nej, för mig är demokratin inte ett ideal, eftersom jag ... alltid utgår från ... att jämlikheten är en förutsättning och inte ett mål som ska uppnås. Det jag försöker säga är att demokrati i betydelsen folkmakt, makten hos de som inte har någon särskild titel i namn av vilken de kan utöva makt, utgör själva grunden som gör politiken tänkbar. Om makten tillfaller de kunnigaste, de starkaste eller de rikaste, är det inte längre fråga om politik.

Jacques Rancière, Demokratierna mot demokratin, s. 89.

---

I Europa år 2008 ser den tysta majoriteten, "det största antalet", hur dess tystnad lika självsäkert översätts av den styrande eliten. Skillnaden är att denna tystnad numera tvingas vara evig, emedan demokratin uppfattas som ett röstlöst samtycke. Situationen är sådan att de som är berövade politisk röst bekvämt slår sig till ro i tron att "styrbarhet" [governability] - ett begrepp som lanserades på bred front under 1990-talet - gynnar alla, trots att det i själva verket innebär att makten koncentreras hos de mäktigaste och rikaste klasserna.

Det som kallas "representativ demokrati" - som i vår tid påstås bestå av fria val, fria politiska partier, en fri press och givetvis den fria marknaden - är i själva verket en oligarkisk form: representationen utövas av en minoritet som beviljas ansvar för de gemensamma angelägenheterna i egenskap av intendenter eller förvaltare. Alla dagens "avancerade industriella demokratier" är i själva verket oligarkiska demokratier: de representerar segern för en dynamisk oligarki, en världsregering som centreras kring stora rikedomar, men som också har förmågan att skapa konsensus och legitimitet genom politiska val som, genom att begränsa spännvidden av alternativ, i praktiken skyddar medel- och överklassens inflytande.

Kristin Ross, Demokrati till salu, s. 98, 107.

Intendenter var det, ja...

---

Kanske är det detta som är så oroande med dagens Kina: misstanken att dess version av auktoritär kapitalism inte bara är en rest från vårt förgångna - en repetition av den process av kapitalistisk ackumulation som pågick från 1500-talet till 1700-talet i Europa - utan ett tecken på vad som komma skall. Tänk om den "brutala kombinationen av den asiatiska piskan och den europeiska börshandeln" (för att använda Trotskijs karaktärisering av Tsarryssland) visar sig vara mer ekonomiskt effektiv än den liberala kapitalismen? Tänk om detta tyder på att demokratin, såsom vi uppfattar den, inte länge är ett villkor och en motivations-faktor för ekonomisk utveckling, utan snarare ett hinder? [...]

Vad är då gudomligt våld? Formellt kan man definiera dess plats mycket exakt. Badiou har redan tydliggjort det konstitutiva överskott som representationen utgör i förhållande till de representerade: på Lagens nivå representerar statens Makt bara medborgarnas intressen, etc.; den tjänar dem; är ansvarig inför dem och är själv underställd deras kontroll. På överjagets underjordiska nivå ser vi emellertid hur det offentliga budskapet om ansvar och så vidare kompletteras med det obscena budskapet om en villkorslös maktutövning: lagarna binder mig i själva verket inte, jag kan göra dig vad jag vill, jag kan behandla dig som skyldig om jag bestämmer mig för det, jag kan förgöra dig om jag påstår så... Detta obscena överskott är en nödvändig beståndsdel i föreställningen om suveränitet - asymmetrin är strukturell, det vill säga lagen kan enbart upprätthålla sin auktoritet om undersåtarna i lagen uppfattar ekot av den obscena och villkorslösa självhävdelsen. Folkets "gudomliga våld" utgör korrelatet till detta maktens överskott: den är dess motpart, den tar sikte på detta överskott och undergräver det.

Slavoj Zizek, Från demokrati till gudomligt våld, s. 117, 126-127.

Och jag som var så förtjust i den förnuftiga kontraktsmodell för den juridiska makten som Pauen och Roth lägger fram i boken Frihet, ansvar, skuld...

Rationalitet och motivation

2010-12-28T19:33:00.004+01:00

Det anmärkningsvärda är att endast rationella processer inte omedelbart kan förorsaka handlande. Detta faktum gör det möjligt för oss människor att smida planer "rent tankemässigt" och att fullkomligt känsloneutralt ställa olika alternativ mot varandra utan att vara tvungna att direkt tänka på deras realisering.... Det är också grunden för människans förmåga att t.ex. resonera om vad som borde göras mot allt elände i världen utan att man själv måste engagera sig. Förstånds- och intelligensnivån kan alltså fullständigt lösgöra sig från de övriga tre nivåerna [av beslutsprocesser], med (den ofta avsedda) effekten att aktiviteter på dessa nivåer saknar verkan, antingen direkt eller på längre sikt. [...]

Det här betyder emellertid inte att rationella beslutsprocesser inte faktiskt kan förorsaka handlande. Vore det inte så skulle det inte vara möjligt att förklara den evolutionära fördel som utbildningen av högre kognitiva funktioner har haft under utvecklingshistorien. För att kognitiva-rationella processer skall kunna förorsaka handlande krävs dock att de är hopkopplade med de limbiska nivåerna.... Det innebär att förnuftsargument i regel förorsakar handlande endast i den mån som det från individuell-emotionell eller social-emotionell synpunkt får önskvärda konsekvenser eller motverkar negativa konsekvenser om man rättar sig efter dem. Någon kan försöka övertyga oss med hur klara logiska rationella argument som helst - om det inte väcks föreställningar som berör oss på ett emotionellt plan och därigenom motiverar oss kommer vi inte att följa dem i vårt beteende (Roth 2007). Den aktuella debatten om de globala klimatförändringarna är ett utmärkt exempel på detta. I allmänhet accepterar man de vetenskapliga beläggen för att dessa förändringar är reella, men ändå visar det sig vara ytterst svårt att omsätta detta i konkret handlande. [...]

I vårt vardagsliv tar vi i stor utsträckning hänsyn till de förhållanden som beskrivits ovan, men i våra teoretiska föreställningar om oss själva bortser vi i hög grad från emotioners och omedvetna handlingsmotivs stora betydelse. Här härskar alltjämt åsikten att våra handlingar primärt styrs rationellt och kognitivt. Den är emellertid lika felaktig som vårt antagande att vi spontant kan ingripa i våra handlings-dispositioner och därvid utföra eller underlåta godtyckliga aktiviteter under vilka som helst omständigheter. En sådan förmåga till fritt val har vi egentligen inte. [...]

Ur: Pauen, M. & Roth, G. (2010/2008), Frihet, skuld, ansvar: Grunddrag i en naturalistisk teori om viljefrihet [orig: Freiheit, Schuld und Verantwortung. Grundzüge einer naturalistischen Theorie der Willensfreiheit], Göteborg: Daidalos, sid. 83-84.

Det yttersta upphovsmannaskapet

2010-12-28T09:50:00.003+01:00

Det yttersta upphovsmannaskapet är alltså knutet till existensen av ett absolut fritt beslut. Problemet med denna föreställning är att den innehåller två oförenliga antaganden: Å ena sidan har man tagit för givet att beslutet kan tillskrivas sin upphovsman. Men då måste det hos denne finnas önskningar och uppfattningar som beslutet kan föras tillbaka på, för bara då kan det vara tal om upphovsmannaskap och bara då går det att tillskriva beslutet till sin upphovsman. Å andra sidan antas det att beslutet är förutsättningslöst, för i annat fall skulle man inte kunna tala om ett yttersta upphovsmannaskap respektive ett om ett förutsättningslöst fritt beslut. På grund av denna motsägelse är alltså det yttersta upphovsmannaskapet inte alls en starkare variant av det allmänna villkoret om upphovsmannaskap. I stället försvagar det detta villkor genom att upphäva en oundgänglig förutsättning för upphovsmannaskapet, nämligen handlingens beroende av den handlande. Samtidigt invecklar det sig i en immanent motsägelse som gör att kriteriet måste avvisas.

Som redan nämnts kan detta problem elimineras genom en enkel modifikation av villkoret utan att den fundamentala intuitionen behöver överges. Enligt denna intuition går det att tala om frihet endast om upphovsmannen har kontroll både över själva beslutet och de preferenser som ligger till grund för det. Då måste emellertid det ursprungliga villkoret bortfalla, enligt vilket handlingarna liksom preferenserna som ligger till grund för dem rent faktiskt följer av ett av ett fritt beslut från den handlandes sida. Det måste ersättas av det redan motiverade postulatet enligt vilket handlingar och preferenser skall kunna göras till föremål för verksamma beslut från den handlandes sida. Denna förändring är avgörande eftersom det visserligen, på grund av de redan nämnda skälen, är principiellt uteslutet att alla handlingar och preferenser är möjliga föremål för verksamma beslut. Därmed krävs nämligen inte att de preferenser som ligger till grund för ett beslut också skall vara produkter av beslut, utan bara att personen vid behov skulle kunna besluta sig för att avvisa dessa preferenser, och det är utan tvekan möjligt. På så sätt kan man inte bara undgå den ovanstående motsägelsen utan också försäkra sig om att det är möjligt att en persons övertygelser, önskningar och erfarenheter kan ingå i hennes fria beslut. Men på samma gång utesluter man då att fria beslut fattas på grundval av preferenser som ligger bortom den handlandes kontroll, vilket är fallet t.ex. vid ett beroende eller inre tvång.

Översättning av Fredrik Linde.

Vintersymfoni

2010-12-12T16:14:00.002+01:00

Jag hade en underbar upplevelse i eftermiddags: Långpromenad längs stranden med CD-revyn i lurarna.

För en stund var jag så gott som ensam med ett gott stycke av den halländska kusten. Och för ovanlighetens skull var den snövit. Jag fann mig längst ut på bryggan, viktlös, omgiven av himmel och hav.

Den isande brisen vyssjade dyningarna till ro. Och i strandkanten klirrade bränningarnas slag som glas krossat i en silkesduk.

En intensivt pockande vintersol hängde trotsigt över horisonten, majestätisk, utan konkurrens på himlavalvet. Likt ett lod lockade den mig ut över västerhavet.

Sibelius andra symfoni växte fram ur klippor och skär, ur vibrerande djupblå himmel. Själva jorden klingade, i en båge från söder till norr. (*)

Som i trance hörde jag en inre vägvisare beskriva tablån som "Kalevala-romantik" innan jag svävade ut över vågorna.

‎(*) Det finns ingen bättre ljudupplevelse än direktsänd radio. Vilka grejor de har! Och vilken levande, vibrerande egenskap ljudet får när det färdas i etern. Trots att de flesta steg i kedjan från uppkomst till destination är digitaliserade skänker vågrörelsen en analog själ till musiken. Och med perfekt mottagning - där ute på bryggan - fick den en oöverträffad dynamik. De öppna lurarna och min plats på den lilla "ön" mitt ute i vattnet bidrog också till den makalösa panoreringen. Som att stå framför en väldig orkester som bredde ut sig så lång ögat kunde se.

Att förstå

2010-12-11T18:50:00.002+01:00

Kort utsnitt ur en intressant artikel:

Indelningen i rationella och empiriska formella system som gjorts här skiljer sig ifrån den liknande indelningen i "analytiska" och "syntetiska" system som gjorts av vissa filosofer. Kant ansåg exempelvis att logiken är analytisk (den utsäger inget om verkligheten) medan matematiken är syntetisk (berättar om verkligheten). Tanken är att skilja mellan formella system där vi faktiskt har ett visst utrymme att godtyckligt välja passande axiom (logiken, matematiken osv.) och formella system där axiomen inte kan väljas utan istället ges av vår omvärld (exempelvis inom naturvetenskapen). Vi skall nu se att just detta faktum att naturlagarna har formen av axiom som inte kan påverkas av oss också innebär att de inte heller kan förstås av oss, även om vi kan nå hög kunskap om dem.

(s. 11)

Jan Scheffel, Att förstå - betraktelser utifrån en ny teori, Filosofisk tidskrift 31(4), November 2010, s. 3-15.

På tal om Framtidsdagen

2010-12-07T19:38:00.003+01:00

How, then, are we to interpret the current mess? Does this crisis signal, for example, the end of free market neoliberalism as a dominant economic model of capitalist development? The answer depends on what is meant by that word neoliberalism. My view is that it refers to a class project that coalesced in the crisis of the 1970s. Masked by a lot of rhetoric about individual freedom, liberty, personal responsibility and the virtues of privatisation, the free market and free trade, it legitimised draconian policies designed to restore and consolidate capitalist class power. This project has been successful, judging by the incredible centralisation of wealth and power observable in all those countries that took the neoliberal road. And there is no evidence that it is dead.

David Harvey, The Enigma of Capital, London: Profile Books, s. 10.

Texten upplagd med författarens och förlagets tillåtelse.

Återpolitisera demokratin!

2010-12-07T16:17:00.007+01:00

Mer ur Motdemokratin:

Det opolitiska är motdemokratins skuggsida. Detta är skälet till att framväxten av ett mer aktivt och bättre informerat civilsamhälle paradoxalt nog har fört med sig en känsla av att demokratin är i kris. Hur ska man lösa detta? Till "att börja med gäller det att återupprätta visionen om en gemensam värld och tron på möjligheten av att motverka tendenserna till söndring och fragmentering. Maktlöshetskänslan och upplevelsen av en pågående kris förstärker varandra. Dagens problem handlar snarare om bristen på mening än om avsaknaden av vilja. Det finns naturligtvis ingen magisk lösning på denna situation, vare sig genom en enkel reform eller i form av en förlösande institution. Vad som behövs är snarare ett reflexivt projekt, ett arbete som samhället har att utföra med sig självt. Demokratin definieras här genom sina arbeten och inte bara genom sina strukturer. Demokratins kärna ligger i summan av alla de konflikter, förhandlingar och tolkningar som rör utarbetandet av reglerna för den kollektiva tillvaron; demokratin involverar också produktionen av ett språk som på ett adekvat sätt kan beskriva och styra den kollektiva erfarenheten. Dessa "demokratins arbeten", som definierar demokratins sätt att instifta det sociala, kan indelas i tre kategorier: produktionen av en begriplig värld; symboliseringen av den kollektiva makten; och prövningen av sociala skillnader.

Den första dimensionen ligger i hjärtat av själva definitionen av politiskt handlande och stakar ut demarkationslinjen mellan en ren förvaltningsteknik och en regeringskonst. Att regera handlar inte bara om att lösa organisatoriska problem, allokera resurser på ett rationellt sätt och verkställa en förutbestämd handlingsplan. Att regera innebär först och främst att göra världen begriplig, att erbjuda analys- och tolkningsverktyg som tillåter medborgarna att finna sig till rätta och agera på ett effektivt sätt. Med andra ord har det politiska en grundläggande kognitiv dimension som inte ska underskattas: det är fråga om att producera den politiska sammanslutningen genom att hjälpa den att representera sig själv, att oupphörligen tvinga samhället att bära sitt ansvar och konfrontera de problem som måste lösas. I kontrast till den passiva visionen om en makt som antas vara idealiskt härledd från samhället och utgör dess trogna spegelbild, är uppgiften snarare att avslöja samhället inför samhället självt, att ge mening och form åt en värld i vilken individerna finner det allt svårare att orientera sig. Samhällsvetenskapen och det politiska handlandet har därför överlappande målsättningar och tankeprocesser. Båda söker de hantera det faktum att individerna inte längre tycks förmögna att förstå sig själva som medlemmar av ett kollektiv, eftersom det inte framgår på vilket sätt de själva ingår i en begriplig och synlig helhet. På denna punkt sammanfaller objektiveringen av världen med det projekt som syftar till att få individer att upptäcka sig själva som politiska subjekt. John Dewey illustrerade på ett exemplariskt sätt denna gemensamma strävan genom att nagelfara den vanliga distinktionen mellan expert och medborgare. Klarsynthet och frihet, en medvetenhet om begränsningar och en beslutsamhet att agera kan fogas samman på ett positivt sätt och därmed upphäva den förödande pendelrörelsen mellan ett mod närt av illusioner och ett cyniskt kalkylerande. Här möjliggörs ett alternativt sätt att förstå frågan om viljan i politiken. Viljan består inte i första hand av subjektets strävan att projicera sig själv på omvärlden; viljan är snarare ett aktivt självmedvetande. "På handlandets domäner", skriver Cornelius Castoriadis i en upplysande kommentar, "agerar jag eftersom detta (sic!) innebörden av att vilja: att agera som aktiverande aktivitet, att reflexivt betrakta sig själv som aktivitet, att vilja sig själv eller vilja något i medvetenhet om vad man vill." "Ju mera vilja, desto mera jag", påpekade redan Kierkegaard. Därmed närmar vi oss en rent filosofisk definition av medborgaren som ett politiskt djur: medborgaren utmärker sig genom att vara aktör och betraktare i förhållande till det politiska, både subjekt och objekt. Målet med demokratin är följaktligen att möjliggöra skapandet aven gemensam historia och forma en meningshorisont: dess uppgift är att komma till rätta med människors blindhet och maktlöshet. Suveräniteten består inte bara i maktutövning; den handlar också om att styra sig själv och förstå världen.

I en av sina mest berömda och flitigast citerade texter gör Benjamin Constant en åtskillnad mellan den antika och den moderna synen på frihet: å ena sidan den antika föreställningen om medborgarens direkta deltagande baserat på känslan av att tillhöra en gemenskap; å andra sidan den moderna iden om en autonom individ som huvudsakligen ägnar sig åt sina personliga angelägenheter. Enligt Constant kunde denna distinktion emellertid inte på något enkelt sätt återföras på gränsen mellan privat och offentligt eller mellan det individuella och det kollektiva. Skillnaden mellan det antika och det moderna frihetsbegreppet var också en fråga om olika uppfattningar om det politiska handlandets effektivitet. Under antiken, noterar han, "var principen om var och ens delaktighet i den nationella suveräniteten inte ett abstrakt antagande, som det är idag. Var och ens vilja hade ett verkligt inflytande: utövandet av denna vilja var ett livligt och regelbundet nöje." I den moderna världen hade dock denna "kompensation" gått om intet: "Förlorad i den stora massan upplever individen i stort sett aldrig det inflytande som han utövar. Hans vilja sätter aldrig avtryck på helheten; han får aldrig skåda resultaten av sitt samarbete med egna ögon." "Vad vi har vunnit i kunskap har vi förlorat i fantasi", sammanfattar Constant. Häri ligger hela problemet med den demokratiska politiken: den kan inte ta gestalt annat än med hjälp av ett arbete som syftar till att synliggöra de mekanismer som organiserar det sociala livet. Denna synlighet är inte längre självklar i vare sig sociologisk eller symbolisk mening. Ett samhälle bestående av individer måste konstruera sin sociologiska självrepresentation med hjälp av både en politisk vision och en intellektuell struktur. Varken folket eller nationen har idag någon meningsfull substans. I symboliska termer tycks den· demokratiska makten dra sig tillbaka genom att gömma sig bakom ett anspråk på blygsamhet. De gamla monarkierna var uppbyggda kring stater som ofta var svaga, ellersom åtminstone var oändligt mycket mindre utvecklade än de är idag (Michel Montaigne skrev att en man av börd kom i kontakt med staten som mest två eller tre gånger under sin livstid). Emellertid visste den offentliga makten hur den skulle visa sin styrka, och den vinnlade sig noga om hur den framträdde. För att hävda sig och göra avtryck använde sig makten av spektakulära men sporadiska styrkemanifestationer, samtidigt som den bibehöll en permanent kapacitet att representera sin auktoritet. Därmed kombinerade den"nödvändighetens band" med "fantasins band", för att använda den distinktion som Blaise Pascal formulerade i sina Tankar.

Hur ska man återfinna en motsvarighet till denna nästan teatrala dimension hos det politiska i dagens samhälle? Faktum är att vi ännu inte har lyckats övervinna effekterna av de omstörtade relationerna mellan det synliga och det osynliga som den demokratiska ordningen förde med sig. Som botemedel mot detta har somliga rekommenderat ett mer aktivt hyllande av historiska minnen och en större omsorg om nationella berättelser, vilket skulle göra ett påstått ärorikt förflutet till en mental stöttepelare för samtiden. Förutom dessa försök att på artificiell väg återupprätta en svunnen storhet finns det också en repetitiv upptagenhet vid nya faror som tycks försöka dölja vardagslivets tomhet bakom dunkla hot och förkastelsedomar. Decisionistiska teorier har att ett anmärkningsvärt uppsving i denna kontext. De hänger samman med en nostalgi över en suverän och handgriplig vilja, liksom med en vurm för exceptionella ögonblick som förenklar omständigheterna kring handlandet. Från hyllandet av den franska gaullismen till det nyvaknade intresset för Carl Schmitts skrifter är det längs samma tillbakablickande och perversa stigar som man söker svar på problemen rörande det politiskas framträdelseformer. Hur ska man på nytt kunna återge det politiska dess symboliska dimension utan att tillgripa denna tvivelaktiga medicin? Hur ska man göra suveräniteten synlig och begriplig utan att återigen idealisera den genom att koppla den till en viljans metafysik? Hur ska den kollektiva makten kunna återta en viss teatralitet utan att behövas klä sig i en gammal och sliten skrud? Inget av detta låter sig göras på annat sätt än genom att arbeta för en exalterad omdaning av verkligheten. Att synliggöra det politiska måste främst av allt innebära att ständigt påminna om vad som är själva uppgiften i allt detta, nämligen att konstituera ett frånvarande folk [un peuple introuvable] till en levande politisk gemenskap. Att symbolisera det politiska är ett kollektivt reflekterande kopplat till beslutet att skriva en gemensam historia; det är ett finkänsligt och allvarsamt återberättande av de misslyckanden och förhoppningar som denna historia är sammanvävd av; det är den historia och det minne som hör samman med mäns och kvinnors kamp för att, trots alla svårigheter och hinder, inrätta ett samhälle av jämlikar.

Projektet att på nytt symbolisera det politiska ingår således i ett permanent ifrågasättande av rådande sociala skillnader: det handlar om att ge form åt en kollektivitet som bygger på regler om fördelningsmässig rättvisa, principer om utvidgade möjligheter och öppet diskuterade normer för förhållandet mellan individ och kollektiv. Konflikter är ofrånkomliga i detta sammanhang, eftersom en öppen debatt kastar ljus över transfereringar mellan individer, mellan grupper och mellan geografiska områden, samtidigt som den röjer nedärvda privilegier och implicita kontrollformer. En sådan debatt har ingenting att göra med den fredliga och nästan tekniska form av diskussion som förespråkas av den deliberativa demokratins teoretiker. Det är ett sammanhang av denna typ, med alla dess oundvikliga svårigheter, som kan erbjuda en spelplan för allmänviljans praktiska erfarenheter. Denna "allmänvilja", i singularis, kan inte längre bestå i en idealiserad lögn eller en from deklaration; snarare måste den utgöras aven mängd förlikningar och kompromisser eller, tvärtom, av distinkta val som berör själva konstitutionen av den sociala sammanhållningen: det vill säga frågor om pensioner och bandet mellan generationer, om olika former av social och yrkesmässig trygghet, om fördelningen av skattebördan, om olika sätt att hantera och kompensera för arbetslöshet, om mer långsiktiga frågor, etc. Dessa praktiker måste alltid anpassas till den typ av regim som de själva sammantaget bidrar till att definiera. Det handlar om att vinna erkännande för en sann bild av hur män och kvinnor lever för att möjliggöra förändringar. Att återge det politiska dess innebörd och form innebär inte att hylla ett förlösande kollektiv, oavsett om det skulle handla om ett folk, en klass eller en multitud. Snarare är syftet att förtydliga det system av faktiska interaktioner som skapar skillnaderna och uppdelningarna i samhället; det handlar om att på ett förnuftigt sätt pröva de hinder som står i vägen för konstituerandet av en politisk sammanslutning som bygger på ömsesidiga åtaganden.

(sid. 248-252, noter ej medtagna)

Texten upplagd med förlagets tillstånd.

Framtidsdagen

2010-12-05T17:27:00.002+01:00

Har skrivit en (lång) text om Framtidsdagen, men vågar inte lägga upp den...

Marknad och forum

2010-12-05T12:43:00.006+01:00

Ur Motdemokratin:

...En likhet mellan konsumenter och väljare som ofta påpekas är att de förra "väljer" varor på samma sätt som väljarna väljer representanter. [...] Jämförelsen mellan dessa två olika former för att uttrycka preferenser och fatta beslut har resulterat i flera viktiga studier som kretsat kring distinktionen mellan begreppen marknad och forum. [...] Emellertid har marknaderna ett viktigt kännetecken som inte har uppmärksammats i tillräcklig utsträckning, nämligen det faktum att de i första hand struktureras av negativa interventioner. Finansmarknaderna ger ett tydligt exempel på detta. Man skulle kunna analysera dess funktionssätt utifrån Albert Hirschmans åtskillnad mellan sorti (exit) och protest (voice). Inom den politiska ordningen samexisterar dessa två interventionsmetoder. Faktum är att själva det politiska röstandet kombinerar de två elementen genom att förmedla såväl förhoppningar som uttryck för vägran och därmed knyta samman en positiv och en negativ suveränitet. Situationen är helt annorlunda på marknaderna, där sortin är klart mer förekommande än protesten. På marknaderna pågår ständiga slitningar mellan förtroende och misstro, i vilka misstron har en prioriterad ställning. Där osäkerhet råder får misstron alltid överhanden. Denna asymmetri innebär att det negativa omdömet är den drivande kraften bakom de beslut som fattas på marknaden: till syvende och sist är det beslutet att sälja säkerheter som har den strukturerande funktionen.

Om marknaden är det fulländade uttrycket för en negativ suveränitet, beror detta också på att denna typ av suveränitet manifesterar sig på ett utspritt och decentraliserat sätt, utan att a priori behöva stödja sig på någon formalisering eller aggregering. Marknaden förkroppsligar ett slags opinionens styre, som även innefattar de mest negativa aspekterna av detta fenomen (såsom rykten). Marknaden utgör ett universum där den organiserade representationens princip inte har någon som helst plats, och det är i denna bemärkelse som den marknadsmässiga samordningsmodellen kan liknas vid en "osynlig hand". Marknaden styrs i dubbelt avseende av indirekta regleringsmetoder. När vi inser detta upptäcker vi också det problematiska i en stor del av den kritik som riktas mot marknaden. Förstådd i de termer som vi har presenterat här är marknaden föga mer än ett (förvisso emblematiskt) uttryck för ett decentraliserat beslutsfattande. Den besatthet över "nyliberalismens fasor" som idag råder på många håll tjänar bara till att maskera omfattningen av och djupet i de problem som det opolitiska för ger upphov till. En sådan kritik reducerar hela frågeställningen till en förmodat uppenbar och stabil motsättning mellan politisk vilja och laissez-faire-ekonomi, mellan allmänintresse och särintresse, trots att vad som egentligen står på spel är själva idén om det politiska och dess förhållande till demokratin. Marknaden uppdagar snarare än orsakar den nuvarande tendensen mot det opolitiska. Snarare än att vara en dold makt som svävar över samhället och tvingar igenom sin "vilja", är marknaden en mekanisk bärare av en anonym och absolut negativ kraft som ingen kan lägga beslag på men som påverkar alla. Marknaden är, om man så vill, ett förstärkt uttryck för den negativa delaktigheten, en absolut figur för den "civila" demokratin, och därmed den tydligaste illustrationen av åtskillnaden mellan det demokratiska och det politiska. Den "kris för generaliteten" som präglar våra samhällen idag är i första hand av politisk natur.

Pierre Rosanvallon (2010/2006), Motdemokratin: Politiken i misstrons tid [orig: La contre-démocratie: La politique à l'âge de la defiance], Tankekraft Förlag. Sidorna 230-231.

Översättning av Oskar Söderlind

Texten upplagd med förlagets tillstånd.

The Ethics of Wikileaking

2010-12-04T18:55:00.002+01:00

Eftersom jag har varit ganska aktiv i en tråd på forumet "Talking Philosophy" länkar jag dit:

The Ethics of Wikileaking

Mer om fildelning

2010-11-28T13:51:00.007+01:00

Erik Svensson tipsar på Facebook om en artikel i SvD: "Pirate Bay-domen vilar på en ensidig syn på kulturekonomi".

Jag tycker inte att artikelns resonemang är riktigt konsekvent.

Domens motivering är konsistent, givet att Pirate Bay uteslutande syftar till att kringgå betalning för av upphovsman avgiftsbelagt innehåll. (Sen kan jag ju tycka att det märkligt och kontraproduktivt att samtidigt se mellan fingrarna på YouTube - eller snarare vissa av dess användare.)

Spotify m.fl är ju däremot helt andra varelser, emedan de erbjuder upphovsmän kontroll över utbud och intäkter.

Slutsatsen att medie-oligopol bidrar till enkelspårighet (m.fl. negativa konsekvenser) är förstås korrekt, och ett gott argument för att söka andra vägar. Här tjänar digitaliseringens underminering av tidigare "affärsmodeller" ett viktigt syfte. Förhoppningsvis bidrar den till ett bredare, djupare och mer diversifierat utbud - men också efterfrågan.

Jag anser emellertid att det i första hand är upp till upphovsmän och publik att - på frivillig bas - skapa och bruka alternativa kommunikationsvägar.

Jag är ju knappast någon marknadsliberal (!) men jag kan ändå tycka att om en artist och ett produktionsbolag gemensamt kommer överens om att investera i ett verk, i avsikt att göra en långsiktig vinst - ja, då måste de få göra detta utan vare sig fördömanden eller sabotage. Vissa (enkelspåriga) typer av verk kanske helt enkelt passar bäst in i en sådan modell (läs schlagermusik och Hollywood-filmer). Hollywood är ett bra exempel på ur ett uppenbart "sug" endast (?) kan tillfredsställas genom massiva kapitalinvesteringar, vilka i sin tur kräver avkastningsgarantier.

Om man (systematiskt) konsumerar avgiftsbelagt material utan att betala och samtidigt förfäktar mediebolagens ondska och den totalt obegränsade fildelningens förtjänster samt menar sig idka civil olydnad för en högre sak - ja, då har man förverkat sitt förtroende i mina ögon.

Erik Svensson kommenterar:

Jag menar nog att det ligger mycket i påpekandet att om man ska beräkna (fiktiva) kostnader för artisterna för fildelningen, så måste man nog också beräkna fiktiva vinster också, för att kunna beräkna den eventuella "nettoskadan" som fildelningen orsakat. Eftersom domen bygger på beräkningar av enbart de fiktiva kostnaderna, så blir detta problematiskt. Skulle man vara riktigt konsekvent så skulle man skönskatta alla artister för de intäkter de fått, via den uppmärksamhet och spridning som deras verk fått via fildelningen, men det har ännu inte skattemyndigheterna vågat sig på att göra...

På ett mer principiellt plan visar domen att juridikens värld inte är skild från politikens, och att synen på ägandet och vad som kan och bör ägas fortfarande är en central politisk fråga. Det står i skarp motsättning mot dem som hävdar ideoogiernas död och att höger-vänsterskalan är irrelevant (främst vissa gröna ideologer och vissa liberaler som fortfarande tror på den bisarra idén om "Historiens slut" á la Fukuyama).

På ett mer marxistiskt-analytiskt plan så menar jag fortfarande att fildelningen och immateriellrättsfrågan bekräftar den marxistiska synen på hur produktivkrafternas utveckling ständigt kommer i konflikt med produktions- och ägandeförhållandena i samhället. Produktivkrafterna (d. v. s. den tekniska utvecklingen av internet, sökmotorer, bit-torrent teknik) omöjliggör vissa typer av privat ägande, främst kulturellt kapital och kunskapsskapital som inte längre kan "stängslas in". Då inträffar en period av turbulens och social oro, rentav revolutionära förändringar, tills ett nytt jämviktsläge inställer sig. Vi lever i en sådan period.

Kapitalägarna försöker då försvara gamla ägandemodeller genom att använda staten och juridiken och driva igenom olika repressiva lagar (FRA, Ipred) för att försvara det privata ägandets makt även på de områden där det av tekniska skäl är svårt eller omöjligt att göra det. Problemet är att om man helt och hållet ska försvara det privata ägandet av immateriell egendom så krävs det ett totalitärt samhälle av nordkoreansk modell, vilket kommer i konflikt med de liberala idealen om ett fritt sahälle och möjlighet till fritt informationsutbyte. Tror att det behövs mer marxistiska och socialistiska perspektiv i fildelningsdebatten, där libertarianerna är överrepresenterade.

På detta svarar jag:

Jag håller med helt om ditt principiella resonemang, Erik!

Det som störde mig i artikeln var emellertid just detta med oräknade vinster... Just när det gäller den aktuella juridiska sakfrågan tycker jag att det låter lite som en (för mig otillfredsställande) resolution av ett bråk på skolgården: Eftersom slagskämpen också ådragit sig blåmärken då offret försvarat sig är även han (slagskämpen) ett offer - och därmed är båda (ungefär) lika goda kålsupare.

Återigen, givet en situation där en part med goda - villkorliga och i viss mån godtyckliga men erfarenhetsbaserade - skäl (moraliska eller juridiska) räknar med vissa rättigheter (kroppens eller investeringens helgd) och dessa rättigheter kränks, ja, då bör eventuella (oförutsedda) fördelar för den förfördelade parten vara av marginell betydelse vid utpekande av ansvar och utmätning av straff.

Om detta leder till en situation som inte rimmar med den aktuella moraluppfattningen bör konsekvensen bli en omskrivning av de spelregler som man därefter vill ska gälla. (Eller till andra förväntningar eller beteenden.)

Soundtrack till en soaré

2010-10-24T14:22:00.003+02:00

Entré: Det bästa ur den svenska versionen av musikalen Jekyll and Hyde. Snyggare än originaluppsättningen.

Taffelmusik: Lättsamt, klassiskt och virtuost. Martin Fröst och vänner.

Dessert: Storband och symfoniorkester: Helge Albins Thetris.

Digestive: Arcanto-kvartetten spelar stråkkvartetter av Ravel, Debussy och Dutilleux.

---

En större avsmakningsmeny bör också innehålla Ale Möllers projekt med Mats Öberg, Bohuslän Big band m.fl. - kanske som "nattamat". Inspelning ges ut i januari 2011.

För balansens skull krävs - till förrätt - också något svart: riktigt fet och putsad soul och funk...

Liberalismens logiska krumbukter

2010-09-21T15:34:00.005+02:00

minnesanteckningar

negativa friheter - frånvaron av tvång - är ett ohållbart begrepp

exempel: parkbänken, rökförbud på allmäna platser, nybyggare...

precis som kapitalismen bygger liberalismen på en ständig expansion: konceptet är hållbart endast så länge det finns tillräckligt mycket livsrum för att ingen ska behöva inkräkta på / bli inkräktad av någon annan

"ymighetshorn" vs. nollsummespel

i avsaknad av ett sådant utrymme, förvandlas allas "oförytterliga" rättigheter till de starkastes rättigheter

tanken på "oförytterliga" rättigheter är transcendental och har ingen fast förankring. ett rimligare förhållningssätt är pragmatiskt. transcendentalismens lockelse är den auktoritet den skänker, på samma sätt som traditionell religion.

i praktiken är liberalismens autonoma individ beroende av kollektiv på flera nivåer. även i den mån moderniteten (skenbart) tycks frikoppla individen från en mängd beroenden, visar en närmare inspektion att individen alltid hämtar sin styrka ur ett "vi". detta "vi"-beroende förnekas genom att hävda att just den egna vi-gruppen representerar det "rätta", "normala" o.s.v. (kvarterskyrkan)

materialism - fri vilja...

Hannes parti

2010-08-27T21:43:00.001+02:00

&partyName=Hannes parti&cat=Jämställdhet" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="200" height="350">

Schlyter om 35-timmarsvecka

2010-08-23T19:50:00.001+02:00

Arena | 35- TIMMARS VECKA

Valpejl

2010-08-20T21:00:00.000+02:00

Larry Graham Central Station: Pow!

2010-08-05T13:42:00.002+02:00

Play Bass Now

2010-07-26T21:36:00.002+02:00

Chomsky om språk och medvetande... och vetenskapsfilosofi

2010-06-08T23:41:00.008+02:00

The Galilean intuition vs. the Jacobean intuition

Nature is perfect and it is the task of the scientist to discover in just what sense this is true. Newton’s confidence that Nature must be very simple reflects the same intuition.
However obscure it may be, that intuition about what Ernst Heckel called Natures drive for the beautiful has been a guiding theme of modern science since the Galilean revolution - perhaps even its defining characteristic.
Biologists, however, have tended to think rather differently about the objects of their inquiry. Very commonly they adopt Francois Jacobe’s image of Nature as a tinkerer [the bricoleur!] which does the best it can with the materials at hand - often a pretty rotten job, as human intelligence seems to be keen on demonstrating about itself.
We just don’t know which of these two conflicting intuitions is more accurate.

Sommar, sommar

2010-06-08T19:56:00.000+02:00

Harvey läser Marx

2010-06-08T19:15:00.001+02:00

Baseball Ethics

2010-06-07T20:36:00.010+02:00

En kommentar till Mike Labossieres inlägg om hur människor resonerar om sport på bloggen Talking Philosophy.

Very interesting post and discussion. I see the situation exactly as you do, and I am loathe to think that anyone could see it any other way.

Yet I am accustomed to finding myself surrounded by people who do in fact see similar situations in a very different light - and who act accordingly! Your question as to why people treat situations like these as moral issues is central to me.

It seems, to me, to be related to questions like: “Why is Gazetta dello Sport so important to so many people?” Or “How can people (seemingly in all sincerity) bicker endlessly over which team is ‘the best’, at all?”

Perhaps the most glaring question is this: How can close to a hundred per cent of the attacking team's players and fans say (and clearly sincerely believe) that the ball has crossed the goal line - and that this is obvious! - while close to a hundred per cent of the defending team's players and fans say (and clearly sincerely believe) that the ball has not crossed the goal line - and that this is obvious?

It has always depressed me to find that many people - consciously or unconsciously - misinterpret differences based on psychologically based affections and values as amenable to moral or logical/rational discussion.

I think that there are two main reasons: (i) ignorance and (ii) group processes.

Ignorance in this case means the inability to differentiate between desires and facts, and it has a clear correspondence in developmental psychology. It reflects an infantile or childish mind, rather than a developed, mature intellect. And it is, alas, the mindset of many sports fanatics (among others).

Sociological or socio-psychological processes, on the other hand, may operate at a more conscious level (but often do not). It is so important and integral to many individuals' identity to be an “Inter” fan - as opposed to an “A.C. Milan” fan - that it engenders an active resistance to the separation between emotional and logical discourses - regardless of whether the individual is capable of performing such a separation. So, the “bickering” can constitute a “language game” played to maintain group cohesion; or it can be a psychological mechanism for constructing and protecting personal and group identity.

Original error

2010-06-07T19:33:00.004+02:00

”As psychologists have repeatedly discovered, those who are misinformed and later corrected often lapse into versions of their original error.”

Vetenskapsfilosofen Philip Kitcher skriver i Science om klimatdebatten.

New York, New York

2010-06-07T18:27:00.003+02:00

New York, New York, big city of dreams
And everything in New York ain't always what it seems
You might get fooled if you come from out of town
But I'm down by law and I know my way around

Too much, too many people, too much
Too much, too many people, too much

A castle in the sky, one mile high
Built to shelter the rich and greedy
Rows of eyes, disguised as windows
Looking down on the poor and the needy
Miles of people, marching up the avenue
Doin' what they gotta do, just to get by
I'm living in the land of plenty and many
But I'm damn sure poor and I don't know why

Too much, too many people, too much
Too much, too many people, too much!

A man's on a ledge, says he's gonna jump
People gather round, said, "He won't he's just a chump"
'Cause he lost his job, then he got robbed
His mortgage is due and his marriage is through
He says he ain't gonna pay no child support
Because the bitch left him without a second thought
He got nothing to eat, no shoes on his feet
She even left his clothes out in the street
He keeps hearing noises when he's at home
He always hears voices when he's all alone
His wife took the kids, the car and the crib
In this man's world, so much for Women's Lib

New York, New York big city of dreams
But everything in New York ain't always what it seems
You might get fooled if you come from out of town
But I'm down by law, and I know my way around

Down in the Village, you might think I'm silly
But you can't tell the women from the men sometimes
They're sugar and spice and everything nice
But when you get 'em home ain't no telling what you find
Right next door is a little old man
I seen him eating dog food out of a can
He says, "I got to eat, when I can't afford meat
I barely can stand, on my own two feet
I got a bad habit and I just can't break it
Something's on my mind and I just can't shake it
I need some time, and I want some space
I gotta get away from the human race"

Too much, too many people, too much
Too much, too many people, too much!

Staring at a skyscraper reaching into heaven
When over in the ghetto I'm livin in hell
Just play ball or be an entertainer
'Cause niggaz like me can't read too well
Nobody loves me, nobody cares
I dreamed about a life but I'm livin in a nightmare
Paranoid schizo, set back, snowbound
Bad news psycho, heart attack, breakdown!

If only I could sleep just ten more minutes
I might find the strength to make another day
If I didn't have to get up and do my thing
I would probably sleep my whole life away
I messed up a nice dream, somethin' bout ice cream
Whipped cream, fruits and a cherry on top
Now I gotta get up and face the world, huh
The pressure is on, It ain't never gonna stop
I sho' gotta learn to use my mind
I don't wanna be kissing nobody's behind
Just standin' on line lookin' like a jerk
Gotta get off my butt and do a full day's work
I ran into a pothole, got into a car crash
Should’a been thinking and tried to fake whiplash
A crowd gathered round, they're callin' me fat
Who you lookin at with a face like that?

New York New York big city of dreams
Everything in New York ain't always what it seems
You might get fooled if you come from out of town
But I'm down by law and I know my way around

On 42nd Street, lookin for some action
Women standing on the corner selling satisfaction
One young punk just leaning on the fence
Tryin' to make a dollar out of fifteen cents
Really is a prankster, tried to be a gangster
Real big wheel when a gun is in his hands
Just did a stick-up, just got picked up
One dead punk, killed by the man

New York, New York big city of dreams
And everything in New York ain't always what it seem
You might get fooled if you come from out of town
But I'm down by law and I know my way around

Too much, too many people, too much
Too much, too many people, too much!

A baby cries and a mother dies
And the tears fall from the doctor's eyes
Because in this room, on this day
The Good Lord has giveth, and taketh away
The gift of life really means a lot
And in the ghetto your life is all you got
So you take to the streets, trying to exist
In the trash and slime of a world like this
What you watch on TV tells you what life is supposed to be
But when you look outside the only thing you see
Is the poverty stricken reality
Abandoned places, angry faces
Much hate and hunger throughout the races
You say, "I'm grown and I'm on my own
So why don't everybody just leave me alone!"
Now you stay at home, talking on the phone
Doin' ninety miles an hour in the fifty mile zone
They never took the time to tell you 'bout sex
So you had to learn about it in the discotheques
Nine months later, the baby is there
And the nigga that did it said, "I don't care!"
You don't have enough money to help feed two
So you have to choose between the baby and you
The sky was crying, rain and hail
When you put your baby in the garbage pail
Then you kissed the kid and put down the lid
And you tried to forget what you just did
The muffled screams of a dying baby
Was enough to drive the young mother crazy
So she ran in the rain trying to ease the pain
And she drove herself insane

New York New York big city of dreams
But everything in New York ain't always what it seem
You might get fooled if you come from out of town
But I'm down by law and I know my way around

Too much, too many people, too much
Too much, too many people, too much!

New York New York big city of dreams
But everything in New York ain't always what it seem
You might get fooled if you come from out of town
But I'm down by law and I know my way around

Too much, too many people, too much
Too much, too many people, too much

Grandmaster Flash & The Furious Five

Studentmössan 07TE 2010

2010-06-04T11:02:00.005+02:00

Studentmössan
07TE 2010

Alexandra Andersson
”Kom hem till mig om du vill mysa!”
”Let’s go to the cafeteria!”

Isabella Andersson
”Håkan, jag jobbar hemma istället”

Jesper Bjelke
”Det här är ingen riktig stad!”

Johanna Caspersson
”Slutar vi inte nu?”

Christian Danheimer-Furedal
”Vad Jesper säger…”

Tim Elvingsson-Engfors
”Lev dagen för vad den är – Carpe Diem”

Fredrika Eriksson
”Jag tänkte inte på det…”

Hanna Erzmoneit-Friberg
”Asså jag vaknade precis…”
”Var är mina nycklar?”

Adrian Ingman
”Kan man inte göra detta på ett enklare sätt?”
”Det är så jävligt, alltså!”

Daniel Johansson
”Hallå, du Mackan!”

Jesper Kanewoff
“Vad Christian säger…”
“Mjau”

Daniel Nevbäck
“Nae…”

Eric Nilsson
“Jag tränade fem timmar igår!”

Joakim Nilsson
“Du super dåligt!”

Jonas Nilsson
“Säg till Åsa att jag har ont i huvudet”

Marcus Nilsson
“Skön jävel”

Joakim Persson
“Ska du med till cafeterian?”
”Har du sex kronor?”

Marcus Petersson
“Du screen-peak:ade, din jävla tarm!”

Astrit Rama
”Jag kommer på naturkunskapen!”

Eric Rosenborg
”Det är sant!”

Teddy Sahlin
“Grabbar, vi ses i morrn istället”

Fredrik Sige
”Kom på nåt bra!”

Jessica Sjunnesson
”Tips: Skottland är ett land…”

Erik Svensson
”En fråga, bara…”

Lukas Söderberg

Håkan Bang
”Är ni redan här?”

Björn Bengtsson
”Jag vill ha tyst när jag pratar!”

Hört talas om klimatförändringar?

2010-06-02T21:43:00.005+02:00

Skit in, skit ut

2010-05-21T21:32:00.017+02:00

Fortsatt diskussion med kommentatorn Börje.

Jag är uppriktigt tacksam för din korrespondens. Den lär mig mer om hur du, och säkert många andra, resonerar. Den tvingar mig också att tydligt artikulera och reflektera över min ståndpunkt. Däremot upplever jag inte att de fakta och resonemang som du hittills har presenterat har något egenvärde.

Jag noterar att din senaste kommentar inte motsäger något av det jag har framfört. Jag tolkar detta så att du inte har några övertygande argument som motsäger vetenskaplig konsensus, och att du därmed medger - även inför dig själv - att i) temperaturhöjningen är ett faktum, och ii) denna höjning innebär ett mycket allvarligt problem.

Istället fokuserar du nu på a) svårigheterna att exakt förutse omfattningen av detta problem, och b) de drastiska åtgärder som krävs för att hantera problemet.

Din kommentar, läst i sin helhet, tycks vila på följande resonemang: Problemet är så stort att det är ohanterligt. De åtgärder som krävs om man trots detta skulle försöka att hantera problemet har så negativa konsekvenser att de inte är godtagbara. Därför kan problemet inte vara verkligt. Det får helt enkelt inte vara verkligt.

Jag funderar också på vilken vetenskapsteoretisk syn du har. Du verkar utgå från att modern naturvetenskap producerar (eller bör producera) bevis. Det är precis tvärtom: Vetenskapen uppställer hypoteser och ägnar all sin kraft åt att försöka motbevisa dem. Motståndskraftiga hypoteser utgör tillsammans ständigt reviderade och vidareutvecklade teorier.

James Hansens uttalande om havets invasion av New York inom 10 år finns på YouTube.

Jag vet inte varför du påpekar detta. Jag tvivlar inte på att uttalandet har gjorts. Men vad visar det?

Vi tappar inte förtroendet för Riksbanken för att den faktiska reporäntan inte alltid överensstämmer med prognoserna (däremot kan vi tappa förtroendet av andra skäl). Vi inser att SMHI ibland har fel, men använder deras prognoser som den pålitligaste informationskällan om framtida väder.

För att kunna förutsäga något om det framtida klimatet via diverse ekvationer så måste indata vara exakt enligt devisen skit in - skit ut.
Om du med "diverse ekvationer" avser (fysikalisk) modellering så finns det visst fog för denna devis. Men det betyder inte att allt annat än perfekta indata (vad det nu kan innebära) genererar värdelös information. Och bedömningen av utdatans informationsvärde bör lämnas åt vetenskapskollektivet.

Som all annan vetenskap (såväl som stora delar av övrig mänsklig verksamhet) handlar modellering om att, steg för steg, förfina både indata och modeller. Att ta fram (alltmer) pålitliga modeller innebär, per definition, en cykel av konstruktion, utvärdering och korrigering. Det är djupt missvisande att karakterisera detta arbete som en serie av "misstag" eller "misslyckanden".

Det finns, som sagt, också andra metoder för att förstå och förutspå klimatförändringar.

För de som hävdar att klimatförändringar är normalt och att tidigare värmeperioder liksom den vi just upplevt inte beror på ökad koldioxidhalt.

Jag förstår inte vad du menar med detta.

Klimatförändringar är "normala" i det avseendet att (mer eller mindre periodiska) svängningar i klimatet förekommer (har förekommit, kommer att förekomma), och att dessa sker även utan mänsklig påverkan. Vi talar då återigen om långa tidsintervaller.

Sådana temperaturförändringar orsakas till stor del av variationer i inkommande solstrålning, vilka i sin tur beror på periodiska förändringar i jordens rörelse runt solen. Klimatförändringar kan alltså ha andra orsaker än (av mänsklig aktivitet) ökad koldioxidhalt. Detta motsäger inte på något vis att klimatförändringar också orsakas av ökad koldioxidhalt.

Koldioxidhalt och temperatur påverkar varandra. En ökad temperatur leder till uppvärmning av haven. Uppvärmningen minskar havens förmåga att binda koldioxid, vilket i sin tur leder till en ökning av atmosfärens koldioxidinnehåll. Periodiska variationer i infallande solstrålning styr seriereaktioner, där förändringar av koldioxidhalt och temperatur förstärker varandra.

För min del är saken fullkomligt klar; FN:s och inblandade länders engagemang i klimatfrågan är till 100% politiskt. IPCC:s uppdrag är att bevisa människans påverkan på klimatet och att föreslå (dyra) åtgärder.

Nej. Vetenskapskollektivet försöker istället med all kraft vederlägga hypoteser om människans påverkan på klimatet. De har hittills inte lyckats. Som ett resultat av detta arbete byggs en alltmer motståndskraftig - och skrämmande - teori om mänsklig påverkan av klimatet upp.

En självklar konsekvens av detta är att åtgärder föreslås och vidtas för att minimera mänsklig påverkan och för att aktivt motverka dess negativa konsekvenser. Såtillvida är engagemanget naturligtvis politiskt.

Jag antar emellertid att du med beteckningen "politiskt" insinuerar en ideologiskt styrd påverkan av forskningen - och därmed av samhällsutvecklingen - i syfte att främja ett enskilt gruppintresse.

Du är naturligtvis fri att tro vad du vill, men a) om någon samhällsinstans kan göra anspråk på att vara (eller sträva efter att vara) opolitisk så är det vetenskapssamfundet. Detta ligger i definitionen av begreppet vetenskap. Därmed inte sagt att enskilda vetenskapsmän är opolitiska varelser. Och b) om vi inte ska lita på vetenskapssamfundet i denna fråga, vilka ska vi då lita på?

De åtgärder som hittills tagits är befängda: Vi ska tanka transportmedlen med mat, vi ska dra in kvicksilverlampor i våra hem (lagbrott i Sverige), och odlandet av sk "energigrödor" förstör åkermark, Vindmöllorna ger högst 20% av installerad effekt, vindstilla kalla dagar ger de 0%.

Kvicksilverlampor är problematiska. Det håller jag med om. I övrigt förstår jag inte hur du resonerar. Vad, exakt, är det som är "befängt" i de åtgärder du nämner? En modern förbränningsmotor har en verkningsgrad på strax över 35 % (och i väglösa områden ger den ett landgående motorfordon en effektiv verkningsgrad på 0 %). Anser du att biltrafik är befängd?

Den mest sympatiska tolkning jag kan ge dina invändningar är att de uttrycker en oro för vår (och kommande generationers) gemensamma välfärd och fortlevnad. Den oron delar jag. Men om vi måste välja mellan att tanka bilen och att äta oss mätta så är väl valet ganska lätt? Problem försvinner ju inte bara för att lösningarna är ansträngande.

Du är självklart välkommen att föreslå andra åtgärder. Jag brukar själv försöka undvika att kritisera konstruktiva förslag om jag inte har något bättre förslag att komma med istället.

Framtida satsningar som föreslagits (på fullt allvar) är ännu tokigare: Avskilja CO2 minskar effekten av bränslet med 20-30%, speglar i startosfären ska reflektera bort solljuset, spridande av svavelpartiklar i atmosfären och järnsalter i haven…vanvett!

Drastic times call for drastic measures, heter det. Jag kan inte låta bli att misstänka att bakom dina exklamationer ligger en rädsla för vad sådana drastiska åtgärder faktiskt säger om den tid vi lever i. Och en förståelig ovilja att se den troliga utvecklingen i vitögat. Det är dock en ovilja som vi inte kan tillåta oss att ge efter för.

Kurvan med den uppmätta/uppskattade världstemperaturen under sedan 1900 finns publicerade så att man jämföra kurvan för CO2-ökningen finns på Ole Humlums hemsida. Kurvorna följs åt 25 år under slutet på förra seklet. Övriga år är korrelationen usel. Och om nu 25 år är så, som du säger insignifikant, why all
this fuss about it?

De mätningar Humlum presenterar motsäger inte på något sätt koldioxidhaltens inverkan på temperaturen. Och 100 år är, i sammanhanget, obetydligt mycket mer än 25 år.

Observationens teoriberoende

2010-05-21T08:43:00.011+02:00

Ett svar till Börje, som kommenterade mitt förra inlägg om klimatdebatten.

Som lekman utgår jag från följande:

i) seriösa klimatforskare hävdar - så gott som undantagslöst - att dagens koldioxidutsläpp orsakar skadlig uppvärmning;

ii) i avsaknad av egen expertkunskap bör jag lyssna noga till dessa forskare - och inga andra - när det gäller denna livsavgörande fråga;

iii) vid blotta misstanken om att någon mänsklig aktivitet underminerar våra långsiktiga livsbetingelser är den enda rationella responsen att (försöka) avhålla sig från denna aktivitet.

Från dessa utgångspunkter ter sig "klimatdebatten" mycket märklig, inte bara till sitt innehåll utan till sin blotta existens.

Du skriver:

Koldioxid är en s k växthusgas. Atmosfären halt därav är 0,0387%. Vid en halt på sisådär 0,0020% har koldioxiden gjort av med det mesta av sin värmeupptagande effekt. Vid så låg halt är liv, så som vi känner det, inte möjligt. Värmeabsorptionen sjunker logaritmiskt och vid dagens halt är den försumbar.

Du beskriver här en logaritmisk funktion, med karakteristiskt avtagande tillväxt. Men avtagande tillväxt innebär inte obetydlig tillväxt. Och definitivt inte "försumbar".

(Källa: Uppsalainitiativet)

Du fortsätter:

Hypotesen är att trots att koldioxidens effekt är så liten så kommer ändå den lilla uppvärmning den är mäktig att resultera i ökad avdunstning från haven.

Nej. Koldioxidens effekt är inte liten, och detta är ett faktum - inte en hypotes. En fördubbling av nuvarande koldioxidhalt ger - i sig själv - i en temperaturhöjning på 1° C. (a)
Nej. En temperaturhöjning kommer att resultera i ökad avdunstning. Även detta är ett faktum. (b)

Eftersom vattenånga är den "starkaste" "växthusgasen" så kommer ökningen av vattenånga i luften att generera ytterligare uppvärmning, vilket gör att än mer vattenånga kommer att öka temperaturen vilket kommer att öka avdunstningen ytterligare osv.

Detta är en logiskt slutsats (c), givet (a) och (b).
"Hypotesen" i sammanhanget handlar om vad som sker utöver dessa, primära, effekter - alltså det som kallas positiva och negativa återkopplingar. (Dessa återkopplingar motsvarar ytterligare premisser i det logiska systemet och skulle, i teorin, kunna leda till att (c) inte längre är en oifrånkomlig slutsats.)

Av vattenånga blir det så småningom moln.

"Så småningom"?
Vattenånga är en primär effekt. Moln är en sekundär effekt (av flera) som kan ge upphov till både positiva och negativa återkopplingar.
Moln är inte vattenånga, och vattenånga är inte moln.

Moln kan endera reflektera solljus eller reflektera uppåtgående värmestrålning från jordytan, beroende på vilken höjd de bildas. Eftersom molnbildningen är kaotisk kan den inte förutses. Alla så kallade scenarier (tidigare kallade prognoser) är därför utan värde. Hittills har mycket riktigt samtliga av IPCC konsulterade datormodeller över klimatet visat på alldeles för höga temperaturer.

Att processen är kaotisk betyder att den inte kan förutses i detalj. Däremot kan den modelleras ungefärligt, och långsiktiga trender kan urskiljas.
Utöver fysikaliska modeller kan man också använda t.ex. klimathistoriska data - och då talar vi om långa tidsperioder - för att förutse framtida trender.
(SMHI kan inte förutse om det kommer att regna på midsommarafton, men de kan uppskatta årsnederbörden.)

Även andra uttalande från de som larmar om accelererande temperaturer och höjda havsnivåer haft fel. Så meddelade James Hansen, från NASA 1990 att New Yorks gator skulle dränkas av havet redan om 10 år, alltså kring år 2000.

Jag ser inte relevansen av detta anekdotiska argument.

Koldioxidens kapacitet att absorbera värme är inte omdiskuterad. Det är hypotesen med följdeffekterna som inte tycks stämma, dvs OM nu atmosfärens halt av vattenånga stigit (satellitmätningar tyder på att så inte är fallet) så behöver det inte nödvändigtvis leda till höjda världstemperaturer.

"Nödvändigtvis"?
Med detta uttalande begår du två misstag, som jag ser det.
För det första ifrågasätter du en samstämmig vetenskaplig expertis. På vilka grunder gör du det?
För det andra verkar du resonera att om rökning inte nödvändigtvis orsakar cancer så finns det ingen anledning att sluta röka. Resonerar du verkligen så?

Varför blev det då varmare under en 25 årsperiod under slutet på förra seklet? Tja säg det. 25 år tidigare sjönk temperaturerna.

Så korta tidsrymder är statistiskt insignifikanta i sammanhanget. Det vet du säkert.

Vid ett tillfälle på 70-talet berättade jag om oron för den kommande istiden, som grasserade då, för en släkting som levde på fiske och som pratat väder med sin far, också fiskare, vareviga dag sen barndomen. Jaha ska det nu bli kallt igen. Före kriget, skulle det bli så varmt, så varmt, sade sonen. Och när jag var ung skulle det bli kallt utav helvete, sade fadern.Vänta du bara några år så ska du se att dom börjar snacka om hur djädrans varmt det kommer att bli igen!

Återigen en anekdot utan relevans.

"Klimatdebatten": För dig som inte har tid att läsa bloggar själv

2010-05-18T20:25:00.011+02:00

En liten introduktion till "klimatdebatten", sedd ur mitt perspektiv.

Ja, debatt, förresten... Jag sätter ordet inom citationstecken för att poängtera att jag - om inte naivt så kanske i alla fall idealistiskt - vill reservera användningen av ordet till att beteckna sansade och prestigelösa meningsutbyten, baserade på en gemensam bas av fakta, med en ömsesidig målsättning att nå en samsyn och en konstruktiv och framåtsyftande (upp)lösning av konflikter och problem.

Med detta sagt tillstår jag med en uppgiven suck att vi har fått vänja oss vid att begreppet ges en betydligt generösare tolkning (redan de gamla grekerna...), och att det av medierna förstås som synonymt med (underhållande) konflikt.

Denna vidare tolkning av begreppet är tätt förbunden med idén om ett öppet och demokratiskt samhälle, och på något sätt måste vi hantera det ofrånkomliga "skval" som genereras som en biprodukt av ett maskineri vars verkningsgrad aldrig kan förväntas närma sig 100 %.

Men någon jävla ordning får det vara. När det offentliga samtalet alltmer liknar Pentagons satiriska debatt om Selma Lagerlöf är det lätt att sätta skrattet i vrångstrupen.

Om du inte orkar läsa längre, jämför satiren ovan med det högst verkliga (och nyliga) seminariet "Climategate och hotet mot isbjörnarna".

(Jag ser just nu på SVT hur en panel av "experter" betygsätter bidragen till årets melodifestival. Deras uttalanden handlar sällan om musiken; istället är det scenografi, artisternas utseende och kläder, bildproduktion o.s.v. som avhandlas. Inget att förvåna sig över, och kanske heller inte helt irrelevant, med tanke på att det är ett skådespel - en show - som tävlar.

Men precis som i "debatten" om Selma Lagerlöf framförs (eller utbyts) inga argument, inga motiv. Istället är det "åsikter" i bemärkelsen känslomässiga responser, som ventileras: "Den där killen har verkligen 'det'. Han är så snygg, och jag gillar de tunga trummorna. Jag ger bidraget en femma", säger någon. "Nej, nej, så är det inte alls", replikerar nästa panelist. "Artisten är ju bara äcklig och insmickrande. Bara gamla damer kan gå på något sånt. Och synth-blåset låter ju sååå 80-tal! En klar etta". Varpå programledaren salomoniskt konstaterar att expertjuryns betyg blir en trea. Och så vidare.

Men riktigt bisarrt blir det när experterna ger upp alla pretentioner på att ha någon egen åsikt över huvud taget, och istället börjar uttala sig om vad alla andra kommer att tycka. "Ja, vi har ju hört det förut", säger någon med ett menande minspel som antyder att vi här i panelen (och du framför TV:n) naturligtvis inte åter oss luras, "men den kommer att gå hem i stugorna". Och just därför får den en femma!

Dessa förutsägelser påminner inte så lite om marknadens hasardspel på intentioner av n:te graden, där att ha "rätt" innebär att pålitligt förutspå vad andra kommer att tro att andra kommer att tro att andra kommer att tro...)

Som lärare kan man reta sig vansinnig på att denna typ av "kunskapsbildning" har kommit att prägla såväl klassrum som pedagogiskt ledarskap och forskning. Men än värre blir det när inte bara politiken utan också vetenskapsjournalistiken urartar bortom varje tillstymmelse till heder och koherens.

Det är illa nog att världen härbärgerar ett icke ringa antal figurer som Lord Monckton. Mer beklämmande är att så många lyssnar på honom. Och rent fasaväckande är det att betänka att karln kan titulera sig forskningsrådgivare åt premiärminister Thatcher.

I bloggosfären tar sig förstås dessa fenomen ännu mer drastiska uttryck.

På Uppsalainitiativets blogg gör bl.a. Olle Häggström sitt bästa för att som vetenskapsman agera motvikt mot de "klimatskeptiker" som av olika skäl utnyttjar varje tjuvknep för att föra fram sina egna agendor.

Många (kanske de flesta) akademiker och vetenskapsmän väljer dock med viss ambivalens att undvika den förnedring och frustration som en på förhand utsiktslös konfrontation med dessa djupt ohederliga "skeptiker" ofelbart resulterar i. (Det är inte så lite gäng- och gangstermentalitet som råder där ute: Om polarna skrockar stödjande åt dina one-liners och blänger utmanande på din kontrahent, då har du också (den starkes) rätt att göra anspråk på seger.)

Jag är djupt imponerad av Häggströms civilkurage, tålamod och förmåga att hantera de sociala och psykologiska krav som ställs i varje konfrontation av detta slag. Jag undrar om han, med facit i hand, hade valt att delta i seminariet "Climategate och hotet mot isbjörnarna"...

Häggström backas upp av Erik Svensson. Den senare arbetar lika oförtrutet (bl.a. på sin blogg) med att ge röst åt förnuftet, men fäktas ogärna med väderkvarnar.

Ett "troll" är, enligt gängse Internet-terminologi, någon som avsiktligt försöker så split och sprida desinformation. Ibland är det bara på ren jävelskap, men självklart bedrivs "trolling" i organiserad form som ett slags kontraspionage på uppdrag av olika, mindre nogräknade, intressenter. Ett typiskt troll, med särskilt fokus på miljö och klimat, är Maggie Thauersköld Crusell, med sin blogg The Climate Scam.

Thauersköld tillhör dessutom underarten "tontroll". Detta är ett troll som har specialiserat sig på en (något mer) raffinerad form av passiv obstruktion, nämligen att hävda en neutral och konstruktiv hållning och att vädja om en angenämare "ton" i debatten. Detta är i själva verket en effektiv strategi för att 1) hålla kvar samtalet på Selma Lagerlöf-nivå, och samtidigt 2) förleda troskyldiga åhörare att tro att man faktiskt har ett ärligt och konstruktivt uppsåt.

Det är bl.a. denna typ av "debattörer" som Olle Häggström har valt att konfrontera med personangrepp, enligt devisen att en lögnare måste få kallas vid dess rätta namn. Och självklart använder tontrollet sådana framprovocerade uttalanden som ammunition...

Jaha, så kan man ju också se på Körslaget...

2010-04-30T22:01:00.003+02:00

Thomas Gür skriver på SvD:s ledarsida (30/4 2010) om TV4:s program Körslaget.

Kommentarer överflödiga (hoppas jag).

Gott & blandat

2010-04-30T20:31:00.012+02:00

Slavoj Žižek: What does it mean to be a revolutionary today?

David Harvey: The crisis today

Adam Curtis: The Trap - What Happened to Our Dream of Freedom?

Jorden tål inte vår konsumism

Vilken vision ersätter konsumtionshetsen?

Rosenhans experiment

Roddtävling

2010-04-30T08:19:00.003+02:00

Några franska storföretag har tagit för vana att utkämpa en roddtävling (fyra man plus rorsman) företagen emellan, och lagen består av de anställda. Men så upptäcker en dag ledningen i ett av företagen att deras lag under några år alltid har kommit sist. Upprördhet och frågor; man betalar en expert, en sportkonsult, för att försöka förstå vad det är som händer. Experten drar igång en undersökning som varar flera veckor innan han når en slutsats: i båten finns fyra rorsmän och en enda roddare. Förvirring hos ledningen som ber konsulten om råd. Kärnan i expertbedömningen sammanfattas sålunda: roddaren måste motiveras!

Ur Corinne Maier (2006), Hej lättja, Stockholm: Månpocket/Svenska Förlaget (orig: Bonjour Paresse, 2004, Édition Michalon). Översättning av Agneta Sellin.

Turingmaskiner och neuronnät

2010-04-22T21:24:00.003+02:00

Anhängare av stark AI, såväl som många skeptiker, vill undvika transcendenta förklaringar av intelligens, och – om möjligt – överbrygga ”kvalitativa språng”. *

Den springande punkten är möjligheten att specificera mänsklig intelligens (a) i princip) och (b) i praktiken.

Och även här är man ofta delvis överens: Ja, i princip går det (a). Detta ställningstagande är en konsekvens av en gemensam utgångspunkt: evolutionär, materialistisk och icke-transcendent.

Vad som ofta skiljer olika debattörer åt är graden av tilltro till möjligheten att i praktiken analysera och återskapa mänsklig intelligens (b).

En del verkar resonera att av (a) följer också (b).

Jag menar att (b) inte följer av (a), men jag vill ändå tro också på (b).

Vissa verkar mena att (b) är en så komplex uppgift att det inte är realistiskt att tro att vi skulle kunna lösa den.

Turingmaskinen är definitivt ingen lyckad modell för evolutionärt utvecklade kognitiva processer. Den är, däremot, en demonstration av att en s.k. von Neumann-arkitektur i princip är förmögen att lösa en ofantligt stor – men begränsad – mängd problem (utifrån en mycket begränsad repertoar av grundläggande operationer).

Huruvida denna mängd problem är stor nog att i princip rymma mänsklig intelligens är en öppen fråga.

Att likställa en dator med en Turing-maskin är missvisande, av två skäl. För det första (i) utvecklas datorer som inte bygger på von Neumann-arkitekturen. För det andra (ii) används datorer (av von Neumann-typ) för att simulera andra ”maskiner”, vilka i sin tur används för att ”simulera” intelligent beteende.

Huruvida (ii) innebär att de med Turingmaskiner implementerade ”maskinerna” med nödvändighet är begränsade till samma mängd problem som en Turing-maskin är en öppen fråga. (En maskin implementerad på en Turingmaskin är med nödvändighet logiskt reducerbar till en Turingmaskin, men beskrivningen av den maskin som implementeras kan eventuellt möjliggöra kraftfullare beskrivningar av de uppgifter som den sätts att lösa.)

En mer realistisk modell av den arkitektur som (troligen) ligger till grund för mänsklig intelligens är (artificiella) neuronnät, ANN. Påstående (a) ovan inrymmer delvis tron att sådana modeller kan utvecklas så att de fångar allt som är relevant för beskrivningen av den maskin som möjliggör mänsklig intelligens. (Men det kan förstås vara så att någon ”detalj” undgår upptäckt, som en konsekvens av observationens teoriberoende, eller av begränsningar i de instrument och sinnen som används för inspektionen av den mänskliga förlagan.)

Huruvida ANN i princip är förmögna att lösa en större mängd problem än en Turingmaskin är en öppen fråga. Jag är övertygad om att så är fallet.

Huruvida ANN som implementeras med hjälp av många sammankopplade von Neumann-datorer kan reduceras till en Turingmaskin är en öppen fråga (tror jag).

Som vanligt finns djävulen i detaljerna. De svårfångade fenomen i mänsklig kognition (för att inte tala om andra mentala processer) som vi finner så svåra att definiera kan mycket väl vara utslag av kvantitativa skillnader mellan de ANN som hittills skapats och den mänskliga hjärnan (antalet noder och kopplingar, t.ex.). Det kan också tänkas uppkomma som ett resultat av kvalitativa skillnader (avsaknad av någon, förbisedd, komponent).

Men mest troligt är att skillnaderna inte ligger i arkitektureras kapacitet, utan i hur de är ”inställda”. Även om ANN kan tävla med den mänskliga hjärnan med avseende på antalet noder, antalet kopplingar, signalhastighet o.s.v.; och även om ANN är en i allt väsentligt fullständig beskrivning av hjärnans arkitektur; återstår frågan om vilka kopplingar som görs; vilka signaler som skickas, och när. En icke obetydlig komplikation är att ett (mänskligt) neuronnät är extremt dynamiskt och självjusterande – både på kort sikt (inlärning m.m.) och lång (evolution). Att modellera detta (på ett adekvat sätt) är en central del av forskningen inom AI.

Det är alltså här problemen ligger: i ”monteringen” och i ”handhavandet”.

Den första förbränningsmotorn krävde säkerligen en hel del justeringar innan den äntligen fungerade. Innan en mängd inställningar hade gjorts fungerade den troligen inte alls, trots att konstruktionen i princip var ”korrekt”. Och även efter det att motorn för första gången faktiskt hade hostat igång, krävdes ett grannlaga arbete för att finna de optimala inställningarna. Kanske har våra artificiella intelligenser redan hostat?

För att motorn ska åstadkomma något som en utomstående betraktare skulle uppfatta som meningsfullt krävs också att den integreras i ett större system – ett fordon – och att detta system i sin tur integreras i ett ännu större system – framförandet av fordonet i från punkt A till punkt B i trafik. Kanske står vi framför en bil, men vet ännu inte hur man kör den?

---

* "Kvalitativa språng" är besläktade med emergenta beteenden och icke-reducerbara egenskaper (paradexemplen är myrsamhällen och vatten). De kräver inte med nödvändighet transcendenta förklaringsmodeller, men de kan defintivt försvåra (och eventuellt omöjliggöra) den "reverse engineering" av mänsklig intelligens som forskning inom AI utgör.

Hur var det nu med stark AI?

2010-04-21T20:45:00.008+02:00

Thomas Svensson skriver, i en kommentar till Dennett:

Spinozas värld 3 [...] kan man förstås tänka sig som möjlig att behärska av en artificiell intelligens. Men [...] den objektiva värld 3 [är] död utan ett tolkande och handlande subjekt. På samma sätt är det därmed med AI, den kan användas som hjälpmedel att organisera och utveckla objekt i värld tre, men står sig slätt i förhållandet till den fysiska världen utan hjälp av mentala processer, utan värld två.

Jag kan inte låta bli att vifta lite med flaggan för Dennett och för AI.

Datorer lämpar sig förvisso för att sortera och söka i system av kodifierad kunskap.

Skeptiker använder ofta begrepp som ”tolkande och handlande subjekt” och ”mentala processer” i sin kritik mot idén om (”genuin”) artificiell intelligens. Man brukar också ofta framhålla vikten av integration med värld ett, alltså med den fysiska världen.

Frågan är emellertid var gränsen går – om det finns någon tydlig gräns – mellan det datorer bevisligen kan göra (bra) och det som vi kallar ”tolkning”, ”handlande” och ”mentala processer”. Om det inte finns någon sådan gräns, blir även ordet ”subjekt” problematiskt.

Jag tror personligen att s.k. stark AI i princip är möjlig. Att den hittills har framstått som praktiskt ouppnåelig beror vare sig på fysiska eller metafysiska begränsningar utan på svårigheterna att specificera exakt (eller kanske inte fullt så exakt) hur en intelligent människa fungerar.

Kanske är det så att dessa svårigheter är oöverkomliga för oss: kanske övergår det varje möjligt medvetandes kapacitet att analysera sig själv. Det vore i så fall en ganska elegant filosofisk ironi. Men om det är så, kommer vi aldrig att kunna veta det – en variant av halt-problemet. Och isåfall kan vi heller aldrig utesluta (den principiella) möjligheten till stark AI.

Notera att detta inte innebär ett hemfallande till transcendenta förklaringar av intelligens. Att något är praktiskt ouppnåeligt innebär inte att det är teoretiskt omöjligt.

(Det var länge sedan jag pysslade med dylika spörsmål, och jag behöver troligen läsa in mig. Men jag skulle tro att Dennett m.fl. anför liknande resonemang.)

Mat, klimat, vetenskapsjournalistik och propaganda‏

2010-04-20T09:02:00.013+02:00

För några dagar sedan rapporterade Svenska Dagbladet och Sydsvenskan (båda liberala) om en nyligen publicerad finsk studie av matens klimatpåverkan: Kött ingen stor klimatbov respektive Veganer inte mycket klimatsmartare. (TV4 och Aftonbladet satte liknande rubriker.)

Jag följde några av länkarna till läsarnas egna bloggar, och hittade bl.a. detta exempel på hur informationen landade: Ekologiskt snömos av Liberala Ungdomsförbundets ordförande, Adam Cwejman.

Det var ett lågmält inlägg på Naturskyddsföreningens blogg, Fel återgett om matens klimatpåverkan, som uppmärksammade mig på studiens reception. Därifrån klickade jag mig bl.a. fram till ett inlägg av Harald Cederlund, forskare på SLU:s Biocentrum: Kött är en lika stor klimatbov som tidigare.

Vetenskapsjournalistik förvandlas alltsom oftast till en viskningslek, där det ursprungliga fenomenet på sin väg mot allmänheten förvrängs till oigenkännlighet. Bearbetningen börjar redan hos forskarna - observationens teoriberoende kan vi inte komma ifrån. Inte heller att samhällsdebattörer från olika ringhörnor gör ett snävt urval av information för att underbygga sina åsikter. Men tanken med det öppna samhället är ju att detta i möjligaste mån ska ske för öppen ridå: Valmanskåren åser hur de politiska kombattanterna väljer vapen ur samma, gemensamma och öppna förråd; hur de vässar sina värjor och duellerar; och väljer utifrån detta sin vinnare.

De bländande retoriska sticken i en sådan kamp må vara ojusta, och vi har lärt oss acceptera att folkets favorit inte sällan blir den som bär färggrannast dräkt, snarare än den som fäktar renast. Men i kapprustningens yra verkar de blanka (eller inte fullt så blanka) eggarna ha förbytts mot massförstörelsevapen: I sin iver att detronisera motståndaren offrar man gärna sin egen balans för att istället demolera hela arenan och därmed omintetgöra åskådarnas möjligheter att forma välinformerade omdömen.

Och medierna - supporterklubbarna - agerar villigt samvetslösa vapenhandlare.

Intuition och politisk korrekthet

2010-04-18T21:20:00.005+02:00

Thomas Svensson skriver i ett inlägg om Spinozas kunskapssyn:

Vissa uppfattningar i samhället om t.ex. invandrare, kvinnor och homosexuella kan vi förnuftsmässigt utifrån våra adekvata idéer vara överens om. Men idéerna är historiskt ganska nya och många har ännu inte omfattat dem, vi tvingas lita till politisk korrekthet för att inte göra bort oss inför andra. Så småningom, efter ett par generationer, kanske, har de adekvata idéerna blivit till intuitiv insikt hos de flesta, den högsta av kunskapsslag och pressen att vara politisk korrekt blir överflödig.

Ibland blir jag förvånad över hur människor i min närhet verkar motsäga sig själva.

Jag - som snusare - brukar hävda att tobaksförbud på allmänna platser är ett bra exempel på hur ett ”lätt tvång” kan användas för att generera långsiktiga fördelar för alla – både de som (för närvarande) brukar tobak och de som inte gör det.

Även brukare, som jag själv, borde kunna se detta förbud som positivt, inte bara för icke-brukare. Det är sant att förbudet innebär ett omak för dem som för närvarande brukar tobak. Och kanske är det naivt att tro att fler än ett fåtal av dessa avslutar sitt bruk som ett direkt resultat av förbudet. Men icke desto mindre är förbudet tänkt inte bara som ett skydd för icke-brukare utan också som ett incitament för att hjälpa nuvarande brukare att sluta och – framförallt – för att minska rekryteringen av nya brukare.

Likväl – och här kommer den förvånansvärda motsägelsen – uppfattar många människor, även icke-brukare, förbudet som en förödmjukande och snudd på författningsvidrig inskränkning av medborgerliga rättigheter. Brukare kan möjligen förlåtas för att de låter sitt eget omak skymma de övervägande positiva effekterna på lång sikt och för andra människor. Icke-brukares invändningar kan möjligen delvis förklaras av identifikation med brukarna (”rätt vad det är förbjuder de något som drabbar mig”).

Ett uttalande som ”Jag vill ha rätten att röka ihjäl mig” kan tyckas konsekvent och principfast, särskilt som följandet av principen ifråga får negativa konsekvenser för en själv. Men detta är en illusion! Givet att man accepterar riktigheten i påståendet att rökning är skadligt för både brukare och icke-brukare (och det gör de allra flesta) är det i själva verket inkonsekvent att vifta med liberala principer för att försvara negativa beteenden, när man samtidigt är noga med att vara politiskt korrekt i andra avseenden: t.ex. genom att acceptera könskvotering.

Vad som är förvånande är den historielöshet som den här typen av motsägelser demonstrerar. En mängd relativt nya fenomen i dagens samhälle är resultat av ”tvång”, och motarbetades vid införandet. Men efter en påfallande kort tid har de accepterats som självklara.

En rökare som protesterar kraftfullt mot rökförbud, och samtidigt lika kraftfullt hävdar att det är självklart med nolltolerans mot alkohol i trafiken är en hycklare.

Det postsekulära tillståndet, del 2b

2010-04-16T09:51:00.021+02:00

Fortsätter del 2.

Efter en mycket trevlig och givande korrespondens med Ola Sigurdson, samtal med en initierad och tillmötesgående kollega, samt viss eftertanke, skulle jag - innan jag går vidare i Sigurdsons bok - vilja förtydliga några punkter.

Sigurdson ställer sig inte reservationslöst bakom Kant, vilket min tidigare formulering möjligen gav intryck av. Kanske ligger jag själv närmare Kant än vad Sigurdson gör. Frågan gäller i första hand åtskillnaden mellan förnuft och tro, men också avståndet mellan vad förnuftet bjuder och vart drifterna leder.

Det jag främst fäster mig vid är Kants hävdande att religion är ett verktyg i moralens tjänst, snarare än tvärtom. Samtidigt tillstår jag att Kant förefaller orealistisk i sin kategoriskt förnuftsdrivna etik.

Mitt användande av termen "lustprincipen" var otydligt. Jag vore den siste att påstå att det goda eller det rätta kan likställas med det lustfyllda - eller att Kant skulle mena detta. Vad jag avsåg var behovet av något som "kröner pliktuppfyllelsen med lycka" - ett incitament till att inte följa minsta motståndets lag - vilket för mig speglar en insikt i grundläggande mänsklig psykologi, i enlighet med Freud.

Att detta behov existerar är knappast förvånande, särskilt inte om man som Kant föreskriver människor ett närmast robotliknande beteende. Även en mer pragmatisk syn på moral torde av nödvändighet inkludera tyglar och morötter för att förmå människor att faktiskt handla så som de skulle vilja handla (eller, kanske, som de säger sig vilja handla). Om man har ambitioner att föreskriva ett gynnsamt beteende - på lång sikt och i dess vidaste konsekvenser - måste man närma sig denna uppgift utifrån mänsklig psykologi, med dess inbyggda svagheter: kortsiktighet och närsynthet.

Terry Eagleton, i sin kritik av överdriven rationalism, talar om att förnuftet måste tempereras av - grundas i - något utanför sig själv. I någon mening måste vi acceptera att förnuftet är passionernas slav. Men vilka passioner bör förnuftet tjäna?

Det är detta jag avser när jag pratar om "auktoritet" - något som förmår vända svaghet till styrka; som driver människan att utnyttja sitt förnuft fullt ut för att övervinna sina svagheter - inte bejaka dem. Oavsett vad man tror om människans inneboende "godhet" eller "ondska" i något slags naturtillstånd ger dagens värld, präglad av individualism och globalisering, upphov till en moraliskt negativ spiral som kraftfullt måste motverkas.

En social kropps inflytande är inte nödvändigtvis proportionell mot dess massa och entydighet. Men nog torde både kroppen och det offentliga samtal som den ingår i gynnas av tydlighet och konsekvens? Jag funderar på detta, och slås av att frågan kan rymma obehagliga implikationer. Samtidigt ställer Sigurdson motfrågan: "är inte ett av samtidens politiska problem sociala kroppar (inte bara religiösa) som är alltför skarpa i konturerna?" (personlig kommunikation, 9/4 2010).

Kanske tänker Sigurdson på det fenomen som jag slarvigt benämner "hegelianism": en - ofta outtalad - utgångspunkt i tankar om mänsklighetens ständiga, förutbestämda, framåtriktade och positiva utveckling mot ett slutligt måltillstånd. Utifrån denna utgångspunkt dras slutsatsen att människors mångfald, välstånd och lycka enligt någon naturlag ständigt och oåterkalleligen förmeras. Det är en antropocentrisk idealism som utmärks av illusioner om människans plats i världen; om hennes godhet, dådkraft och omdömesförmåga. Den leder i praktiken till en grov överskattning av felmarginalerna för mänskligt handlande.

Utifrån en sådan utgångspunkt förefaller exempelvis klimathot obetydliga, eller grovt överdrivna. Det är också en sådan utgångspunkt som gör människor blinda för det orimliga i ständigt ökad befolkning, tillväxt och konsumtion. Man börjar helt enkelt sitt resonemang om världen bakifrån: Eftersom allt kommer att sluta lyckligt så måste alla indikationer på motsatsen vara falska.

De jag kallar "hegelianer" är de Eagleton kallar "credulous triumphalists" och "death-of-history merchants" (The Limits of Liberalism, 31'50" och framåt). Och när Eagleton exemplifierar dessa med George W. Bush och hans "krig mot terrorn" och "frigörelse av Irak" verkar "alltför skarpa konturer" vara en träffande beskrivning. Om man bortser från de kallhamrade cynikerna är det lätt att få för sig att människor med denna övertygelse har fått en överdos av "barnatro". En man som definitivt inte har släppt taget om snuttefilten är Francis Fukuyama...

Terry Eagleton

2010-04-13T20:23:00.007+02:00

Filmade föreläsningar:

Christianity: Fair or Foul

The Limits of Liberalism

Culture and Barbarism

Faith and Reason

Böcker:

On Evil (2009)

Trouble with Strangers (2008)

The Meaning of Life (2007)

The Idea of Culture (2000)

(En fullständig biografi finns här.)

Det postsekulära tillståndet, del 2

2010-04-08T15:04:00.010+02:00

Fortsätter del 1.

Religion och social kropp

Att kunna hänvisa till ”religion”, antingen för att göra religionen till en skyddad sfär med vissa privilegier eller för att avvisa den helt som något irrationellt och förlegat, är ett mäktigt politiskt och retoriskt verktyg, ett verktyg som spelar en allt större roll i samtida politisk diskussion.

(s. 25)

Detta verktyg används så flitigt att t.ex. en debattartikel om ohederligheten och den bristande logiken inom Intelligent Design-rörelsen automatiskt uppfattas som religionskritik, även av icke-troende; eller att elever på det naturvetenskapliga programmet stirrar undrande på en lärare som ber dem fundera över om den moderna fysiken verkligen motsäger förklaringsmodeller bortom den mänskliga horisonten. Och alldeles oavsett vad som eventuellt hålls för sant inom ett vetenskapligt fält eller en logisk modell, är det både fåfängt och naivt att sluta sig till att detta någonsin skulle eliminera det djupt mänskliga behovet av existentiella ramar och vägledning. (Ska vi sätta vår tillit till vetenskapen måste vi också ta till oss humanvetenskaperna, inte minst psykologins imponerande men förvånansvärt negligerade korpus.)

Religion är ”inte ett fenomen bortom historia och kultur” (s. 30). Trots detta tenderar många att idag ta dikotomierna tro–vetande och religion–politik för givna. För detta finns många historiska skäl, både goda och dåliga. Det väsentliga nu är emellertid att vi inte låter vare sig rädsla, hybris eller rent bedrägeri hindra oss från att ifrågasätta distinktionerna. (Humanisterna är livrädda för ett sådant resonemang: det leder rakt ned i vidskepelse, new age och annat flum; det förhindrar inte bara fortsatt utveckling utan skulle också raskt rasera de senaste århundradenas framsteg och slunga oss tillbaka in i en mörk medeltid.)

En av Sigurdsons utgångspunkter är alltså att religionen inte alls är på väg att försvinna i det moderna samhället, utan att den tvärtom gör en återkomst. Han backar upp detta påstående bland annat genom att hänvisa till utvecklingstrender utanför Europa (s. 31-32). Jag tror dock att det det finns en viktig pedagogisk poäng i att hålla sig inom Europas gränser här. Det saknas ju knappast indikationer på att ”det andliga sökandet puttrar och kokar under [det senaste seklets] lock” (som Sigurdson uttryckte det i en intervju publicerad på Kulturguiden) även här, särskilt om man i dessa inbegriper en närmast desperat konsumism (”varuhuset [blir] vår tids kyrka”).

Sigurdson lyfter dels fram det eurocentriska felslutet: Vi utgår ifrån att den utveckling som genomgåtts i Europa också är den som andra (eftersläpande) delar av världen måste genomgå (s. 32). Att detta inte är sant, menar Sigurdsson, visas t.ex. av den politiska islamismen i Mellanöstern. (Och varför inte av den statskontrollerade kapitalismen i Kina?) Och den utveckling vi faktiskt genomgår här i Europa – visar den verkligen en avtagande religiositet, som den officiella beskrivningen vill hävda?

Religionssociologer beskriver den moderna västerlänningens andlighet som ”belief” (privat) snarare än ”belonging” (till en institution); det är en del av den allmäna ”subjektiva vändningen” i vilken individen undviker att axla objektiva roller. Sigurdson säger att denna vändning inte nödvändigtvis måste likställas med egocentrism (s. 33), men jag tvivlar…

Det må så vara att moderna människor har en undertryckt kapacitet till större solidaritet och ”split vision”, men det innebär isåfall bara att klander i stället kan och bör riktas mot deras oförmåga eller ovilja att erkänna och hantera sitt beklagliga tillstånd. Samhällsklimatet befordrar ett frihetsbegrepp som innebär undvikande av tvång och ansvar och som uppmuntrar individen att maximera personliga fördelar – för att sedan se mellan fingrarna på nästan som gör detsamma. Detta är vad termen ”belonging” implicerar för mig.

När religionen privatiseras försvinner individens koppling till en specifik religiös gemenskap: ”den kedja som höll samman individ och gemenskap har brustit och effekten blir en form av kollektiv minnesförlust” (s. 34). Och när traditioner och institutioner inte utövar någon självklar auktoritet ”måste varje appell till traditionen åtföljas … av ett klargörande beträffande dess gränser, som i sig underminerar varje föreställning om en oomstridd auktoritet.” (s. 34).

Och det duger naturligtvis inte. ”Plocka själv”-andlighet ger inte upphov till någon koordinerad eller konsistent viljeriktning och kan därmed inte likställas med (en) traditionell religion. Religiositet i denna moderna form kan därmed inte heller tillskrivas en koherent gruppidentitet och kan därför inte utgöra en röst i det offentliga samtalet.

En privatiserad tro har i Sverige ”kunnat leva i symbios med ett statskyrkosystem, där själva institurionen [har] reducerats till en juridiskt förstådd statlig administration av människors behov av ritualer och religiositet.” (s. 36). Detta är ju också kärnan i den kritik som riktats mot Svenska kyrkan av de uttalat religionskritiska Humanisterna.

Men samtidigt, menar Sigurdson, har ”upplysningstänkandets egna kunskapsanspråk kommit att modereras i förhållande till de ursprungliga, tämligen optmistiska föreställningarna om möjligheten till absolut kunskap” medan dess ”praktiskt-politiska dimensioner inte klingat av” i motsvarande grad (s. 38). Touché!

Om moderniteten ses som ett ofullbordat projekt (i linje med Habermas och många andra) finns, säger Sigurdson, ingen anledning att ”a priori ifrågasätta att det finns andra, och mer fruktbara, sätt att tänka om relationen mellan religion och politik”.

En ”normativ föreställning om religion som något i princip subjektivt” (s. 40), öppnar upp för kritiken av en diffus, heterogen och godtycklig livsåskådning, och är troligen det största hindret för ett mer konstruktivt samtal. Det bör noteras att denna föreställning är lika vanligt förekommande på båda sidor om skranket. Även motiven bakom denna delvis medvetna rörelse mot det individuella kan härledas till rörelser såväl inom som utom religionen. Sigurdson nämner fem, varav tre är gemensamma: protestantismen, pietismen, religionsfriheten, upplysningen och nationalstaten.

Att tänka sig en religion som är privat i radikal bemärkelse, dvs en religion som existerar bortom varje form av religiös gemenskap med vidhängande trosbekännelser och riter, vore att föreställa sig en abstraktion. Explicita eller implicita trosbekännelser – som formulerar någon form av gemensam världssyn, vision och moral – och riter – alltså något slags kroppslig gestaltning som följer någon form av regelbundet mönster – finns även hos mindre offentligt synliga eller etablerade religioner. Man måste alltså inte tänka på en kyrka, moské eller synagoga för att dikotomin mellan privat och offentligt skall bli prekär. Visserligen är högst privat religion tänkbar som en konsekvens av det västerländska samhällets subjektiva vändning, ett slags oformulerad och vag religiositet, men även här existerar en sådan för det mesta i symbios med några mer konkreta institutioner, om det så begränsas till den lokala kristallterapigruppen eller den enskilda läsningen av en bönbok. Även den så kallade nyandligheten är med andra ord ett socialt fenomen.

(s. 45)

Sigurdson fortsätter: ”Att urskilja en speciell och unik dimension av det mänskliga livet som ’religiös’ blev ett sätt att skilja mellan den lojalitet gentemot staten som avkrävdes individen som medborgare och de värderingar hon eller han kunde hysa som privatperson.” (s. 47).

Detta kontrasterar skarpt mot Augustinus tankar om ”Guds stad”, där det handlar om ”hur man skall leva ett liv som på bästa sätt förmår utveckla människans olika förmågor”. Religion är för Augustinus ”ett slags praktik utförd på ett autentiskt sätt.” (s. 49). Och är det inte det vi eftersträvar?

Så kommer Kant. Han påpekar att ”moralen existerar inte för religionens skull utan religionen för moralens skull” (s. 51). ”Eftersom det inte är säkert att lycka och plikt sammanfaller i vår jordiska existens”, postulerar förnuftet ”existensen av en Gud som kröner pliktuppfyllelsen med lycka.” (s. 51). Och jag vill återigen peka på behovet av auktoritet. Kanske är det implicit i Kants åberopande av lustprincipen?

Eller kanske inte? ”Som teoretiska föreställningar har [begrepp om Gud] inget egenvärde, eftersom de helt enkelt överskrider människans kunskapsförmåga.” (s. 51).

Istället för att förmedla någon kunskap om relationen mellan människa och Gud … blir de till medel för människans självbedrägeri genom att hon föreställer sig en Gud som stämmer överens med hennes egna syften och som befriar henne från moralens mödosamma väg. Kant skiljer därför mellan den historiska tron och den moraliska tron, och menar helt enkelt att den traditionella kristna kyrkan … endast har värde i den mån som den stärker den moraliska tron. Dessa liturgier, bekännelser och teologier har inget egenvärde; deras funktion är i stället att åskådliggöra det sinnelag som den moraliska plikten påbjuder. … Emellertid finns det en ständig risk för att den historiska tron överskrider gränserna för det praktiska förnuftet och blir till ett sätt att försäkra sig om Guds välvilja. I så fall förfaller gudstjänsten till en självbedräglig fetischdyrkan.”

(s. 51-52)

Kants kritik är förstås ständigt aktuell. Men den utgör knappast ett hinder för Sigurdsons projekt, snarare tvärtom: ”Att fira nattvard kan således vara ett sätt att vidga människors medvetande såtilllvida som riten konkret åskådliggör ’idén om ett världsborgerligt moraliskt samhälle’. Ja, precis så vill jag uppfatta det.

I Kants efterföljd har västerlandet emellertid – av flera skäl – ”kommit att premiera en subjektivistisk förståelse av religion som alltså kommit att bli starkt normerande, även i sina sekulära versioner, för vad som ska räknas som sann religion – från ett modernt protestantiskt perspektiv – eller som acceptabel religion – från ett liberalt, sekulärt perspektiv.” (s. 58). Sigurdsons kommentar: ”En politiskt ofarlig religion är en religion som inte uppfattar att den har en kropp.” (s. 58).

Mig synes det som om även politiken idag har förpassats till det privata. De starkt individualistiska dragen som präglar samtidens samhällsdebatt medför en högst påtaglig risk för (moralisk) splittring och handlingsförlamning – och det ligger nära till hands att tro att denna risk delvis exploateras medvetet. För att parafrasera Sigurdsson: ”En politiskt ofarlig individ är en individ som inte uppfattar att hon är del av en social kropp.”

Ett symptom på detta är kanske att det, ”samtidigt som det alltså är nödvändigt att förstå religiösa fundamentalismer som moderna rörelser finns … en frestelse, hos en offentlighet skolad i den västerländska modernitetens separation av religion och politik, att projicera etiketten ’fundamentalism’ på alla religiösa rörelser som vill ifrågasätta det lyckade med hur västerlandet organiserat samhället under moderniteten. Därmed blir det också enklare att framställa sig som ’fri’.” (s. 63).

”Bodelningen mellan det privata och det religiösa respektive det offentliga och det politiska är en abstraktion av det mycket mer komplexa förhållandet melan frihet och nödvändighet i det nätverk av ömsesidiga, hierarkiska och ständigt föränderliga relationer vilka utgör en människas livsvärld”, skriver Sigurdsson (s. 65-66).

Religion är ”inte bara en åsikt eller en känsla som individen kan välja att föra fram i det offentliga eller inte, utan ett sätt att leva och handla.” (s. 66) Att vara religiös innebär därför alltid ”redan att vara politisk”. (s. 66). Men är den religiösa kroppen ”autonom, sluten och avgränsad”? Eller är den ”sammanflätad med andra, öppen och ofullbordad”? Sigurdsons svar är förstås det senare, och han beskriver religionen, i Heideggers termer, som en ”förvandlingspraktik”.

Religion förstås i vissa fall bäst – alldeles säkert när det handlar om frågan om relationen mellan religion och politik – som en historisk praktik, som liksom andra praktiker inte äger rum på egen hand utan i samverkan med både ideal och medmänniskor. … Den konkreta tron är … ett växelspel mellan ideal och medmänniskor…

(s. 67)

Frågan om religion och politik är oundviklig, säger Sigurdsson: ”i den mån som religionerna är sociala förvandlingspraktiker blir det svårt att undvika att en viss religion också innebär vissa politiska ställningstaganden…” (s. 68).

För mig är det tydligt att sådana ställningstaganden svårligen kommer att ligga i linje med de övervägande liberalistiska strömningar som genomsyrar dagens politiska samtal (de kan däremot vara såväl konservativa som radikala, och ligga både till höger och till vänster). Är måhända vetenskaplig rationalism och upplysningsbetingad flumskräck trojanska hästar i den nyliberala revolutionens tjänst eller rent av förebud till [sic!] något ännu värre?, för att parafrasera Jan Selling i Arena (#2 2010).

Men att betrakta religion som en ”social kropp”; aktiv del ”av den politiska strävan efter det gemensamma goda” (s. 69) kan endast bli relevant om kroppen framstår som relativt stor och – framförallt – skarp i sina konturer. Ett lapptäcke av individuella, idiosynkratiska, religiösa utgångspunkter och praktiker kan inte ges någon offentlig, politisk röst. Var finns den religiösa ”partipiskan” i Sverige idag?

Totalutilitarism?

2010-04-07T16:49:00.002+02:00

Fortsatt diskussion om den framtida människan:

- Men vad säger du om det totalutilitaristiska argumentet att fler människor med hyfsat goda liv gör världen rikare på välmående – är inte det ett skäl att skapa fler människor?

Jag kan nog gå med på att fler människor med samma “hyfsat goda liv” i någon mening är bättre (eller åtminstone inte sämre) än färre människor med exakt samma livsbetingelser och -kvalitet.

Men detta är ju en rent akademisk diskussion. Den viktiga frågan är hur vi kan uppnå en så god livskvalitet som möjligt.

Det synes mig helt bakvänt att premiera, uppmuntra eller ens acceptera befolkningsökning utifrån en förhoppning om att på så sätt “smeta ut” och därmed – på något magiskt sätt – förmera totaliteten av livkvalitet på jorden (vilken enskild individ skulle förresten kunna njuta av denna förmering?).

Vårt problem är att distribuera och förhoppningsvis så småningom förmera den livskvalitet som den befintliga befolkningen åtnjuter.

Och att döma av erfarenheterna så här långt kan vi knappast med självklarhet sluta oss till att ens detta, mindre ambitiösa, projekt är genomförbart: Så länge en stor del av världens innevånare förbrukar fler resurser än vad de själva eller jorden förmår ersätta, måste vi snarare fundera i termer av hur många människor som realistiskt och långsiktigt kan uppnå en dräglig livskvalitet överhuvudtaget.

Skapade behov

2010-04-07T15:02:00.010+02:00

Tänk att du sitter och tittar på en film som försynt vill göra dig uppmärksam på att t.o.m. ditt behov av (en speciell sorts) vatten är skapat, och att du har en vag känsla av att det nog ligger någonting i det. Att detta i sin tur är toppen på ett isberg, ett exempel på hur skapade behov tagits till en fullständigt absurd extrem, är något som inte ens filmskaparen vågar skriva dig på näsan.

Och tänk dig sedan att du, när filmen är slut, blinkar tre gånger och under tiden genomfars av lätt skam, dov indignation, milt löje, urskuldande uppgivenhet, självbedräglig hoppfullhet och förlösande glömska - i den ordningen.

Intressant i Arena

2010-04-07T12:23:00.012+02:00

Intressant i Arena (#2, 2010):

Anders Mildner om Journalistikens framtid och förbannelse

är "journalistisk kvalitet bara ... intressant att mäta med hjälp av en enda måttstock: försäljningsframgångar"?

"förmågan att skapa snackisar är ... en av de mest omhuldade egenskaperna inom medieindustrin"

"Det finns nästan aldrig något socialt kapital att vinna på att hylla en marginaliserad reporter ..."

"enligt kritikerna riskerar ['klick-journalistik'] att leda till att endast ämnen som finns på det de framklickade listorna kommer att vara aktuella .... Problemet är nog, tyvärr, mycket mer komplext än så."

"Frågan man bör ställa sig är ... Vem berättar vilka nyheter som är intressanta för dig?"

"nyheter, artiklar, åsikter och tankar [blir] till sociala objekt som vi bollar mellan varandra. Men det är bara intressanta ... så länge som de hålls i luften."

"vi håller ... på att skapa ett mediemonster som antagligen inte kan matas med alla sorters kakor."

"När jag skickar vidare en intressant länk, söker jag ... bekräftelse. De reaktioner jag möts av kommer ... att påverka både mina handlingar och mina åsikter ..."

Mildner menar att vi, trots allt, kan se fram emot "bättre information, baserad på ett större antal källor. Med fler möjligheter att korrigera felaktigheter ..." Men spelar det egentligen någon roll hur "bra" information jag kan få, om jag inte vet vad jag bör intressera mig för?

Jan Selling om Lättjans utopi

"Kan man älska naturen utan att bli eko-fascist?"

"Det visar sig finnas slående likheter mellan resonemangen hos de amerikanska miljöradikalerna Earth First, miljö-filosofen Peter Singer och biocentrism, förespråkande av drastiska metoder för att reducera mänskligheten, elitism och ifrågasättande av mänskliga rättigheter."

"upplevelseindustrin kan ses som det yttersta uttrycket för människans existentiella behov av att uppleva. ... Upplevelsen som vara eller upplevd, upplevaren som subjekt eller som voyeur."

"Nina Björk pekade ... på den konservativa diskursens motsägelsefulla användning av begreppet långsamhet. ... långsamhet som effektiv marknadskatalysator, långsamhet som något sublimt och okommersiellt."

"Är Slow Food och Cittaslow trojanska hästar i den nykonservativa revolutionens tjänst eller rent av förebud till [sic!] något ännu värre?"

"[Magnus] Linton menade att hela långsamhets-tjatet handlade om 'övre medelklassens' längtan efter att världen ska stå still."

"Detta skulle enligt Marx bli möjligt genom att produktionen effektiviserats till den grad att det nödvändiga arbetet och förbrukningen av naturresurser kan reduceras till ett minmum."

Jag är fortfarande inte säker på Sellings svar på frågan om vad som är "naturens plats i det globala rättviseprojektet" är. Människans frigörelse? "Allas rätt till långsamhet och lättja är en rimlig utopi", avslutar han. Men hur rimlig är den, egentligen? Marx vision riskerar att att framstå som daterad och skrattretande science-fiction i kontrast till hur produktionens effektivisering i praktiken har utnyttjats hittills. Och jag vill inte lägga sten till börda genom att vare sig överdriva eller förminska konflikten mellan Människa och Natur. Det synes mig emellertid som om Selling vill övertyga sig själv om att det inte finns någon. Tacka vet jag Adorno och Horkheimer.

Jörgen Johansson recenserar Anders Urbas avhandling om Den svenska valforskningen

"Urbas menar att svensk valforskning medvetet maskerar viktiga delar av sina värderingar bakom en fasad av objektivitet, försvarar en, och endast en, specifik demokratisyn och skildrar väljarnas kunskaper ur ett 'minimiperspektiv' så att väljarna alltid kan beskrivas som tillräckligt kunniga."

"en av Urbas poänger [är] att valforskningen alltid kommer fram till att svensk demokrati fungerar bra."

"analyserna av väljarnas politiska kunskaper är så gott som intetsägande"

"Den vetenskapliga iakttagelsen av verkligheten är villkorad eller konstruerad. Det är därför angeläget att så långt som möjligt klargöra den egna positionen .... Urbas kritik är ... på intet sätt ny, men uppenbarligen bortglömd ..."

Definitivt i linje med mina intuitioner. Borde läsas... orkar jag?

Lars Mikael Raattamaa recenserar David Harveys bok Cosmopolitanism

"Harvey ... citerar Foucault: 'Vi måste befria oss från den intellektuella utpressningen att vara för eller emot upplysningen.'"

Hur ser den nödvändiga kunskapen för ett världsmedborgarskap ut, och hur produceras den?

"Harvey följer två spår. Dels en distinktion mellan det universella och det generella, mellan godhet som naturligt given och som konstruktion."

"drömmen om en ny naturlig gemenskap vare sig vi kallar den katolska kyrkan, internationalen eller det kosmopolitiska är dömt [sic!] att utveckla sig i barbari om vi inte är redo för kunskapens, konstruktionens och engagemangets krav."

Kosmopolit eller decentraliseringsförespråkare, eller båda? Det är frågan. Obligatorisk läsning. Beställes omedelbart.

Per Wirtén recenserar Bosse Holmqvists bok Till relativismens försvar

"Holmqvist breddar den insnöade debatten om postmodernism."

"Objektiv kunskap finns och det är en skyldighet att söka den. Men dessa sanningar förändras och utvecklas ..."

"För en relativist och pragmatist är till exempel mänskliga rättigheter och grundtanken om allas lika värde bara grundat i att väldigt många, kanske de flesta, förenats i slutsatsen att det är bra regler för mänsklig samexistens. ... Det är ett synsätt som sammanfaller med demokratins, som ju i någon mening innebär att samhällets utveckling är bortom fast kontroll."

Ännu en till bokhögen.

Le bricoleur

2010-04-06T18:52:00.007+02:00

Ola Sigurdson beskriver den moderne västerlänningen som en "religiös bricoleur" och parafraserar därmed (antar jag) Lévi-Strauss.

På engelska Wikipedia läser jag om begreppet:

Lévi-Strauss developed the comparison of the Bricoleur and Engineer in The Savage Mind. "Bricoleur" has its origin in the old French verb bricoler, which refers to extraneous movements in ball games, billiards, hunting, shooting, and riding. It has come to mean one who works with his hands, usually in devious or "crafty" ways in comparison to the true craftsman, whom Lévi-Strauss calls the Engineer. The Bricoleur is adept at many tasks and at putting preexisting things together in new ways. The Engineer deals with projects in their entirety, taking into account the availability of materials and tools required. The Bricoleur approximates "the savage mind" and the Engineer approximates the scientific mind. Lévi-Strauss says that the universe of the Bricoleur is closed, and he often is forced to make do with whatever is at hand, whereas the universe of the Engineer is open in that he is able to create new tools and materials. But both live within a restrictive reality, and so the Engineer is forced to consider the preexisting set of theoretical and practical knowledge, of technical means, in a similar way to the Bricoleur.

Vilket underbart ord - bricoleur! Jag funderar på hur det bäst borde översättas... Och även om jag kan tänka mig några alternativ, är det ord som bäst överensstämmer med min förståelse och känsla det engelska ordet tinkerer (vilket NE förutsägbart översätter till svenska som "pillare", "knåpare").

För mig signalerar det engelska ordet tinkerer - i rätt kontext -precis den vagt nedsättande valör jag tillskriver begreppet bricoleur; ett lätt ifrågasättande av verksamheten och dess långsiktiga verkningar och berättigande.

Ordet crafty, som används i förklaringen ovan, lägger ju också en dimension av ohederlighet till begreppet, men ska vi nu vara snälla (godtrogna) får vi kanske blunda för det i diskussionen av den nya andligheten.

Brittisk musikjournalistik?

2010-04-06T18:42:00.002+02:00

Jag dagdrömde om att en musikjournalist, efter att ha lyssnat igenom mina samlade favoriter från fem decennier på MP3-spelaren, ivrigt ställde den retoriska frågan:

- Vet du vad som karakteriserar alla dessa låtar, trots deras stora inbördes variation?

Jag förekom honom och svarade, efter någon sekunds eftertanke, på engelska:

Syncopated and distinctive drums and bass, sprinkled with som pretty sophisticated harmonies and wrapped in unique bags o'sound.

Av dagdrömmen framgick aldrig huruvida journalisten höll med - det hade varit intressant att veta. Men det lät som något han mycket väl kunde ha rapporterat i sin blaska.

Det postsekulära tillståndet, del I

2010-04-06T10:49:00.010+02:00

En läsning av Ola Sigurdson (2009), Det postsekulära tillståndet: religion, modernitet, politik, Glänta produktion.

Innan jag går vilse i Sigurdsons många skarpa tankar och eleganta formuleringar, i de många nya lärdomar jag har undfått, och i mina egna reflektioner runt dessa – och innan jag blandar samman dem alla – vill jag stadfästa några av de ”troper” som först och främst är mina egna – och som därför inte nödvändigtvis finner stöd hos Sigurdson – och som jag ärligt kan påstå fanns i min tankevärld redan innan jag läste boken.

I. En etik värd namnet måste grundas i mänskligt förnuft, inte i blind tro

Den rädsla för ”nihilism” som ofta uttrycks av religionsförespråkare är i själva verket ett (förståeligt) underkännande av förnuftet. Men man glömmer då att förnuftet är en förutsättning även för en (modern) religiöst färgad etik.

II. En transcendent Gud är utbytbar mot en ödmjuk insikt i förnuftets gränser

För att vi ska kunna leva tillsammans i harmoni krävs en uppövad vilja till inordning. Behovet av en transcendent Gud återspeglar en insikt i mänsklig (social-)psykologi, och en acceptans av den nödvändiga underkastelsen under auktoriteter som går utanför individen och gruppen. Gud är någon som vet bättre än du: de emergenta beteenden och skeenden som du inte kan överblicka; de tillstånd och samband som förnuftet (vetenskapen) inte kan förklara; den kollektiva visdom som övergår din egen; den ”impulskontroll” som du inte förmår utöva. Gud är en existentialistisk projektion [G1].

III. Kollektivism, kristendom och liberalism spänner upp en spetsig politisk-etisk triangel

Den skarpaste vinkeln i denna triangel återfinns vid i det liberalistiska hörnet: Kollektivism är en kristendom utan gudsbegrepp.

IV. Religion är både en konkurrent och ett komplement till det liberala samhället

Beroende på i hur hög grad som den liberalistiska staten har trängt undan religionen – problematisk som den är i kraft av sin kollektivism – omvandlas den antingen till en semi-individualistisk fetisch, ”kvarterskyrkan”, vilken framstår som betydligt mer harmlös än vad den i själva verket är, i sin patologiska inskränkthet; eller till en uttalat agnostisk / ateistisk ”hegelianism” som, trots sina anspråk på rationalitet, egentligen är en icke-avmystifierad världsbild vilken – i likhet med religion – erbjuder förtröstan oavsett de faktiska betingelserna – men som också – till skillnad från organiserad religion – möjliggör individuellt godtycke och dessutom undflyr ansvar.

Introduktion och sammanfattning

Sigurdson återger Shopenhauers liknelse av Kant med en man som flörtar med sin egen fru under en maskeradbal (s. 7). I fabeln utgörs den lockande masken av Kants förnuftsbaserade etik, och den fru han inte vill kännas vid av det religiösa fundament som den trots allt vilar på. Det är också detta Sigurdson vill berätta om det moderna samhället. Jag undrar emellertid om det inte förhåller sig tvärtom, d.v.s. att det är förnuftet som maskerar sig till religion, för att legitimera (försköna) behovet av auktoritet.

Sigurdson menar också att modernitetens inflytande över kristendomen inte ska överskattas: den inneboende faran för maktmissbruk är något som kristendomen själv är, och har varit, bäst lämpad att hantera (s. 7). Detta ligger förstås öppet för historisk spekulation, men på samma sätt som Sigurdson vill se kristendomens utveckling främst som en intern process, tycker jag att det ligger nära till hands att se Europas faktiska historia som ett växelspel mellan religion och (gryende) ”upplysning”. Jag delar alltså Sigurdsons vilja att acceptera ett auktoritärt drag hos religionen – och därmed (historiskt) i organisationen av samhället – trots dess risker. Men jag tror att det smartaste sättet att förespråka underkastelse idag vore att ännu tydligare visa medvetenhet om just dessa risker.

Likväl instämmer jag i Sigurdsons ironiska beskrivning av historieskrivningen: I historiens dunkel tvingades människor att ta sin tillflykt till religionen, men lyftes efterhand upp ur mörkret av upplysningens giganter (enskilda individer, nota bene!), vilka möjliggjorde inte bara materiellt välstånd utan också individuellt oberoende. Kvardröjande vidskepelse fördröjde den framväxande – och nu fulländade – demokratin, men var på förhand dömd att förpassas till det strikt privata och så småningom klinga ut helt (s. 8).

Ja, så ser myten ut, som den traderas idag, inte bara av den förhärskande makten utan också, och inte minst, av fristående – och, får man anta – välmenande organisationer som Humanisterna. Jag har aldrig köpt den där historien rakt av, men jag misstänker att de flesta människor (inklusive jag själv) är så indoktrinerade att de endast med svårighet förmår bryta sig loss från detta tankemönster.

”Åsikten att religion hör till det privata och inte bör blandas samman med politik är … inte längre lika självklar”, skriver Sigurdsson (s. 8-9), och pekar på att religiösa frågor förvisso har återvunnit sin aktualitet i samhällsdebatten.

Utifrån ett svenskt perspektiv skulle jag vilja hävda att det inte är religionen i sig som upplever en renässans utan snarare insikten om behovet av en förenande etik och en auktoritär garant för solidaritet och långsiktighet [G2].

Som en tydlig indikation på religionens förnyade betydelse för politiken, och inte minst ekonomin, nämner Sigurdson en specialbilaga till The Economist från 2007 (s. 10). (Vid en hastig undersökning verkar det som om relationen mellan religion, politik och ekonomi är ett mycket vanligt förekommande ämne i denna tidning.)

Att döma av denna bilaga, men också mina egna observationer av amerikansk debatt, är ämnet föremål för en påfallande ambivalens men också en betydande – för att inte säga överdriven – försiktighet. Jag tror att det är just den extrema individualism som odlas i U.S.A. som ligger bakom detta fenomen. Den genererar en mångfald små och sinsemellan oförsonliga församlingar – ”kvarterskyrkor” – vars främsta syfte verkar vara att definiera en identitet och grupptillhörighet i kontrast till alla andra. På så sätt fylls det tomrum som de okränkbara positiva friheterna skapar, samtidigt som den enskilda individen kan framhärda i sin modernitet (utan att lägga märke till att hon i själva verket lever i en starkt familje- och gruppcentrerad kultur som närmast påminner om förmoderna samhällen).

Religion och modernitet ingår i en symbios. Precis detta outtalade och undertryckta faktum ”kan förvisso verka anstötligt för den som är övertygad om boskillnaden mellan religion och politik” (s. 10).

Personligen blir jag inte alls förargad av att den politiska teologin insisterar på att ta plats. Tvärtom, Sigurdson har fog för sitt utspel, och han är ute i ett gott ärende. (Vi lämnar metafysiken därhän för tillfället). Miljontals ”unika” trossystem – vare sig de inbegriper en Gud eller inte – kan inte tillåtas förhindra eller försvåra en rationalistisk samhällsdebatt. Samtidigt är en ”enhetstro” inte längre en plausibel möjlighet, vilket Sigurdson är väl medveten om. Och detta gäller givetvis i lika hög grad även ”traditionell” politik…

Sigurdson återger i sammanhanget Carl Schmitts tankar:

Frågan om statens suveränitet och auktoritet har … även i modern tid, en teologisk dimension … eftersom suveräniteten har en strukturellt analog funktion med (den politiska) frågan om Gud i tidigare epoker.

(s. 18)

Ja, just det.

Vi behöver en mer nyanserad diskussion av relationen mellan religion och politik, menar Sigurdson (s. 11). Det blir tydligt när värden som frihet, tolerans, universalitet och mänskliga rättigheter – värden som av moderniteten omhuldas med en närmast desperat iver – tenderar att falla sönder i tomt prat. Det är ”pluralism, inte sekularism, som definierar demokrati”, citerar Sigurdsson den muslimske journalisten Aslan (s. 12).

Sigurdson kräver inte att ”den religiöst skeptiske läsaren mot sin vilja måste erkänna alla [teologiska] föreställningar för att kunna tillgodogöra sig” hans resonemang, utan endast ”erkänna deras faktiska och praktiska verkningar” (s. 13). Åtminstone för mig framstår denna framsträckta olivkvist som en onödig gest riktad mot en tilltänkt (bred) läsekrets: Jag inbillar mig att de flesta teologiskt illitterata intellektuella liksom jag instinktivt och beredvilligt läser teologiska resonemang som (förmoderna) politiska, filosofiska, psykologiska, sociologiska insikter och program.

Jag är alltså mycket sympatiskt inställd till Sigurdsons resonemang. Kanske framstår jag som osofistikerad och naiv när jag påstår att jag håller med honom i det mesta han säger, förutsatt att jag får byta ut ”Gud” mot formuleringar som [G1] och [G2]. (Kanske har jag inte förstått någonting.)

Varje form av social ordning – inklusive liberalism, socialism, feodalism – utgör något slags vision om det goda livet förankrat i en uppfattning om tillvarons struktur. Det liberala samhället är knappast likgiltigt när det gäller ideal som kontinuerlig tillväxt, högre produktivitet och vetenskapliga framsteg, vilka i sin tur bygger på antaganden om verklighetens natur. Därför blir det också viktigt att uppmärksamma de ontologiska antaganden som ligger till grund för en viss etisk-politisk vision. En grundläggande invändning jag har gentemot vissa liberala versioner av moderniteten är, att de försöker framställa sig som det självklara och naturliga perspektivet, oberoende av historia och samhälle, och därmed försöker undvika den tolkningarnas konflikt som jag menar kännetecknar all mänsklig teori och praktik. Samma sak gäller givetvis teologin som lika lite som någon filosofi kan göra anspråk på något perspektiv bortom eller utanför historien, även när den i sitt tal om Gud pekar mot det transcendenta eller universella.

(s. 14)

Ja, den är lättsmält, liberalismens försäkran om att minsta motståndets lag är just lag. Det är dess trumfkort.

Samtidigt är jag fortsatt skeptiskt till Sigurdsons kategoriska konstaterande att ”religion, i Europa främst den kristna kyrkan … utgör förutsättningen … för många av de idéer som kommit att översättas till sekulära filosofier och politiska rörelser.” (s. 15). Som jag har förstått det, utvecklades den grekiska rationaliteten under ”axialtiden” i opposition mot en mytologisk och religiös förståelse av världen.

En av Sigurdsons många poänger, och en som jag tror är mycket viktig att framhålla, är att teologin bör ses som religionens inbyggda självreflektion och -kritik. Att släppa fram teologiska röster i den offentliga debatten är inte att bjuda in ”ett entydigt budskap från Gud” utan i stället att lyssna till ett ständigt omprövat och ”provisoriskt svar på frågan om hur man skall leva, … ytterligare ett försök att formulera en vision av livet som en aktuell tolkning av skrift, historia och samtid.” (s. 17).

Framtida människor

2010-04-06T10:10:00.005+02:00

Sherpa initierar ett samtal om den ekologiska krisen i anslutning till de senaste prognoserna om global befolkningsökning. Ett strikt utilitaristiskt resonemang verkar leda fel, menar man. Och jag håller med.

Imperativet “föröken eder” var relevant i en annan tid och på en annan plats. Nu är det en besvärande kvarleva som genererar onödiga moraliska bryderier och samvetskval.

Människor som ryggar tillbaka vid tanken på t.ex. barnbegränsning är antingen (1) praktiskt taget bokstavstroende eller (2) den sorts hegelianer som i vårt ultraliberala samhälle har tagit de förras plats. Det är den – outtalade och ofta omedvetna – idén om människosläktets preformation, om “andens fenomenologi” som motiverar en ohämmad och med mänskliga drifter kompatibel framstegstro.

Ja, och så finns det (3) de som endast av gammal vana – inbäddade i en trögflytande kultur – rynkar på pannan åt tanken om återhållsamhet. Vidare (4) de som inte förmår skilja på kvalitet och kvantitet – en konsekvens av vår kognitiva apparatur, såväl som av kommersialismens indoktrinering. Slutligen (5) de som uteslutande ser till sitt eget välmående, och som (av olika skäl) utgår ifrån att detta välmående är proportionellt mot avkommans storlek.

Mer om människans snällhet

2010-04-05T21:13:00.016+02:00

Vetenskapens värld repriserar filmen Jordens snällaste apa (tillgänglig t.o.m. 5/5 2010). Jag upplever att de teorier och resonemang som presenteras bekräftar många av mina "käpphästar".

Martin Ingvar talar om att människans belöningssystem premierar samarbete.

Den sydafrikanske arkeologen Christopher Henshilwood frågar sig när och varför människans hjärna började växa: Kanske på allvar först då tillgången på skydd och mat var säkrad och tid och kraft återstod till en relativt bekymmerslös samvaro framför lägerelden (och kanske inte främst som ett resultat av jaktens krav på koordination, men likväl - "en hjärncell för mycket"...)

San-folket förmedlar underbara, lakoniska, livsvisdomar:

Vi undviker att slåss. Någon kan bli skadad.

När vi dansar tillsammans säger vi: Vi mår bra när vi är tillsammans och det är bra. Vi dansar.

Och San-folkets uttolkare, socialantropologen Megan Biesele, bjuder på en lika slående observation:

Dansen är en hyllning till gemenskap och solidaritet. Men den är även ett sätt att överkomma välstånd. Välståndet är inte problemfritt. Det riskerar att frambringa avundsjuka i ett samhälle. Och San-folket vet precis hur viktigt det är att balansen upprätthålls. Dansen är en av många utjämningsmekanismer i det här samhället som ser till att alla har samma tillgång till välståndet och att folk är nöjda med hur de kommunicerar med varandra.

Filmens ciceron, Lasse Berg, kommenterar San-folkets till synes unika livsstil:

San-folket lever i ett av de mest jämlika samhällena i världen. Det är också ett av de mest ursprungliga. Men deras sympatiska jämlikhet handlar också om stenhård jantelag. Det sociala trycket att dela med sig och att komma överens är oerhört starkt och kanske är det vad som bäst berättar om vår ursprungliga natur.

Autenticitet, originalitet och kreativitet: Om nödvändiga och oifrånkomliga ramar och om de psykologiska invarianternas estetik

2010-03-31T23:39:00.008+02:00

Som en kommentar till ett inlägg om autenticitet och originalitet har jag bearbetat och (slarvigt) översatt två tidigare texter (varav den ena har några år på nacken nu) till engelska. De handlar om nödvändiga och oifrånkomliga ramar, och om de psykologiska invarianternas estetik.

Which forms of expression can be understood and appreciated by a recipient? And how does this relate to the perceived creativity of those expressions?

I strongly believe that the absolute essence of communication - not least artistic expression - is that it takes place against a backdrop of a fixed frame of reference; that the communication presumes a shared understanding of this frame of reference by both artist and audience. The frame of reference may, however, change over time.

Different people may have a more or less implicit idea of the current frame of reference (by analogy with linguistic’s competence versus performance). The recipient may perceive (and appreciate) a message or work solely on the basis of the experience it generates - without concern for, or knowledge of the formal frame of reference. But the recipient can also understand (and appreciate) a work solely on the basis of how the expression relates to the frame of reference. Most of the time, the reception is characterised by a mix of these two extremes.

This applies even if the expression breaches, alters, or extends the existing frame of reference. Creativity, in this approach, can not be defined or judged - nor can it be forced to appear - in a conceptual vacuum.

As I see it, creativity can be defined in two ways: either by an expression’s relationship to and utilisation of an existing frame of reference, or by the expression’s break with, modification of, or extension of an existing frame of reference. Both of these dimensions include novelty as part of the basis for assessments.

For instance, an expression can be created within the current frame of reference, but differ from other expressions both in terms of proximity (similarity) to other expressions, and with respect to the degree of tension between the form of the expression and the frame itself. If I invent a new chord sequence on the guitar (by randomly selecting combinations of a number of scale notes, or by altering the spacing between the frets of the guitar), I can certainly present a new (or, at least, unusual) “harmony”. However, this will hardly be appreciated or considered to be creative, by either composers or listeners.

In the first case, one reason for this is that the listener can not establish a reliable picture of the constituent notes’ or chords’ relationship to each other (intellectual). Another reason is that the listener can never establish an emotional expectation of the progression of chords. This also applies to the other case. In addition, it appears that the above examples support the idea that the prevailing frames of reference in Western music are founded, at least in part, on “natural laws” of harmonics.

Pythagoras divided the vibrating string in mathematically precise distances and corresponding “well-sounding” sequences and combinations of notes, according to the “harmony of the spheres”. This “untempered” tuning system changed, during the Baroque era, into a “well-tempered” tuning system. (The circle of fifths, that in modern music theory defines the twelve tones of the octave in terms of fifths stacked on top of each other presupposes an “unnatural” equidistance.)

It is very interesting to study the development of musical theory to date, as it clearly illustrates precisely how creative steps(eg, triads, modalities, major and minor tonalities, counterpoint, modulation, etc.) have been taken by (regularly) violating, altering, or extending the existing frame of reference in different ways. Perhaps this may inspire the the creation of (possibly expression-specific ) creativity-enhancing tools?

Take a phenomenon such as alteration, or notes alien to the current chord being played - one half-note up or down from a given tone in a melody or a chord, followed by a return to the original note: The temporary dissonance is part of a device described as a Greek tragedy in miniature.

There are many clear examples of how the musical toolkit has been expanded to include techniques based on playing with the listener’s expectations (intellectual but also, and perhaps more importantly, emotional), created by his or her knowledge of the current frame of reference.

It is also interesting that Schoenberg’s twelve-tone technique, although it relates to previously developed frames of reference, never really made a breakthrough. One possible explanation is that its design violates mathematical laws of nature (consonance), making the emotional experience uncomfortable or unattractive. Another explanation is that the expressions created in this new, in and of itself (intellectual) graspable framework can not be appreciated (either intellectually or emotionally - at least not when listening, perhaps while reading the notes) of the human brain, due to its limitations in working memory.

Since any expression is subject to different, expression- or genre-specific frames of reference, it is difficult to imagine general creativity-enhancing tools.

Let’s continue to apply this theory of psychological invariants to aesthetics in general.

Stravinsky is said to have stated something like this:

“It is the task of the creative human being to carefully sift the elements he receives from the imagination, for it is necessary that human activity prescribes itself borders. The more art is controlled, limited, worked, the freer it is.”

I think of this when I read an interview with Carl Nielsen:

“I have never made an outline for any of my symphonies, which have always been found to be so well-planned. They grew out of a foggy notion of one thing or another and so developed into something complete. They have come by themselves, and I have always felt that nothing could go wrong, because they were a part of me.”

Nielsen’s statement may seem naive, or perhaps deliberately formulated in line with the ideals of the late romantic era. For me it is obvious that they do not tell the whole truth.

Nielsen was exceptionally well practiced in his craft. He studied violin and composition at the conservatory of Copenhagen, where he later became both teacher and director. He admired Bach, Mozart and Brahms.

“Over the years, he detached himself from his grounding in Viennese classicism, became freer, and sometimes experimental, bordering on the edge of the atonal” my dictionary tells me, and I think of Stravinsky’s neo-classicism, and of his consciously progressive attitude towards musical expressions.

One can not detach oneself from something unless one has a thorough understanding of what it is one wants to break away from. It is not even relevant to talk about detachment without such insight. Both Nielsen and Stravinsky knew this, of course. But maybe Stravinsky had a clearer notion of how “misty ideas” evolve into something complete, seemingly by themselves. They are “misty” just because they are so deeply rooted, so widely dispersed in the creator’s consciousness. They have, in this respect, become “part of” their creator. And their manifestations are perceived to “come by themselves” to the same extent that the crafting has become so skillful, so habitual, that it is automated.

Människans snällhet

2010-03-31T22:51:00.002+02:00

Följande tre artiklar diskuterar hur "snäll" människan egentligen är, eller kan vara. Eller snarare: hur realistisk en socialistisk ideologi kan vara, alternativt hur en realistisk socialistisk ideologi ser ut.

Jag har inte smält stoffet, men jag tror att detta är det viktigaste som finns att diskutera.

Människan snällare än du tror

Om biologi, ideologi, socialism och vetenskap

Homo socialismus: om biologi, egoism och möjliga felslut

Sa ja ju...

2010-03-31T15:36:00.009+02:00

David Jonstad skriver i Effekt (31/3 2010) om James Lovelock och hans uttalande: Vi är inte smarta nog att rädda planeten. Artikeln innehåller också länkar till BBC:s intervju med Lovelock, och till en artikel i Guardian.

Det känns förmätet att säga att jag håller med Lovelock. Men det gör jag, förstås. Än mer förmätet är det väl att, som jag, tycka att han trots allt har en alltför positiv bild av människors dådkraft och målsättningar i allmänhet ("People are very certain they are fighting a just cause..."). Hmm... en del, kanske. Lovelock verkar utgå ifrån att mänskligheten som helhet, och per automatik, ändå (alltid) försöker göra något åt även globala problem som klimathot. Det tror jag inte är sant. Tvärtom.

Lovelock lyfter fram begränsningar i (kollektiv) kognitiv förmåga - "rationalitet". Jag skyndar mig att komplettera bilden med de (social-)psykologiska fenomen som innebär att vi i praktiken vare sig vill se eller bry oss om något annat än sådant som rör oss personligen, påtagligt och i ögonblicket. Vår iver att aktivt förtränga allt annat är sedan upplysningens dagar definitionsmässigt absurd.

Jonstad skriver:

Likt många som ser sanningen i vitögat leder det till märkliga (sic!) idéer. James Lovelock tycker demokratin står i vägen för vad som borde göras: – We need a more authoritative world.

Jonstad själv illustrerar därmed, i sitt reflexmässiga och politisk korrekta tillbakaryggande, just det bekvämlighetens styre över verklighetsuppfattningen som observationerna ovan i kombination leder till.

Eller som Hume hade sagt:

Förnuftet är passionernas slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan ställning än att tjäna och lyda dessa.

Sorgligt, men sant.

Nyord

2010-03-29T22:40:00.009+02:00

bekymringssamtal
samtal som polisen har med föräldrar vars barn verkar vara på väg in i småkriminalitet

klimatism
rädslan för en klimatförändring sedd som en fanatisk trosriktning

stuprörspolitik
politik som är snävt inriktad på något och saknar helhetssyn

kalsongbadare
pojke som badar med sina märkeskalsonger under badbyxorna och ser till att märket syns; problematiskt av hygienskäl i simhallar

burkini
en speciell sorts baddräkt som täcker tillräckligt för att följa de traditionella muslimska reglerna

fulbryt
känslan att man vill bryta ihop när man ser sig i spegeln vissa dagar

Källa: Språkrådet

Bekymringssamtal... Om jag inte hade haft tillgång till förklaringen ovan hade jag nog trott att det handlade om utvecklingssamtal...

Spännande om epigenetik

2010-03-25T19:04:00.003+01:00

En välskriven populärvetenskaplig artikel om epigenetik från the Guardian. Efter en skruvad rubrik, Why everything you've been told about evolution is wrong, och ingress växer texten till en imponerande välbalanserad, distanserad och tydlig redogörelse (så vitt jag kan bedöma, i alla fall).

Tack, Mats och Martin, för tipset!

Ställ om Sverige

2010-03-23T18:37:00.003+01:00

Så enkelt. Så tydligt. Skriften Ställ om Sverige, publicerad av organisationen Hela Sverige ska leva, är fantastiskt välskriven. Ladda ned den (4 MB PDF). Läs den! Tvinga alla som du känner att läsa den!

Allt slutar ju lyckligt!

2010-03-22T18:06:00.015+01:00

Allt slutar lyckligt!
(Det måste det ju!)

Vår civilisation är stadd i ständig, obändig utveckling.
Vi håller god fart in i en allt bättre framtid.

Härav följer att alla indikationer på motsatsen är obetydliga: fantasier och lögner.

En anonym kommentator till Birger Schlaugs text Det behövs en kulturrevolution skrev:

En märklig beskrivning av det som de flesta människor ändå upplever som oerhört positivt. Vad är det för glasögon du tagit på dig, Birger Schlaug? Glasögon som får dig att se så otroligt ensidigt på tillvaron. Du är ju fullständigt renons på perspektiv. Du tycks ha grävt ner dig i undergångslitteratur och kramar med hela ditt hjärta de eviga pessimisternas sjuka världsbild. Det förvånar mig att du, som, när du var språkrör för miljöpartiet ändå kunde se positivt på tillvaron, nu demaskerar en personlighet som är svart i stället för grön. Vad vinner du härmed utom att bli bekräftad av andra lika förvirrade hjärnor?

Den här typen av kommentarer gör mig riktigt rädd. Det är nästan omöjligt att uppbåda någon konstruktiv optimism när man inser att människor omkring en förtränger verkligheten så till den milda grad att de uppfattar klarsynthet och ansvarstagande som irriterande och orealistiska undergångsprofetior.

Jag har kommit att tänka på denna typ av människor som hegelianer. Karakteristiskt för dem är att de tar som utgångspunkt att vår västerländska civilisation är predestinerad till ständig utveckling; att människors mångfald, välstånd och lycka enligt någon naturlag alltid kommer att förmeras.

Utifrån en sådan utgångspunkt förefaller exempelvis klimathot som obetydliga, grovt överdrivna eller som rena fantasier. Det är också en sådan utgångspunkt som gör människor blinda för det orimliga i ständigt ökad befolkning, tillväxt och konsumtion. Man börjar helt enkelt sitt resonemang om världen bakifrån: Eftersom allt kommer att sluta lyckligt så måste ju alla indikationer på motsatsen vara falska!

Det här är snarlikt religiösa övertygelser om en slutlig frälsning (för sig själv eller hela mänskligheten). Faktum är att hegelianism är ett substitut för religion i vårt sekulariserade samhälle.

Idiocracy

2010-03-21T15:25:00.005+01:00

Även idiokrati är en form av meritokrati...

Fantastiskt rolig och välbehövlig satir, lika grovhuggen som de företeelser den driver med. Som vanligt vet man inte om man ska skratta eller gråta.

På YouTube hittar man många klipp ur filmen.

Tack, Bosse!

Schlaug om paradoxen

2010-03-21T13:24:00.003+01:00

Stort tack för denna terapeutiska text, Birger.

Vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis rymmer samhället förskräckande mycket kyla och rädsla. Löften om mer av det vi redan hade gav inte livskvalitet. Förändringarna lovade så mycket men gav så lite. Nu lovar man ännu mer av samma sak, mer produktion, mer konsumtion, evig tillväxt.

Mer och mer av allt det som skapat välståndet och som nu förväntas ge oss mer välstånd i ersättning för den livskvalitet som reducerades till en fråga om konsumtion och arbete.

Liksom andra läsare väntar jag nu på konkretiseringen, handlingsprogrammet...

Webbens epistemologi

2010-03-20T11:01:00.005+01:00

Pelle Snickars skriver (Under strecket, SvD 19/3 2010) om ofantliga datamängder, teorins död, och förhållandet mellan kvantitet och kvalitet. Mycket intressant och - sett på lite avstånd - en av de strömningar som starkast definierar och påverkar den tid som vi nu har trätt in i.

Bruket av datavetenskapliga metoder och tekniker inom humaniora förefaller alltså ha lett till ännu en vändning, ”the computational turn”, där ny kunskap kan frambringas med kraftfulla datorers hjälp, förutsatt att det finns tillräckligt med digitalt material att bearbeta.

Kommunala skolor

2010-03-19T19:29:00.003+01:00

Erik Svensson om skolor i kommunal regi:

Ett annat problem var den kommunalisering av skolan som drevs igenom i början på 1990-talet. Det har oundvikligen lett till en sänkning av elevernas kunskapsnivåer: kommunerna klarar nämligen inte av att hantera så viktiga saker som utbildning och kan inte erbjuda lärarna vettiga arbetsvillkor. Istället så har kommunala skolbyråkrater fått alltför stort inflytande över verksamheten. Många skolchefer vill nu i någon slags allmän klåfingrighet inskränka lärarnas makt och möjlighet att själv lägga upp sin arbetstid och planering. Detta är ett av de starkaste argumenten mot kommunaliseringen: skolchefer och andra kommunbyråkrater som inte begriper verksamhetens innehåll, oavsett om det handlar om pedagogik eller ämneskunskaper, ska inte få lov att ta makten över lärarna, hur gärna de än vill. De saknar helt enkelt kompetensen och deras inflytande över utbildningen bör minimeras.

Titta på det här!

2010-03-19T18:53:00.004+01:00

Fantastiska bilder! Och en form som kanske faktiskt har kraften att påverka...

The HOME project från Good Planet Foundation.